Att Skriva Om Spel

De senaste veckorna och månaderna har mycket handlat om hur illa PS3 säljer i Japan och USA. Temat har varit Katastrofen. Framför allt är det fråga om forumdiskussioner förda av fanboys men även spelsiter har publicerat nyheter, baserade på lösa antaganden och rykten. Källorna har ofta bestått av fotografier på PS3-kartonger i butik och rapporter (dvs rykten) om att ingen köper konsolen. Relevanta omständigheter som Sonys frekventa butiksleveranser, dyra bundles och att ett foto taget i en random-spelbutik egentligen inte säger någonting tog det ett tag innan någon uppmärksammade.

Karusellen har dock snurrat vidare. En nyhet från Gon/Playing är den senaste juvelen. Texten konstaterar att PS3 säljer “fortsatt dåligt” i Japan och att den “på sina håll” fått en prissänkning. Ingen källa anges, vilket är intressant eftersom både den dåliga försäljningen och uppgiften om att priset sänkts “på sina håll” (vilket rimligtvis bör betyda i mer än en butikskedja, något som inte ser ut att vara fallet. EDIT: I själva verket verkar det röra sig om en enda kedja som har ett tidsbegränsat “Alla hjärtans dag”-erbjudande) framställs som fakta och slagna i sten. Det är dålig journalistik och i mina ögon borde artikeln aldrig skrivits, åtminstone inte på det här sättet.

Nu vill jag på intet sätt hävda att PS3 blivit en succé eller att den säljer enligt förväntan. Eller att man ska vara snäll mot Sony. Men det finns betydligt fler nyanser här än att den gått dåligt och att “vissa återförsäljare” sänkt priset. Huruvida den går bra eller dåligt är en fråga att analysera och, framför allt, avvakta svaret på.

Att PS3 gör fiasko är en myt (nödvändigtvis inte en osanning), som hela tiden späs på av rykten, forumdiskussioner och dåligt underbyggda artiklar. Det känns som att verklighetsförankringen fått ge vika för att dagens trend är att “Sony är en lögnare som det går dåligt för”.

Första E3-dagen i ett kokande Los Angeles är över. Bland de mer intressanta spelen hittar vi den inofficiella uppföljaren till System Shock 2: Bioshock. Gamereactor-Benke skriver: “Helt fantastiska vatteneffekter och en spännande undervattensvärld i art deco-stil.”
http://www.gamereactor.se/e3/blog/

PC Gamers (tillika ASOS-debattören) Emil Kraftling säger “Tänk System Shock 2, fast nere under vatten istället för i rymden och med en Art Deco-inspirerad femtiotals-stilism […]”.
http://www.fz.se/e3blogg/

Och Kongs frilansande Keri Allan förkunnar: “Miljöerna är art deco-inspirerade”.
http://kong.se/fokus/e3-rapport-fran-golvet-forsta-dagen/

En gång är ingen gång, två gånger är en tillfällighet, men att det sker tre gånger får mig att tro att 2K är grymma på att presentera sina produkter.

Eller är alla spelskribenter synkroniserat pålästa på olika konstgenrer?

Henrik Vilén skrev en krönika om pressbilder som används som marknadsföring utan att rimligtvis kunna bli lika snygga på en dödlig människas dator.

Vad har vi som spelpress för ansvar när det gäller detta? Vi visar ständigt upp nya bilder från kommande spel som vi inte ens själva tror på. Är det ett problem och hur löser vi det?

Det här inlägget ska inte ses som en kritik mot den här texten som helhet, men jag saknar en detalj; nämligen en fråga som får Peter Molyneux att bli konkret.

Lite mindre än hälften av artikeln behandlar Molyneux projekt Dimitri som sägs handla om spelaren själv, spelarens liv. Det är ett oerhört ambitiöst och svullet projekt som verkligen tål att förklaras och det behöver bli det för att någon, förutom Molyneux själv, ska förstå vad det faktiskt är.

Men det enda vi får veta i artikeln är följande: ‘Vi ger dig möjlighet att leva om ditt liv. Du måste, måste – om du inte är ett helgon – ha tänkt: ”Jag vill gå tillbaka och ändra det där. Varför var jag sådan, varför gjorde jag så?” Det här spelet låter dig göra det. Du kan gå tillbaka och förändra ditt liv och se hur det skulle sett ut om du gjort vissa saker på annat sätt.’

och: ‘Somliga vill gå tillbaka och bli massmördare, andra för att bli helgon, andra för att förlora sin oskuld när de är 18 istället för 30 år gamla. Vissa vill förändra sitt liv för att vara den populäre i skolan, andra för att de vill rymma hemifrån. Jag vill komma in i din dröm – det är kärnan i spelet.’

