Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /customers/olaskoog.se/olaskoog.se/httpd.www/attskrivaomspel/wp-includes/cache.php on line 33
Att Skriva Om Spel » Gameplayer

Archive for the 'Gameplayer' Category

Mer tjejer tack

Wednesday, March 8th, 2006

Det börjar kännas lite fånigt att länka till Gon om och om igen men jag kan inte hjälpa att de gör allt rätt just nu.

Idag uppmärksammar Gon den internationella kvinnodagen genom att intervjua några av skriva-om-spel-världens största kvinnliga profiler. Intervjuoffren är Sofia Björklund som skriver för Cosmopolitan, Christina Rask som är spelredaktör på Expressen, Sofia Hård från Gameplayer.se, Kattis Olsson från Level7.nu och Susanne Möller som skriver för Player 1.

Alla mansdominerade områden mår bra av att bli…ja…lite mindre dominerade av män så förhoppningsvis kan Sofia B, Christina, Sofia H, Kattis och Susanne inspirera fler tjejer att gräva ner sig i spelträsket.

Spelskrivartabun

Monday, February 27th, 2006

Gameplayers Lars Jensen listar allmäna tabun som man måste följa för att stävja läsarmobben. Finns det spelskrivartabun? Och i sådana fall, följer vi dem?

En hyllning till Zelda

Tuesday, February 21st, 2006

Dagen till ära skriver Alexander Danling en hyllning till Zelda-serien.

Bra initiativ och kul artikel. Mer sådant.

Shadow of the Colossus - ett spel för själen

Sunday, January 22nd, 2006

Vid det här laget börjar man bli skapligt trött på frågeställningar gällande huruvida spel skulle vara kultur/konst eller inte. Men samtidigt är det svårt att inte reagera när man snubblar över Gameplayers förtitt på Shadow of the Colossus.

Spel är kultur. Alla som tvivlar behöver bara spendera några minuter med Shadow of the Colossus för att förstå att de har fel. Likt dess fristående föregångare ICO är Shadow of the Colossus ett spel för själen. Ett konstverk, om du så vill. Poesi i spelformat, och så underbart vackert att man knappt kan hålla tårarna inne. Det är svårt att inte längta efter ett sådant spel.

Det fick mig även att tänka på Stefan Blombergs spelforskning i Super Play. I artikeln ”Är spel konst – och vem bryr sig?” berättar han: ”…i praktiken är det omöjligt att besvara frågan om spel är konst eller inte. Man kan till och med hävda att den av flera skäl är felaktigt ställd. För det första finns det ingen klar definition av vad konst är för något. För det andra finns det ingen klar definition av vad spel är.

En vanlig missuppfattning är att konst skulle vara en diffus smältdegel, skapad av kreativa själar som egentligen inte har någonting att förmedla. Det rimmar dock inte med verkligheten. Att det inte finns någon klar definition av vad konst egentligen är känns som ett väldigt naivt påstående, som jag inte köper för fem öre, liksom Andreas åsikt att Shadow of the Colossus skulle vara mer ”konst” än alla andra spel som släpps.

Konst är en produkt av människors vilja att skapa (och förmedla) – oavsett medium och situation. Det betyder att allt som skapats med en baktanke, något kreatören vill förmedla eller tolka, är konst. Varken mer eller mindre. Jag kan hålla med om att konst är förhållandevis svårt att definiera, eftersom att det egentligen går att applicera på nästan vad som helst, men inte omöjligt. Men vi kan göra det enkelt för oss och bara slå upp ordet.

Konst:
1 konstverk, konstprodukter, kulturskatter,
2 konstnärlighet, konstnärlig förmåga, estetisk verksamhet,
3 färdighet, förmåga, skicklighet, kunnande, teknik, metod,
4 konststycke, svår sak, svårighet,
5 konstgrepp, trick, knep, påfund, trollkonst,
6 onatur, tillgjordhet, förställning, krångel, undanflykter, choser,
7 (det är ingen konst) det är enkelt el lätt, det är ingen svårighet, det är lätt som en plätt,
8 (efter alla konstens regler) konstmässigt, på det hävdumma sättet, professionellt, skickligt, regelrätt,
9 (göra en konst) kissa, bajsa,
10 (göra en konst i) strunta i, inte bry sig om, nonchalera.

Spel är kultur, debatten är passé, och inget vi behöver diskutera överhuvudtaget. Men konst, är en helt annan femma. Personligen är jag fruktansvärt nyfiken på vad som ligger bakom följande mening;

Alla som tvivlar behöver bara spendera några minuter med Shadow of the Colossus för att förstå att de har fel”, som Andreas Berg skriver i Gameplayers förtitt av spelet.

Vad menar han, egentligen? Är tv-spel mer kultur bara för att det finns ett gäng lir som är abstrakta och drömlika i sin framtoning, och är Shadow of the Colossus – som spel betraktat - mer konst bara för att det tar avstånd från moderiktiga kläder och slipad teknik?

Shadow of the Colossus är mer ett konstverk än ett spel, men ett konstverk där ändå spelmomenten tar stor plats”, samma förtitt.

Det låter mest som hyckleri; döma ett spel utifrån helt nya kriterier, bara för att det är annorlunda, och samtidigt önska att spel i allmänhet ska tas på större allvar. Det är att hymla med mediets natur. På ett fundamentalt plan är spel en konst i sig, så vad tjänar vi på att jämföra det med helt ovidkommande konstformer? Det visar bara att vi, eller vissa av oss, inte är tillräckligt mogna för att ta spel för vad det är.

//Mathias Zachau, redaktör Zlot.se

Fans!

Saturday, October 22nd, 2005

Jag håller för tillfället på och läser Fredrik Strages bok Fans som handlar om olika mer eller mindre (oftast mer) fanatiska fans. I ett kapitel granskas Fan Force Sweden, ett kollektiv Star Wars-nördar. En natt drömmer en av medlemmarna en mardröm. I ett flygplan ser hon Episode 3 tillsammans med alla andra passagerare. Då de övriga inte uppskattar filmen tvingas hon springa fram och tillbaka för att förklara att filmen inte alls är dålig. Något med Star Wars-varumärket stämplat på sig kan inte vara dåligt. Inte ens Jar Jar Binks. Det handlar om att sätta allt i ”rätt” perspektiv.

Vi har talat tidigare om hur skribenter både kan vara fans och journalister, men hur vet man om man är för fanatisk för sitt eget bästa? Spelrecensenter är homogena, inte bara för att vi har samma referenser utan för att spel i sig är homogena. Betygssnäpp brukar variera med ca 2 betygsenheter, sällan mer. Därför blir man lite förvånad när Resets Magnus Eriksson ger The Nightmare Before Christmas: Oogie’s Revenge 8/10 och skriver textmassor om den vackra Burtonska estetiken men knappt snuddar vid området spelmekanik, som är klart fallerande i spelet enligt övriga publikationer.
I GONs, Level7:s, Gameplayers, Kongs och Super Plays recension så får spelet knappt godkänt på grund av tveksam kontroll och kamera. Till skillnad från licensspel som Madagaskar och barntillåtet tjafs som man kan såga hämningslöst så är The Nightmare Before Christmas en kultförklarad och _vuxen_ licens som många 20+ kan relatera till. Blev även Magnus Eriksson förblindad av sina egenskaper som fan?

Ja visst, subjektivitet med mera, men vi snackar ändå om ett licensspel och inte Killer 7.