Skulle så gärna vilja skriva något långt och smart om Daniel Kahnemans TED-föreläsning ”The Riddle of Experience vs Memory” och koppla det till många upplevelser och händelser jag varit med om, ibland av en slump och ibland i form av ett medvetet val, som till exempel att åka själv till New York.
Att för ungefär 24 timmar sen sitta på flygplatsen på väg hem från NY och med hjälp av min iPhone lyssna på den här föreläsningen fick mitt huvud att snurra i en hastighet så hög att det fortfarande inte stannat upp.
Det här är det mest fascinerande jag någonsin lyssnat på gällande lycka och gällande hur du skapar dig ett lyckligt liv.
Varför åkte jag till New York och vad gjorde jag där? Hur mådde jag? Hur kändes det? Var jag lycklig när jag promenerade upp och ner på Manhattan? Vad gjorde jag där egentligen? Hade jag åkt dit bara för att i efterhand kunna säga att jag varit där? Var den här resan bara en sak att bocka av på livets att-göra-lista för att på ålderns höst känna mig nöjd och berest eller i det kortare perspektivet kunna säga att förra helgen var jag i New York och på så sätt känna mig som en världsvan globetrotter?
Om det nu är så att jag faktiskt inte gick upp och ner på Manhattan och var fånigt lycklig hela tiden, var det ändå värt tiden och pengarna? Eller hade jag fått ut mer av att stanna hemma i Aspudden, köpa kokain för pengarna och ställa till med en fest? Det om något hade förmodligen varit fem riktigt lyckliga dagar! Som i efterhand förstås hade vållat en hel del ångest. Men det hade varit väldigt mindfullness (jag kräks!)-korrekt, eller hur?
Lycka i stunden. Är det något att sträva efter eller ska jag nöja mig med att iscensätta saker som först i efterhand ter sig som höjden av lycka? Finns det en medelväg?
New York får bli exempel igen: En kväll i SoHo, jag dricker Mojitos, ganska starka sådana, jag känner mig upprymd, glad, lycklig i stunden. Jag SMS:ar alla jag känner! Alltså, två ingredienser: En drog och nära vänner. Receptet på lycka? Eller?
Ett exempel till: Jag åker upp till 86:e våningen av Empire State Building, tittar på utsikten, känner ingenting. Åker ner igen. Inte lycklig i stunden! Lycklig nu över att jag gjorde det? Självklart!
Det var det här citatet från Daniel Kahnemans föreläsning som satte huvudet i spinn:
När du bokar din semester, om du vet att efter semestern så kommer alla dina foton och filmer att raderas och du kommer att äta ett piller som får dig att helt och hållet glömma vad du gjort på din semester. Skulle du ändå boka samma resa?
Näe, det kanske jag inte skulle. Men! Måste det vara fel? Jag har ju faktiskt foton och filmer sparade och jag kommer faktiskt ihåg vad jag gjort. Och även om jag inte hade 100% kul hela tiden så är känslan i magen nu när jag kommit hem att jag gjort något bra, att jag varit med om något annorlunda och speciellt. Om det ger mig en långvarig lycka, är inte det bra? Det måste det vara.
Oj…det blev visst ett långt inlägg. Borde sova. Gör det nu.