Vad i…!? Ovanstående har jag verkligen inte skrivit och det är förbannat lågt gjort av den ynkrygg som skriver rent skitsnack i mitt namn. Jag tycker synd om dig och hoppas att du i fortsättningen kan stå för dina egna åsikter och inte ta andras namn, det är väldigt svinigt gjort.

Bara för att klargöra: föregående inlägg är alltså inte skrivet av den riktiga Sebastian utan någon som verkar ha något emot mig, uppenbarligen.

- Siam

Jag kände mig hur som helst träffad. Speciellt kanske för min konstanta kamp att göra spel till något mer än underhållning.

Jämförelsen mellan Pablo Picasso:s verk och Dice senaste alster brukar jag ofta göra. Men frågan är om jag gör så för att rättfärdiga mitt yrke. Eller för att jag faktiskt tycker så.

Jag skulle vilja säga att dagens konsteverk är de vi själva njuter av. Spel till exempel, så dagens konstverk är interaktiva.

Brukar vi verkligen mixa sociopolitik och filosofi med Mario? Har snarare känslan av att det är tvärtom - att vi är livrädda för tanken på att spel skulle kunna vara/betyda något mer än underhållning.

Hade gärna sett fler “överanalyser” av spel. Det säger ju sig självt (eftersom de är skapade av människor) att spel innehåller ideologiska övertoner både på medvetna och omedvetna plan. The Sims och den västerländska konsumtionslivstilen är ju en klassiker, och Kristoffer Ahlströms Dr Wily = Einstein-tolkning (http://blogg.aftonbladet.se/4914/perma/676218) fick åtminstone mig att se på den spelserien med nya ögon.

Kanske inte så önskvärt för your average recension, men inte desto mindre sjukt intressant och ett sätt att säga något om spel som jag tror att vi undervärderar. Ideologikritik har ju visat sig användbart förr liksom.