Deprecated: Assigning the return value of new by reference is deprecated in /customers/olaskoog.se/olaskoog.se/httpd.www/attskrivaomspel/wp-includes/cache.php on line 33 Att Skriva Om Spel » Blog Archive » TDH>ASOS
This entry was posted
on Monday, May 21st, 2007 at 10:47 am and is filed under Speltidningar.
You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.
You can leave a response, or trackback from your own site.
Rädd för att min post inte kom med. Postar här med för säkerhets skull:
Du har rätt på många sätt. Jag köper speltidningar för att läsa artiklar som obetalda nätskribenter inte har motivationen att skriva. Sedan vill jag fortfarande hävda att den allmänna lägstanivån är högre på print än på webb. Även om kvalitetsskillnaderna blir mindre och mindre. Det stora problemet som webb dras med är att de generellt sett har oavlönade skribenter. Och oavlönade skribenter vill inte skriva de där skitbra artiklarna (gratis) när de hellre kan göra en kort recension och få ett spel på köpet. På printsidan finns det däremot mer utrymme och fler anledningar att skriva mer omfattande artiklar. Om inte för pengarna (som inte är särskilt astronomiska när det gäller speljournalistik (jämfört med ersättninge jag får från de icke-speltidningar jag skriver för)) så för prestigen.
Men print behöver verkligen satsa mer på webb. Det är galet att det ser ut som det gör. Det är ju 2007 goddammit!
Det finns saker som både stämmer och inte på TDH:s bloggtråd och ämnet är intressant. Han med flera andra har helt rätt i att de stora tidningarna på sikt behöver bli bättre på webbsidan, och lopper har så sakteliga inletts. Samtidigt har Jimmy en poäng som går ihop med mycket av det vissa av oss har tjötat om länge, vilket är att många sajter helt enkelt inte är nå’ vidare. Är de nå’ vidare så betalar de ofta inte sina skribenter. Självklart ökar konkurrensen därifrån, man vore dum om man hävdade motsatsen. När, som sagt, 90 % av spelsajterna inte betalar sina skribenter, då blir lidande kvalitet ofta resultatet.
Sedan är det intressant att notera hur det jämt och ständigt snackas om tidningarnas död. Ja, tidningar överlag sjunker i försäljning, ja en av de stora kanske inte finns kvar i sin nuvarande form om ett par år. Men samtidigt som man inte ska underskatta snabbheten hos sajterna, ska man heller inte underskatta tidningen som fysisk sak. Den utgör ett trivselmoment, en social kompis och ett klassiskt element sajterna inte kommer i närheten av. Dessutom är det många som inte är så hardcore att de bor på diverse sajter, utan köper en tidning för att få lite av allt, som en sammanfattande gottpåse av spel de inte måste gräva till botten för att hitta saker de gillar.
Måste vi på redaktionerna anpassa oss, öka interagerandet mellan tidning och sajt? Absolut. Är alla speltidningar borta om fem år? Inte en chans.
/Med omgjord sajt om… tänker efter… 20 veckor eller så.
Fast jag tror TDH menade också det där med att tidningen som medium fortfarande kommer att spela roll av just de anledningar du nämner. Jag tolkade honom iallafall så, men då la jag kanske in egna värderingar. Man ska inte underskatta tidningens sociala funktion. Den kan webben inte ersätta på samma villkor.
Min drömspeltidningen vore en som marginaliserade samtliga förtittar och recensioner till max 4-6 sidor. Resten av tidningen skulle bestå diverse artiklar och reportage av olika slag. Jag inser själv att det är mycket enklare att fylla tidningssidorna med just recensioner av den enkla anledningen att det alltid finns tillgängligt material. Dessutom saknas väl öppnare relationer mellan skribenter och speltillverkare - som så ofta gestaltas i formen av pr-människor med starka kontrollbehov.
