Ola Skoog

Jag längtar hem. Hela tiden. Det borde verkligen vara min söta katt som lockar men jag är ledsen att behöva säga att den sortens höga empatinivå helt enkelt inte existerar i mina lilla slimmade GI-kropp.

Istället är det Demon’s Souls som lockar, det är ett PS3-exklusivt spel från mina gamla favoriter From Software som tidigare stått bakom Otogi-serien till gamla Xbox. Det första Otogi var alltid ett av mina favoritspel till den konsolen och Demon’s Souls är en mer än värdig efterföljare.

Med Demon’s Souls är det precis som med Halo, att det finns en spelkärna som gör precis ALLT rätt. I båda spelen handlar det om striderna, hur striderna aldrig blir tråkiga, hur dom är helt dynamiska och hur du kan utkämpa samma strid hundra gånger utan att den en enda gång utspelas på exakt samma vis. Att spelet utspelas i ett tredjepersonsperspektiv kan kanske få någon att tro att det ska påminna om Ninja Gaiden eller kanske Devil May Cry, men där båda dom spelen i min bok är stentrista så är Demon’s Souls det bästa jag spelat sedan, ja, kanske sedan någonsin (Varför känner jag alltid ett behov av att överdriva? Inser jag inte att det går inflation i mina ord?)!

Det som gör Demon’s Soul unikt jämfört med till alla andra tredjepersons-hack-n-slash-titlar är den känsla av tyngd och fysisk närvaro som spelet målar upp på min TV. Mina svärdshugg träffar verkligen mina motståndare och antingen borrar det sig djupt in i min fiendes bröstkorg eller så studsar det mot en sköld eller ett hårt pansar. Det som däremot aldrig händer är det som händer i nästan alla andra spel, att svärdshugganimationen liksom bara glider rakt igenom fienden för att endast efterlämna en fjuttig ljudeffekt och lite blodstänk. Samma sak när jag rör mig, när jag går, springer, smyger, gör en kullerbytta eller kastar mig åt sidan. Min rustning gnisslar, mina vapen skramlar och när jag kastar mig till marken landar jag med en tung duns som det tar ovanligt många millisekunder att resa mig upp ifrån.

Till detta kommer roliga boss-strider blandat med utmanande och nervkittlande strider mot hundar, zombies, galna tanter, slemklumpar, helvetiskt snabba och smarta skelett och en hel del annat otyg. Spelet lyckas verkligen med både strider mot större grupper och mot enstaka mer intelligenta fiender där allt handlar om tajming och om att överlista sin motståndare, inte genom hjärndöd button mashing utan via smart placering, rätt utrustning och ren och skär skicklighet (lite tur skadar aldrig förstås…).

Allt utspelas i en fulländad och mycket ogästvänlig dark fantasy-värld som är perfekt implementerad med dess sparsmakade ljudeffekter, en stämningsskapande brist på bombastisk musik, finfina miljöer och massor av lockade loot.

Och nu orkar jag inte skriva mer så här kommer istället en lista på övriga saker som är bäst:

• Nytänkande online-funktionalitet! Du kan ta hjälp av andra spelare genom att dom invaderar din värld och så slåss ni tillsammans. Du kan också bli anfallen av andra spelare (har inte varit med om det än men det låter spännande) som invaderar din spelomgång. En sista grej är att andra spelare kan lämna meddelanden som lyser röda på marken innehållandes tips som ”Använd pilar på nästa fiende” eller ”Se upp för fällan bakom nästa hörn”.
• Jag trodde att spelets svårighetsgrad skulle vara avtändande, men det gör inget att jag dör då och då, det är bara roligt att spela om.
• Allt är väldigt japanskt och KONSTIGT.
• Du kan välja mellan massor av olika klasser, du får bygga din karaktärs utseende själv, du kan pimpa honom på tusen olika sätt genom nya rustningar, nya vapen, uppgraderade prylar, etc.
• Titeln på det här inlägget syftar till att jag igår spelade spelet i tre timmar, under dom tre timmarna lyckades jag döda två bossar, det gick åt ungefär 450 pilar med min pilbåge. Det enda jag gjorde var egentligen att på säkert avstånd skjuta hundratals pilar. Poängen här är att även om det låter trist så det var hur kul som helst! För jag fick finfin loot!!!

Nej, nu får det vara nog, nu är det tillbaka till Demon’s Souls som gäller.

Betyg: Gaaah!

P.S. Skojja bara om min katt, okej? Jag längtar hem till den också!