Konsultorganisationer ser gärna på konsulter som utbytbara resurser, om en konsult försvinner kan du enkelt ersätta med en ny->För att vara utbytbar gäller att det du producerar helst ska kunna förstås och tas över av vilken arbetslös halvkompetent utvecklare som helst->Det är därför dåligt om du jobbar med spjutspetsteknologi eftersom så få behärskar den->Lägsta gemensamma nämnare gäller vid teknikval->Spetsiga konsulter tappar lusten och gemensamt producerar vi medelmåttiga lösningar med teknik som bara blir äldre och äldre->Java blir det nya COBOL.

Liknande inlägg:

1. Agila Sverige – två favoriter från dag 1
2. Agila Sverige – två favoriter från dag 2

Liknande inlägg:

1. Space and Beyond
2. Wait, is this Art?
3. Agila Sverige – två favoriter från dag 2

Första russinet stod Tomas Lundborg från företaget Inspirativ för i form av sitt tal ”Etablera regler för självorganiserade team”. Här handlade det om hur väldigt givande det kan vara att som en arbetsplats eller som en arbetsgrupp se till att man har samma spelregler och gemensamma värderingar. Hur det kan resultera i högre effektivitet/produktivitet, hur det kan leda till att de diskussioner som förs hela tiden lyfts till en högre nivå, hur det kan skapa stabilitet i team med hög personalomsättning och hur det kan underlätta konflikthantering.

Det här kan ju låta som självklarheter men det som gjorde att Tomas fastnade i mitt huvud var hans sätt att se på  hur det hela skulle genomföras i praktiken. Tomas menade att våra värderingar och spelregler hela tiden ska påverka vad vi ser och hör i rummet. Hur pratar man med varandra? Vad är inte okej att säga? Vad uppmuntras man att dela med sig av? Otroligt viktigt är att inte nöja sig med värderingar i form av lull lull och fina ord utan istället väldigt konkreta saker som ”Ring varandra på telefonen istället för att mejla”, ”Hälsa på varandra på morgonen” eller ”Vi äger koden gemensamt”.

Att definiera vad vi tycker är viktigt kan hjälpa oss att vara tydliga mot varandra och om vi hela tiden ser till att ge beröm när reglerna följs och komma med kritik när någon regel bryts så jobbar vi  hela tiden mot en allt bättre arbetsplats.

Jag har sett Tomas tala om liknande grejer tidigare och det låter säkert flummigt när jag försöker få ned det på pränt men Tomas var väldigt inspirerande och hann med många intressanta tankar på sina tio minuter.

Okej, sista favoriten: Joakim Holm från Adaptiv som pratade om det här med löften och om hur olika typer av löften kan ge oss antingen enorma skuldkänslor eller chansen till evigt liv!

Joakim exemplifierade det hela med två olika popkulturella referenser i form av filmen The Pledge och serietidningshjälten Fantomen. I The Pledge lovar Jack Nicholson en kvinna att han ska hitta den som mördat hennes son. Det här löftet driver honom till att vidta allt mer extrema åtgärder, och det slutar med att Jack viger hela sitt liv åt att hålla sitt löfte vilket gör honom mer eller mindre galen och enormt skuldfylld. Fantomen å andra sidan, Fantomen lovar någon gång på 1500-talet ”…att ägna mitt liv åt att bekämpa sjöröveri, grymhet och orättvisa” och genom det löftet lever han vidare genom generationerna helt fri från skuld eller galenskap. Där Jack Nicholssn blir galen blir Fantomen odödlig!

Vad är då den stora skillnaden mellan dessa två löften?

Jo, till skillnad från Jack så utlovar Fantomen inte ett visst resultat, Fantomen utlovar istället ett beteende.

Och ofta, inte bara som systemutvecklare, gör du misstaget att ge löften om ett resultat när du faktiskt inte vet om löftet går att hålla. Ännu värre blir det när du lovar resultat från någon annan än dig själv, något som är minst lika vanligt i form av löfteskedjor där en stackars utvecklare pressas till att lova resultat till konsultchefen som lovar resultat till projektledaren som lovar resultat till säljaren som lovar en färdig lösning till kunden och sen sitter vi där med massor av löften som bryts och  konflikter som skapas.