Själva spelvärlden är väldigt intressant. Den liknar inte mycket annat. Entusiasterna finns i överflöd, ändå saknas djupet och alla de där “unika” artiklarna övergår lätt till hyllningstexter om nostalgiska upplevelser. Kritik handlar ofta om sågningar. Vad många verkar missförstå är att kritik också innebär kärlek till ett medium i stort. I spelvärlden pågår massor av kohandel, politik och så vidare. Spännande berättelser om hur vissa företag väljer att ställa sig utanför etablissemanget, medan andra kör på och urvattnar koncept. Några revolterar mot företagskulturen och startar eget, andra ansluter till de större företagen. Informationen är svårtillgänglig och vandrar oftast bara från mun till mun. Men, mina vänner, det är spännande! Tittar man historiskt på spel har mycket av det som skett runt produktionen haft oväntade effekter på slutprodukten.
I film- och musikbranschen finns mängder av böcker som berättar om livet i studion och bakom kameran. Om konflikter, misstag men också hur de ändå lyckades ro saker i land. Det är en intimare form av journalistik som inte enbart hyllar skaparna, utan likväl problematiserar dem som personer. Ingen har bara goda sidor, inte ens Shigeru. Den sortens fokus på individer saknas i speltidningar och på nätet, även om, ska jag tillägga, skribenterna försöker så gott det går. Ska spelpressen nyanseras så måste spelföretagen förstå att öppna sina portar för en mer kritisk insyn. Det är enda sättet att kultförklara, genom att bjuda på fascinerande historier bortom teknikrabblandet.
Aaaahhh… Visst låter jag härligt naiv? Som sagt, jag önskar….
“Det är en intimare form av journalistik som inte enbart hyllar skaparna, utan likväl problematiserar dem som personer. Ingen har bara goda sidor, inte ens Shigeru. Den sortens fokus på individer saknas i speltidningar och på nätet, även om, ska jag tillägga, skribenterna försöker så gott det går.”
Jag har alldeles nyligen skrivit en stor artikel om en genialisk spelskapare som dömts ut av press och media. Troligtvis bland det bästa jag har skrivit. Hoppas att du uppskattar den när den väl pubbas. Tror dock inte att den kommer med i detta nummer av SP.
Tycker precis som du att långa artiklar är skiten, det är därför jag helst skriver sådana. Att färdigställa en sån där mammutartikel kan närmast jämföras med att förlösa ett barn (eh).
Jimmy:
Det låter som en intressant artikel, helt klart. En av mina personliga favoritskrönor är den om Warren Robinett, om hur han trotsade Atari med sitt påskägg och skapade det första äventyrsspelet Adventure. Warren Robinetts personlighet och ovilja att böja sig för auktoriteter resulterade i två helt nya begrepp - just äventyrsspelet och påskägget. Att han senare sade upp sig, sket i hela spelindustrin och drog på en jorden-runt-resa gör ju historien än mer intressant. Denna lilla berättelse raserar ju den guldglittrande nostalgi som tidigare vilade över företaget Atari - åtminstone för fem-sex år sedan.
Fast det har nog funnits lite fläckar i atariglittret tidigare också, till exempel bröt sig ju en hel del folk lös ur Atari i en sorts protest och bildade Activision (fösta tredjepartsutvecklaren för att följa spåret om “ovilja att böja sig” som innovationsbränsle).
Annars håller jag med dig om “drömtidningen”, jag kommer att läsa den med glädje:-)
Förhandstittar och recensioner är SÅ tråkiga. Kolla på valfri musiktidning (ledsen för musik-/filmliknelsen för miljonte gången), hur många av dom lägger flera helsidor på att recensera en skiva?
Fast en musikskiva är ju per definition inte ett spel Apropå att alla alltid jämför spel med film och önskvärd speljournalistik med musikjournalistik.
Jag för min del väntar på den speltidning som vågar sätta en spelutvecklare på omslaget. Och ingen japan, utan, typ… Brian Reynolds! Han skulle jag sätta på omslaget.
För att inte tala om all tid som spelrecenserade tar i anspråk. Man vill ju gärna ha ett ganska mastigt antal speltimmar bakom sig när man väl börjar skriva själva recensionen. Tänk om de timmarna gått ner i - fanfar - Djuplodande Artiklar istället.
Jag skulle vilja se John Romero på omslaget. Spelvärldens skönaste figur borde uppmärksammas mera
Dessutom håller jag med om att jämförelsen musik kontra spel när det gäller recensioner blir lite… fel. Men visst skulle det vara grymt med kortare recensioner och mer fokus på annat, absolut. Dock tror jag att det är spelsajternas uppgift att visa vägen i detta sammanhanget och inte papperstidningarna — de har det tufft nog ändå.