Ingen blir klokare av den typen av uttalanden, som mer låter som en åldrande spelskapares dröm än som ett realistiskt spelprojekt.

Så. Ställs inte frågan “Men Peter vad menar du egentligen, hur kommer detta fungera i praktiken?” under intervjun eller undviker Molyneux att svara ordentligt? Och är det vettigt att publicera den här typen av svulstiga uttalanden när man inte har en konkret uppfattning om det kommande spelet?

Risken är att vi om ett par år sitter framför våra konsoler och hytter med näven för att Dimitri i slutändan visade sig vara ett “vanligt” spel. Precis som Fable.

Webhallen hypar Dead or Alive 4 genom att påstå att Hype.se älskar det.

Är det vanligt att man utser månadens spel i början på en månad, innan man ens hunnit recensera det? Kanske på Hype.se, för i deras recensionsarkiv finns ingen recension. Är Gunner punkigare än vanligt eller har Webhallen gjort något kasst?

Jag upptäckte idag att Gon titulerar sig “Sveriges mest inflytelserika spelsite”. Så kanske det har hetat i evigheter, men hette det inte typ “Sveriges populäraste spelsite” tidigare? Av de svenska siter jag besöker regelbundet är Gon den enda som slår sig på bröstet på det sättet och det sticker faktiskt lite i mina inte alls opartiska ögon

På nåt sätt känns det barnsligt, lite desperat; att jämföra med billiga (och förutsägbara) reklamslogans som slår på det vitaste av leenden för att sälja en produkt som inte ens upphovsmannen själv tror på.

Popularitet kan jag förstå. Men inte detta. En rad frågor väcks: med vilken rätt kallar man sig för mest inflytelserik? Hur mäter man inflytelse (inflytning, inflytelserikedom, vad heter det?)? Vem är det man är inflytelserik över (spelarna, andra spelskribenter eller kanske utvecklarna)? Blir man mest inflytelserik bara för att man råkar ha ett kontrakt med Reset?

Det är kvällstidning över det. I negativ bemärkelse.

Lästips: Här tycker Oskar Skog precis som Olle.

När journalister citerar, använder pratminus, skrivs det vanligtvis “bla bla, säger XX”.

“Säger” eller i vissa fall “sade” används oftast. Men ibland, inte sällan i spelpress, försöker skribenten varierar sig med att istället skriva “tycker”, “menar”, “förklarar” eller liknande.

Det blir lite fel. Av två anledningar. Dels är det fult, det finns en okonsekvens i det som ger ett slarvigt intryck. Men, framför allt, så kan skribenten omöjligt veta vad intervjupersonen innerst inne menar, vad han tycker. “Säger” är neutralt, men använder skribenten “menar”, som jag tycker är det sämta ordet, framställer han det intervjupersonen säger som en sanning. Valet av ord blir särskilt viktigt när det handlar om saker som politik och pr.

I den GR nyhet som Olle använder som exempel i föregående inlägg skriver Bengt Lemne så här:
“David Perry var mycket nöjd med hur spelet hade utvecklats sedan E3 och man såg en klar skillnad. Han var nöjd med hur teamet hade möt alla de tekniska utmaningar de ställts inför.”

Jag vet inte hur Bengt fått tag i denna uppgift, men jag antar att Perry sagt det i nåt sammanhang. Problemet är att användningen av ordet “var” gör det faktum att Perry sagt sig vara nöjd till en sanning, vilket det kanske inte är. Istället borde det stått, som ett indirekt citat, “Perry sade/berättade att han var nöjd”.

Idag skrev Gamereactor en nyhet. När jag hade läst den funderade jag en lång stund på att dra ur nätverkskablarna och aldrig läsa eller skriva speljournalistik igen. Jag skämdes. Inte för att nyheten var ovanlig på något vis, utan just för att den representerar det allmänna speljournalistiska läget idag.

I måndags intervjuade Bengt Lemne producenten David Perry. Lemne fick även möjlighet att spela en version av spelet och kunde bilda sig ett intryck. Idag fick internetpress tillåtelse att publicera ett gäng nya, inte ett dugg representativa, bilder från spelet. Gamereactor valde därför att publicera bilderna tillsammans med en nyhet innehållandes ett par citat från intervjun.