Kontentan av detta är att vi i många fall måste sluta med att lova resultat och istället nöja oss med att utlova ett beteende.

Liknande inlägg:

1. Agila Sverige – två favoriter från dag 1
2. Hype-kurvan för ny teknologi (en favoritmodell från sommarens konferens )…

Tänkte inte försöka mig på en sammanfattning av dom här två dagarna, däremot vill jag sammanfatta mina favoriter bland de blixttal (alla föreläsninar var max 10 minuter långa, fantastiskt koncept!) jag själv gick på.

Första dagen inleddes med Thomas Nilsson från företaget Responsive, Thomas pratade om risken med reduktionism och hans tal gick ut på att visa på hur fel det kan bli när du hela tiden försöker bryta ner det du gör i så små beståndsdelar som möjligt, en process som i slutändan riskerar leda till att du sitter där med tusentals miniuppgifter som ska genomföras men att du på samma gång helt tappat insikten om problemet i sin helhet. Thomas gjorde en intressant liknelse med kvantfysik där han menade att då fysikerna borrat sig ner på kvantnivå slutar beståndsdelarna till slut att säga något vettigt om det som beståndsdelarna bildar. I korthet: Kvantfysik kommer aldrig kunna förklara varför en specifik människa handlar som han gör och på samma sätt kommer en MS Project-plan med tusentals uppgifter till slut inte berätta något om projektets egentliga syfte.

Thomas menar att istället för att planera på denna låga nivå ska man fokusera på att sätta ihop team som har förmågan att se helheten och som kan jobba med uppgifter på en värdeskapande nivå istället för att följa hyperdetaljerade projektplaner som ändå aldrig lyckas fånga upp allt som behövs göras.

Dagens andra favorit var Marcus Ahnve från ThoughtWorks som valt att kalla sitt blixttal för ”Vart tog det enklaste som fungerar vägen?”. Marcus hänge upp sitt tal på Extreme Programmings  huvudpunkter kommunikation, enkelhet, återkoppling och mod.

Det Marcus ville uppmärksamma var dels hur lite fokus som getts åt enkelheten. Dessutom ville Marcus peka på risken med att det agila arbetssättet kidnappas av alla ”vanliga” projektledare och konsultchefer som nöjer sig med att reducera dom agila tankarna till att bli vilken systemutvecklingsmodell som helst, att nöja sig med att jobba lite SCRUM och tycka att det är bra för att det får våra utvecklare att jobba med effektivt.

Vad gäller enkelheten handlade det om hur pass få organisationer som faktiskt anammat enkelhetsprincipen och istället fortsätter jobba vidare med Oracle, BizTalk och Vignette där man i flera av fallen skulle kunna välja något mycket enklare och mer lättjobbat. Marcus tog upp produkter som Ruby on Rails och SQL Lite bland annat.

Den andra delen av Marcus tal var mer intressant och den handlade om hans rädsla för att ”Agile” ska bli urvattnat och om några år inte vara något annat än det nya RUP där flera av dom viktigaste värderingarna i det agila tankesättet tappats bort. Där de agila tankarna tidigare kom nedifrån, från utvecklarana själva, och sakta jobbade sig uppåt för att till slut, förhoppningsvis, få acceptans från diverse beslutsfattare har det nu blivit så att alla ska jobba agilt och att det i beslutsfattarna ögon bara handlar om en sak: att få sina utvecklare att jobba mer effektivt. Agile har blivit ett nytt sätt att styra konsulter. Dom grundläggande värderingarna har försvunnit på vägen vilket resulterat i att agile inte är roligt längre och att dom som tidigare brann för det här (typiska early adopters) hoppar av agile-tåget för att hitta något nytt.

Agile har blivit bara SCRUM, agile har blivit en projektmodell. Enligt Marcus är det inte gott nog.

En egen reflektion här: Är det egentligen så att Marcus bara är som vilket popsnöre som helst, som slutar gilla sin favoritgrupp när den plötsligt säljer ut arenor istället för att bara spela på Marcus lokala indie-klubb?

Liknande inlägg:

1. Agila Sverige – två favoriter från dag 2
2. Hype-kurvan för ny teknologi (en favoritmodell från sommarens konferens )…
3. Lika som bär: Jag och en kille från ”Bonde söker Fru”