En nisch-sajt med helt annan inriktning än traditionella spelsajter finns det säkert utrymme för.
Visst är det fint att drömma och sträva framåt. Sedan kommer den gamle cynisten och konstaterar vad de flesta vill läsa (enligt läsarundersökningar iaf): förtittar, recensioner och tester.
Jag är all for att skriva djuplodande artiklar eller egentligen artiklar om högt och lågt överhuvudtaget, och tycker uppriktigt sagt att vi gör det för lite nu på gamer (vi jobbar på det). Samtidigt är det, har varit och kommer att vara för överskådlig framtid, en milsvida skillnad mellan allt vad granskning av branschen, branschvinkel et cetera och den kommersiella verkligheten. Det är, för femtielfte gången, därför inga svenska sådana tidningar eller sajter kommer överleva här. Vår bransch klarar ingen mediarevolution, enbart evolution.
Däremot, släng gärna in fler alster som bl.a. Jonas snackar om, och historiska artiklar om avdankade utvecklare med mera är ju kungligt, men att få till den tidningen “ni” vill ha i dagens mediaklimat, kan ni glömma.
Aah, det är härligt att vara cynisk.
Sedan är det glädjande att ni lyfter sådant här. Med sånt här tänk kanske våra ärade tidningar och sajter har åtminstone 10 % dylikt material mer om fem år och motsvarande del hype/reccar mindre. Go go go!
Undrar om jag var motsägelsefull ovan, men strunt samma, det är ytterligare ett inlägg från mig som inte kommer förändra världen.
Kommer andra delen av Discoveryserien ikväll, eller? Varför lyfte vi inte det här? Intressant serie. (discoverychannel.se/emea/videogame.htm)
Jag har faktiskt svårt att se spelmedia där recensioner inte är i centrum. Anledningen är att det främst är själva spelet, spelupplevelsen, det handlar om och jag tror vi överskattar snittspelarens intresse för Shigerus privatliv. Däremot välkomnar jag nya perspektiv på spel som fenomen, större självständighet och bättre analys. Lite känns det som att man bör behärska det man har här idag innan världen tas över.
Och jämförelsen med musik och musikpress håller inte. Spel har inte den kulturella kraft som musik har (inte än på länge i alla fall). Musik är involverat i samhället på ett annat sätt och rör sig hela tiden. Spelupplevelsen tar liksom slut när spelet stängs av.
Där är nog essensen right there, Joakim:
“Jag tror vi överskattar snittspelarens intresse för Shigerus privatliv.”
Det är inte det att läsarna inte vill läsa om hur branschen funkar eller hur infekterat det var på Atari. Det är ett vi aldrig får glömma att det som är i centrum är spelen. Som sagt, bättre analys, andra fenomen och vinklar är allt gott, men spelen kommer alltid stå i centrum för läsarna och därmed recensionerna. Dessutom ska inte den sociala interaktiviteten (säg personkult om ni vill) underskattas. Läsarna vill veta vad Emil Kraftling, Jonas Högberg eller Thomas Wiborgh har att säga om spelen. Det ger recensionerna pondus och säljkraft. Kvalitet är inte samma sak som lönsamhet och vi idkar ingen idéell verksamhet.
Nu ska jag sluta pladdra en stund. Jo, det är säkert.
Men det går att få fram utan regelrätta recensioner. No problems.
Jo, det är möjligt. Men jag har dock svårt att se hur en publikation, där majoriteten av texten behandlade spel och spelupplevelser utan att tycka/recensera, skulle se ut. Då tar man ju bort i princip den enda granskning som förekommer. Risken är då att man istället blir ännu mer av en pr-kanal och bara skriver om sina favoritspel.
“Men jag har dock svårt att se hur en publikation, där majoriteten av texten behandlade spel och spelupplevelser utan att tycka/recensera, skulle se ut.”
Läs Jonas Thentes recension av Battlefield 2142 i DN vetja. There’s your answer. Och jag menar det i negativ bemärkelse
Skrev inte Thomas Wiborgh en artikel om Naughty Dog för några år sedan? Hundliv tror jag den hette. Den handlade ju mer om personerna bakom spelet, deras vardag och visioner.