Jag citerar Lemne:
”David Perry var mycket nöjd med hur spelet hade utvecklats sedan E3 och man såg en klar skillnad. Han var nöjd med hur teamet hade möt (sic) alla de tekniska utmaningar de ställts inför.”

Varför skriver Lemne detta? Är det intressant och relevant att spelets producent, tillika världens värsta hypare, är nöjd med hur spelet utvecklats sedan E3? Lemne berättar att man ser en skillnad, vad för skillnad? Jag hade gärna sett ett utvecklat resonemang istället för att återigen läsa att Perry är nöjd.

Jag citerar Lemne som citerar David Perry som i sin tur citerar sitt PR-papper:
”Det är det första steget i ett nytt stridssystem som jag hoppas jobba vidare med i framtiden.”

Ett citat som säger ungefär lika mycket som när en politiker förklarar att han vill sänka skatterna. Det är ju helt värdelöst, om Lemne ens frågade vad essensen i det nya stridssystemet är, varför skrev han inte det?

Nyhetsartikeln avslutas med de tolv bilderna som blev tillgängliga för nätpress idag. En av bilderna visar parkscenen med massor av Agent Smiths, varpå signaturen ”Instant aim” kläcker ur sig detta i kommentarsystemet: ”Verkar som det blir aningen stressigt när man slåss mot så där många smiths ( bild 12)”.

Om bilder får så stort genomslag att de kan lura en läsare att tro något som inte stämmer så är det något fel på journalistiken, vore det inte på sin plats att i nyhetsartikeln ta en något mer kritisk ståndpunkt och kanske påpeka att det bara går att interagera med sex av flera hundra Agent Smiths.

Är det riktigt att låta spelproducenter komma till tals med luddiga och intetsägande uttalande som inte har någon annan effekt än hype? Att släppa fram citaten okommenterade av en journalist som faktiskt har haft möjlighet att skaffa kunskap om produkten? Ska vi därtill gå med på att publicera bilder på ett spel som inte finns, utan att påpeka att bilderna ljuger, att alla ljuger?

Den andra juni i år var nordisk spelpress inbjuden till en liten konferenslokal på Norrmalm. Jag var där, precis som alla andra sajter och tidningar i Sverige, Norge och Finland. Vi skulle spela Fahrenheit, äta Atarifinansierad lunch och få en öppenhjärtig och unik intervju med spelets producent, David Cage.

– Spel är som porrfilm, säger David Cage inför den samlade journalistskaran som ansträngt präntar ner hans ord på anteckningsblock. Han visar hur man spelar inledningssekvensen i spelet.
– Ah, clever game design! Utbrister herr Cage medan han moppar bort blodet på toaletten. Spelskribenterna fnissar och skriver något om kaxighet och självförtroende på anteckningsblocket.

När visningen är slut utbyter skribenterna några ord med varandra medan de väntar på en intervju.
– Ptja, det ser okej ut. Actionsekvenserna verkar tråkiga.
En norsk speljournalist frågar om hans frågor ser bra ut, jag nickar och berömmer ett par av dem särskilt, antyder att han nog får ett bra svar på dem.

Några veckor senare när man bläddrar i månadens speltidningar och läser nätintervjuerna med David Cage får vi reda på två saker: Spel är som porrfilm och Fahrenheit beskrivs bäst med en gummisnoddsmetafor. Jag behöver bara överdriva lite när jag påstår att alla skribenter som genomförde en intervju den andra juni kom hem med samma tio citat, oavsett vilka frågor de kommit dit med.

Det handlar inte om skribenter som har dålig fantasi när de ställer frågor. Det handlar om en medietränad spelproducent som avverkar speljournalister på rullband, lyssnar lite förstrött på deras frågor för att sedan förklara att det viktiga i sammanhanget är att han har gjort ett spel som är ett gummiband och att det går att jämföra med en Hitchcockfilm, typ.

Och när vi bläddrar tillbaka märker vi att Tommy Rydling redan i mars 2004 har gjort samma intervju som vi publicerar ett och ett halvt år senare. De intervjuerna vi skrev var gamla redan innan de publicerades, och vi glömde skriva om det nya – den första provspelningen – bara för att vi trodde på att spel var som porrfilm.

Lär dig känna igen PR-snack, avbryt och ställ om frågan när du inte får ett svar, och helst av allt ska du låta bli intervjuer så länge de utförs på intervjuobjektets initiativ och villkor.

De har sköldar men vi har inga svärd.