Att Skriva Om Spel

Snubblade över url:en till sajten som gjorde “speljournalism” och “spel skrivbenter” till ett vedertaget branschuttryck (källa?). Super Spel Sajten är internskämtet som gick överstyr och sedan överbord. Totalt ointressant säger ni? Jo, med all säkerhet.

Missa inte trailern till “SSS programet” som innehåller, utöver en N-Gage-spelande Doru, världens kanske bästa webb-tv-jingel.

Jag kom på en idé idag!

Antar att dom flesta som läser och skriver här gillar att umgås, spela spel och ta droger, så varför inte göra det under ett och samma tak? Med andra ord, finns det intresse för en spelträff (har visserligen typ bara Guitar Hero-spelen att underhålla med, fast bidrag till den samlingen tas gärna emot) med överdäckning och allt sånt.

Jag bor i Flemingsberg vilket är cirka 20 minuter med pendeltåg söder om Stockholm.

Vad sägs? Kollar mest intresse, om det finns fixar jag gärna ihop något.

Henrik Vilén

En av årets största spelmässor pågår just nu i Leipzig, Tyskland. Var är vi någonstans?

Syftet med en spelsajt är att kunna leverera sämre men snabbare täckning av spelhändelser direkt till läsarna. I dag har flera svenska spelsajter de resurser och den ambition som krävs för att man ska kunna ta sig iväg till en spelmässa på andra sidan jorden och leverera intervjuer och reportage på nolltid. Men när det är spelmässa i Tyskland tar vi ledigt.

Det är ett ytterst svagt antal spelsajter som täcker mässan på plats, de annars så eminenta mässbloggarna från Level och Gon lyser helt med sin frånvaro, samtidigt som jag hör internt från redaktionen att grabbarna hittills inte sett en enda annan svensk. Gamereactor kör lite slappt på stenhård nyhetsbevakning och noll reportage, liksom Fragzone som gör något bloggaktigt som är sjukt bra uppdaterat men tunt på matigare prylar (förutom ambitiösa bildreportage, där hälften av bilderna föreställer boothbabes eller balla båsprylar, men vad ska man fota på en spelmässa egentligen? Joel?).

Det är tråkigt att våra spelsajter inte nyttjar den potential som finns. Vad jag förstått är det inte överdrivet svårt att få vettiga intervjuer på plats, och livemässiga förhandstittar är faktiskt guld värda i jämförelse med föråldrade varianter. Så varför är mässbevakningen så snål? Vad händer egentligen i Tyskland?

Lite länkar:
FZ nyhetsbloggar och fotar flickor och stålmän
Level7 bloggar och intervjuar
Gameplayer filmar dagbok och skriver
Gamecore sammanfattar mässans nyheter

På dagens ledarsida i Expressen skriver Linna Johansson om fin och ful kultur. Det är inte speljournalistik och det berör bara spel litegrann, men texten har anknytning till den något urvattnade spelkulturdebatten:

Föräldrar känner fortfarande självförtroende att sätta upp scheman och entimmesregler kring viss kultur (teve, datorspel), men skulle aldrig drömma om att göra det om annan (litteratur, till exempel).

Linna Johansson har, lite oväntat, blivit effektiv ammunition för oss som gillar spel och blir upprörda när moraltanterna gastar. Hon skriver om sin (numera nedlagda) WoW-karriär i sin blogg, hon skriver om onlinerollspel och kultur på Expressens ledarsida (grym räckvidd) och , framför allt förstås, hon bekräftar våra åsikter. Tack

Har tyvärr inte kunnat kolla min mejl på ganska länge och hade därför missat det här:

Hej,

Peter Zackariasson och Daniel Pargman

Det här har egentligen ingenting med speljournalistik att göra, men problemet kan med utökad PR-makt lätt appliceras på vår bransch och jag vill gärna ha råd.

Jag hade fått intervjutid med Fares Fares i dag, tio i tre på eftermiddagen. Han spelar i en film som har premiär snart och produktionsbolaget hade ordnat med intervjuer till alla som ville, utan att ställa några övriga krav. Ordinarie pressvisning för filmen är på torsdag, vilket egentligen är helt i sin ordning, man har inte alltid möjlighet att se filmen innan man gör intervjuer och det främjar egentligen bara friare intervjuer. Jag är nöjd med systemet.

Några timmar innan avtalad intervjutid får jag ett sms från Sonys PR-tant:
“Har du sett filmen idag inför intervjuerna? Mvh Ami, sony” (hon heter inte Ami, men försöker avskriva sin status som PR-tant genom att kalla sig något poppigt, men hon är ingen PR-tjej för det.)
Jag svarar:
“Nej.”
Hon svarar:
“Då måste jag tyvärr ställa in intervjun, eftersom man med hänsyn till det inblandade måste se filmen. Mvh Ami”

Jag sprang på Fares Fares på Filmgalan för något år sedan, och har snackat om honom med en del andra journalister, han är inte en kille som vägrar göra intervjuer som inte har med hans senaste film att göra. Det här är PR-verksamhet helt utan hänsyn till journalistik och skådespelare. Att ställa in en intervju för att den inte direkt marknadsför den aktuella filmen är mord.

Så, vad gör man? PR-situationen i filmbranschen är onekligen något som försvårar uppgiften som filmskribent, så länge det inte står Expressen på ditt visitkort får man finna sig i att bli uppringd några timmar innan intervjun med Mel Brooks och få höra att han “är fullbokad”. Hjälp mig, för jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra.

Gon och Z2 släpper två nya web-TV-program samtidigt. Jag ska inte kommentera här eftersom jag är partisk. Talk amongst yourself.

Okej, jag behöver hjälp.

Jag har funderat på det här skitlänge och jag kommer inte fram till något vettigt. Ni vet axelknapparna och styrspakarna på en handkontroll, de har ju jättefina namn. Men vad heter de andra knapparna (kryss, fyrkant, cirkel, triangel ni vet)?

Det är jävligt irriterande att snacka kontrollscheman utan att ha ett snabbord som man kan dra utan långa omvägar.

Droppa förslag.

Någon anonym men vänlig själ tipsade mig om Kongs just nu pågående artikelserie (som fått det passande namnet Dokutoy Kinetic) där Mandus Skön bestämt sig för att gå ner i vikt och bli av med sin kalaskula med hjälp av sitt Playstation 2 samt Eyetoy: Kinetic. Hur kul som helst. Lycka till Mandus!

Jag kollade nyss på Dolce Vita, ni vet, grävande skvallerjournalistik med Emma Andersson i rollen som Günther Wallraff. Kvällens ämne var kändisjournalister, en yrkesgrupp som framställs som hjältar i programmet. Givetvis tjurar man sig igenom hela programmet bara för att kunna skratta åt de som undrar “är du tjock eller gravid?” när de träffar Mikael Persbrandt på Filmgalan. Typ.

Eller så tittar man på sig själv, och inser att man borde skratta åt någon annan än de på tv. De sitter i telefon flera timmar om dagen, för anteckningar under samtalen och jobbar häcken av sig för minsta notis. Ser till att träffa sina offer och prata med dem i timmar för att säkra uppgifter.

Vi googlar på sin höjd fram en e-postadress och mejlar iväg några frågor, alternativt läser igenom hela PR-mappen om vi vill göra riktigt noggrann research.

Jag vill inte att vi ska börja skriva om när Gabe Newell är otrogen, men kan någon säga mig varför denna journalistikgenre, vars heliga ko representeras av Runar, lägger mer jobb på faktakoll och scoopletande än vad vi gör?

Varför är ni så lata?