Fortfarande en av de bästa som skrivits i Sverige.
“Som sagt, bättre analys, andra fenomen och vinklar är allt gott, men spelen kommer alltid stå i centrum för läsarna och därmed recensionerna. Dessutom ska inte den sociala interaktiviteten (säg personkult om ni vill) underskattas. Läsarna vill veta vad Emil Kraftling, Jonas Högberg eller Thomas Wiborgh har att säga om spelen. Det ger recensionerna pondus och säljkraft. Kvalitet är inte samma sak som lönsamhet och vi idkar ingen idéell verksamhet.”
Men är inte det där en konstruerad sanning, eller åtminstone, en sanning med modifikation. Självklart ska spelen stå i centrum, men kan inte de erkända skribenterna skriva korta recensioner och långa (och/eller fler) artiklar istället. Jag kan faktiskt inte se något annat än tidsmässiga skäl varför man satsar så hårt på just recensioner, när speltidningarna bevisligen är de enda som gör så. Varför skulle de goda relationerna med distributörer och utgivare förvärras av att texterna kortas till förmån för annat intressantare material? Meningar och betyg går ju fortfarande att saxa och trycka på omslagen. De långa recensionerna tillhör webbsidorna, inte det tryckta mediet och vice versa med artiklarna.
Jag tror helt enkelt det är en enkel bortförklaring i rädsla för att våga prova något nytt. När Player1 introducerades förändrades ju hela inställningen till hur en speltidningen skulle se ut. Strax därefter hakade fler och fler på både schmup och pixeltrenderna. Nästa stora förändring borde vara den redaktionella. Och då talar jag inte om mindre lyckade magasin som försöker täcka den svenska counterstrike-scenen, utan snarare försöker fånga detta popkulturella fenomen i stort. Och då rymmer det inte ett överflöd av menlösa recensioner (kanske inte kvalitetsmässigt, men ärligt talat, ett spel som får en femma behöver inte en helsida eller mittuppslag för att beskrivas).
Sedan går ju också personmyten att diskutera. Jag kan göra en jämförelse med popkulturallvetaren Fredrik Strage. Det är inte genom hans korta recensioner som han vunnit så stort respekt, utan genom sina artiklar, krönikor och böcker. Skulle man låta spelskribenter ägna sig åt artiklar kommer de sålunda också vinna en högre trovärdighet, oavsett om deras recensioner ligger på 6 000 eller 600 tecken. Det är spelets essens som är det centrala att känna till, inte hur många bilar som går att köra, hur många pixlar som tryckts in, det traditionella ordbajseriet av överdriven rumsbeskrivning eller försköning/förfulning av respektive spelföretag. Bara för att en sak för tillfället fungerar, behöver det inte betyda att något annat inte skulle funka - eller viktigare, att det i sin tur skulle leda till ett paradigmskifte.
Min hjärna är kokt så jag håller mig till en kort replik.
Jag tror att du har rätt såtillvida att de beståndsdelar du talar om/den utveckling du förespråkar är bra saker. Argumentet att spel är ett ungt medie i utveckling är alltjämt sant, trots upprepning. Samtidigt tror och hoppas jag, att det kan finnas rum för både en utvecklande, läs djupare eller bredare om man vill, och samtidigt en fortsatt traditionell skildring.
Jag tror inte bara det är en bortförklaring att många vill ha recensioner och traditionella förhandstittar. Jag tror helt enkelt att det finns rum för båda slags journalistik. Man ska varken över- eller underskatta läsarna, men många gillar det traditionella eller om du vill, det enklare. Mer orkar jag inte säga då jag har en bit kvar att skriva på mina, dramatisk trumvirvel, förhandstittar från Ubi Days - om än i reportageform.
Är det okej?
“Jag kan faktiskt inte se något annat än tidsmässiga skäl varför man satsar så hårt på just recensioner, när speltidningarna bevisligen är de enda som gör så.”
