Betyg: Till vänster om mig sitter en tjej, hon är väl 16 eller 17 eller så, och under precis hela filmen sitter hon framåtlutad, det är som att hon är livrädd för att missa en enda sekund av allt det som sker på bioduken, som om hon vore livrädd för att missa ett enda ord av Henrik Berggrens ofta långa men alltid underhållande monologer.
Och bredvid henne sitter alltså jag, en 31-årig gubbe, och även om jag intagit en mer avslappnad sittposition, djupt nedsjunken i biostolen med en påse Gott och Blandat vid min sida, så tror jag att vi känner exakt samma sak. Vi känner att Broder Daniel är Sveriges bästa band genom tiderna, vi känner att det är till oss Henrik Berggren talar och vi känner att Broder Daniel och Henrik uppmanar oss till att aldrig bli nöjda och mätta, att det är upp till oss att alltid ifrågasätta allt och alltid drömma om något större. Och det är det som är Broder Daniels universala budskap och det är det som gör bandet tidlöst, det som gör att bandet kan älskas av en 31-årig Ola på grund av både nutida och nostalgiska skäl på samma gång som bandet hela tiden kommer att upptäckas av nya tjejer och killar som när samma dröm om att bli något mer, något annorlunda, något annat än alla andra.
Broder Daniel, jag älskar er, Forever.