Att Skriva Om Spel

Efter tips av Mårten: Spelsidan Kotaku skvallrar om Sonys kommande avslöjande. Sony upprörs av skvallret och väljer att bojkotta sidan framöver.

Kanske är det nåt att uppröras över. Kanske är det dags att skriva “Sony är satan” på väggen, igen. Mest av allt säger händelsen nåt om hur speljournalistiken ser ut.

Min enkla analys är att Kotaku gjort något sällsynt genom att strunta i ett betydande spelföretags vilja att kontrollera informationsflödet. Det borde göras oftare. Då hade inte världens speljournalister behövt dansa som vilsna får efter herdens pipa.

Sedan kan man alltid diskutera Kotakus trovärdighet och sanningshalten i dessa rykten. Men det är en helt annan diskussion.

Vi har talat om det förr, men det är först nu (tror inte nån spelpublikation har tagit upp det tidigare) som man säger det till läsarna. Jag snackar om hur recensenter skyfflas in som boskap i av utgivarna överbevakade recensionsrum. Detta om något är en fingervisning om vilka PR-marionetter vi spel skrivbenter egentligen är. I och för sig är detta knappast exklusivt för speljournalistiken då liknande händer inom annan kulturjournalistik, men ändå. I Aftonbladets spelblogg skriver Peter Ottsjö om hur han fick recensera Twillight Princess med utgivarens ögon på sig.

Fuck it, skulle jag ha sagt om jag hade makten (och kulorna ;P).

Får en recensent tycka att Gears of War är ett kasst spel? Och får han motivera det med att han tycker att machomentaliteten och krigspornografin har passerat en gräns där han inte längre kan njuta av spelet?

Min korta recension av Gears of War i Svenska Dagbladet (http://www.svd.se/dynamiskt/rec_spel/did_14079192.asp) har väckt lite blandade känslor. Eller okej, inte så lite och inte så blandade. Av 70 kommentarer tycker cirka 68 att jag är helt inkompetent och borde skämmas och få sparken. (Diskussionerna på spelforum som Playing.se och Loading.se är, intressant nog, mer nyanserade.)

Kommentartyckarna är bombsäkra på att Gears of War är fantastiskt och att den enda möjliga anledningen till att jag dissar det är att jag är en Sony-fanboy. Eller att jag inte vet någonting om spel. Eller att jag hatar action. Eller att jag är en ”moraltant”. Eller att jag är en ”uppmärksamhetshora”. För jag kan väl ändå inte på allvar ogilla spelet för att jag tycker att de hyggliga spelmomenten helt överskuggas av story, karaktärer och presentation som alternerar mellan skrattretande och motbjudande?

Som jag ser det måste vi spelkritiker vara trogna våra egna åsikter. Vi måste våga tycka annorlunda än våra kollegor och ibland måste vi rent av ifrågasätta grunderna för hur spel bedöms. Målet med kritik är inte att kollegor och läsare ska nicka, hålla med och fastslå att detta är den objektiva sanningen. Målet är inte heller kontrovers för kontroversens skull. Målet måste vara att säga något intressant, något upplysande, att fumla efter insikter och att föra diskussionen framåt. Ibland lyckas man, ibland misslyckas man. Men det ingår i våra arbetsuppgifter att försöka, att inte vara rädda att våra åsikter är fel för att de går på tvärs med Gamerankings.

Eller vad säger ni? Hur personliga ska vi egentligen vara i våra recensioner? Vilka aspekter ska vi ta hänsyn till? Är framerate viktigare än dialog? Ljuseffekter viktigare än stil? Vapen viktigare än politik? Objektivitet viktigare än magkänsla?

SS

Aftonbladets tv-krönikör Kerstin Hallert har gjort bort sig rejält genom att låta tidningen publicera en krönika där hon uttalar sig kritiskt mot ett program som ännu inte sänts. Pinsamt värre.

Ni får gärna säga emot mig nu men det måste väl ändå vara ganska vanligt med liknande grejer i speltidningsvärlden. Kanske inte att du inte spelat spelet alls, men visst har det hänt att du någon gång uppe i ditt huvud knåpat ihop en riktigt slagkraftigt åsikt, en snygg mening, en grym punchline, som är så bra att när recensionen väl ska skrivas kan du inte låta bli att inte använda den, oavsett om den stämmer överens med verkligheten eller inte.

Och visst har det hänt att du någon gång på förhand bestämt dig för vad du ska tycka och sen nöjer dig med en halvtimmas speltid innan du knåpar ihop en recension där du sågar spelet längst fotknölarna eller där du hyllar nåt lite för mycket. 

Lite jobbigt att erkänna kanske, men ni kan ju alltid hävda att det inte var du utan att det var en kompis kompis eller nåt. Jag hade till exempel en kompis som en gång skrev att han älskade Otogi 2 fastän han bara spelat det i ungefär en timme.

Multiplayer-delen av spel fortsätter att bli allt större och representativt för produkter i stort. Flerspelarlägena är inte längre en liten bonus som utvecklas under den sista månaden av produktionsperioden, utan numera ett betydande säljargument och i många fall även mycket betydande för spelens genomgående kvalitet. Så har det varit i flera år. Den naturliga utvecklingen för speljournalistiken i det här avseendet är så klart att vi alla – i våra roller som kritiker, tyckare, kännare – måste börja ta med denna faktor i våra slutgiltiga bedömning.

Det görs det redan, och det är inte detta som mitt lilla gästinlägg vill behandla heller.

Däremot; för att förenkla arbetet bakom recensioner och förhandstittar skulle jag vilja föreslå en spelcirkel eller åtminstone ge upphov till diskussion av ett fungerande koncept till en. I många fall är det enda sättet att testa multiplayer-delen av ett spel man är satt att recensera att spela dem tillsammans med andra recensenter (som allt som oftast är de enda som har tillgång till samma kod innan spelets release). Jag skulle därmed vilja föreslå någonting som liknar en intressecirkel eller liknande. Det finns flera gratistjänster på nätet som erbjuder denna möjlighet med till exempel webb-scheman där man kan skriva upp vilket spel man söker tillfälligt motstånd i så att andra recensenter enkelt kan hitta lämpliga medspelare för test av flerspelarlägen. Bland annat Google har utmärkta möjligheter för detta.

Anledningen till att samla oss på ett ställe för det här är helt enkelt att man kanske inte alltid känner en recensent som är satt på samma spel som en själv. Allt för att förenkla processen helt enkelt.

Finns intresset hos er andra? Om det finns, var gärna med och diskutera hur vi kan förverkliga den här idéen.

/Level 7s Jakob Svärd

Sveriges första site som enbart skriver om mobilspel är här. Jag ser med spänning fram mot dagen då den första femman delas ut.

http://www.truth-lasers.com/

Och när jag ändå håller på: Det här är ju ett sätt att skriva en recension på, jag gillar det.

Dom två länkarna har verkligen ingenting med varandra att göra men det kändes fånigt att göra två inlägg när jag ändå inte har något vettigt att säga om dom. Hur ni hanterar det här i kommentarerna är upp till er, lycka till!

Oskar Skog har hittat den ultimata lösningen.

Här på ASOS är det ju främst recensioner och andra texter i tryck eller på webb som har diskuterats. Jag tror inte ens att vi har haft någon diskussion om Kontroll, som ju trots allt når väldigt många och därmed har stort genomslag.

Jag tänkte därför att det skulle vara kul att diskutera andra medier än text/webb och andra metoder än skriftspråk och stillbilder för att recensera spel. Jag har ingen klart mål med vad jag vill att vi ska komma fram till, utan lämnar utrymmet relativt fritt. Men för att komma igång kan det ju vara fint med en riktning, alltså:

Hur fungerar spelrecensioner i TV och i andra rörliga medier? Fördelar- och nackdelar? Möjligheter och begränsningar? Hur bör/kan/måste man anpassa man sig till ett sånt medium?

För att ge ett konkret exempel så har Mike Stranéus (med förflutet på Game Pepper och som numera bland annat frilansar för Player 1) börjat recensera spel på DJ Battle Net. Som jag har fattat det hela (någon, till exempel Mike själv som brukar titta förbi här, får gärna rätta mig om jag är helt ute och cyklar) så är det en community för DJ:s. Bland annat spelar de in ett ”TV-program” som går att ladda ner på sin dator eller till och med på sin PSP. Här kan ni tanka:

http://www.djbattle.net/tv.php

Själv har jag ”bara” sett de två senaste avsnitten och jag är därför inte säker på om det finns spelrecensioner i alla avsnitt. Dessutom bör det väl nämnas att speldelen kommer i slutet ifall ni inte vill se (förvisso rätt kul) intervjuer och DJ:s som går loss inom sitt gebit).

Jag tog även kontakt med Mike innan för att höra efter vad han, utifrån sitt ”producentperspektiv”, skulle vilje se diskuteras. Det bästa är nog att jag klipper in hans svar:

”Jag letar efter olika sätt att visualisera recensioner eftersom det inte handlar om text på ett papper. Att bara sitta och babbla är sjukt tråkigt. Kan man tex. jämföra Mario Kart DS med riktig go-kart genom att filma på en go-kart bana? Får man jämföra moment i verkligheten med spelens alter ego? Hur gör man recensioner på tv intressanta helt enkelt?”

Länka gärna till andra exempel ifall ni sitter på några favoriter eller skräckexempel!

Mer av ren nyfikenhet än av ett genuint intresse plockade jag idag upp Reset Medias nya tidning ”Xbox Life”. Och…ja…alltså det är väldigt svårt att inte tycka att den luktar lite illa.

Vi börjar med något så enkelt som betygen. Här kommer några exempel:

Quake 4 – 86%
Perfect Dark Zero – 82%
Project Gotham Racing 3 – 96%
Condemned – 85%
King Kong – 90%
Kameo – 85%
Gun – 85%
Fifa 06 – 61%

Vad har Xbox Life tänkt att ge framtida spel som är bra på riktigt för betyg egentligen? Eller ska vi tolka det som att 80% är typ godkänt och att 60% är superkasst och att ungefär 50% av den hundragradiga skalan hoppas över? Och förresten, hade inte ALLA kommit överens om att 100-gradiga skalor var helt totalt värdelöst?

Jag kan tyvärr inte kolla upp det just nu men visst fick dom här spelen inte lika höga betyg i Reset?

En annan skum grej. Ingen av texterna är signerade. Istället för till exempel Thomas Wiborgh, Pär Villner, Victor Sjöström eller vem av alla dom som listas som skribenter det kan tänkas handla om så står det bara XL i slutet av varje text. Försöker Xbox Life göra en Edge eller är det bara så att skribenterna inte riktigt vill stå för det dom skriver?

Sen är det det här med att nästan varje redaktionell sida av tidningen skulle kunna gå som Xbox-reklam i vilken annan tidning som helst. Rubriker som ”Xbox Live ska ingen behöva vara utan” och ”Live Arcade – invig den oinvigde med lättsmält underhållning” talar sitt eget tydliga språk.

Men okej. En bra sak: Tidningen är snygg! Stora bilder och härliga typsnitt.