Nja, jag vet inte. Spel bygger mer på att det ska vara “roligt” än exempelvis film och musik. Ett spel som inte är underhållande funkar inte. Filmer och musik spelar på fler känslosträngar och har i mina ögon en annan kulturell betydelse. Du behöver inte sitta med ett lyckorus i magen för att uppskatta en film, men så är det för mig mycket med spel (och jag kan bara tala för mig själv), och därav hamnar själva spelet och spelupplevelsen i centrum.
Sedan tycker jag inte man ska underskatta det enkla och raka.
Du får skriva så många förhandstittar i reportageform av Ubi Days som du vill. Jag motsätter mig inte den traditionella journalistiken, jag säger bara att den kraftigt skall begränsas. Men återigen, det är min typ av drömmagasin och så har jag känt i många års tid. Dessvärre är det inte jag som sitter vid spakarna och styr så då återstår att lämna bitska kommentarer på ASOS istället.
Joakim:
Tankvärt, men jag tror inte du riktigt förstod var jag menar. Hur ett spel uppfattas och hur många/långa recensioner som finns är två helt skilda diskussioner. Man kan liksom fortfarande beskriva hur “roligt” ett spel är i en kort recension eller förtitt.
Man kan liksom fortfarande beskriva hur “roligt” ett spel är i en kort recension eller förtitt.
Jo, givetvis, men min poäng är att jag inte tror det finns så mycket bortom det “roliga” att utforska. Eller, jo det finns en del, men jag tror inte man kan bygga en vettig publikation på det. Det är dock bara spekulation
May 21st, 2007 at 6:22 pm Quote
Rädd för att min post inte kom med. Postar här med för säkerhets skull:
Du har rätt på många sätt. Jag köper speltidningar för att läsa artiklar som obetalda nätskribenter inte har motivationen att skriva. Sedan vill jag fortfarande hävda att den allmänna lägstanivån är högre på print än på webb. Även om kvalitetsskillnaderna blir mindre och mindre. Det stora problemet som webb dras med är att de generellt sett har oavlönade skribenter. Och oavlönade skribenter vill inte skriva de där skitbra artiklarna (gratis) när de hellre kan göra en kort recension och få ett spel på köpet. På printsidan finns det däremot mer utrymme och fler anledningar att skriva mer omfattande artiklar. Om inte för pengarna (som inte är särskilt astronomiska när det gäller speljournalistik (jämfört med ersättninge jag får från de icke-speltidningar jag skriver för)) så för prestigen.
Men print behöver verkligen satsa mer på webb. Det är galet att det ser ut som det gör. Det är ju 2007 goddammit!
May 21st, 2007 at 7:39 pm Quote
Det finns saker som både stämmer och inte på TDH:s bloggtråd och ämnet är intressant. Han med flera andra har helt rätt i att de stora tidningarna på sikt behöver bli bättre på webbsidan, och lopper har så sakteliga inletts. Samtidigt har Jimmy en poäng som går ihop med mycket av det vissa av oss har tjötat om länge, vilket är att många sajter helt enkelt inte är nå’ vidare. Är de nå’ vidare så betalar de ofta inte sina skribenter. Självklart ökar konkurrensen därifrån, man vore dum om man hävdade motsatsen. När, som sagt, 90 % av spelsajterna inte betalar sina skribenter, då blir lidande kvalitet ofta resultatet.
Sedan är det intressant att notera hur det jämt och ständigt snackas om tidningarnas död. Ja, tidningar överlag sjunker i försäljning, ja en av de stora kanske inte finns kvar i sin nuvarande form om ett par år. Men samtidigt som man inte ska underskatta snabbheten hos sajterna, ska man heller inte underskatta tidningen som fysisk sak. Den utgör ett trivselmoment, en social kompis och ett klassiskt element sajterna inte kommer i närheten av. Dessutom är det många som inte är så hardcore att de bor på diverse sajter, utan köper en tidning för att få lite av allt, som en sammanfattande gottpåse av spel de inte måste gräva till botten för att hitta saker de gillar.
Måste vi på redaktionerna anpassa oss, öka interagerandet mellan tidning och sajt? Absolut. Är alla speltidningar borta om fem år? Inte en chans.
/Med omgjord sajt om… tänker efter… 20 veckor eller så.
May 22nd, 2007 at 1:57 pm Quote
Fast jag tror TDH menade också det där med att tidningen som medium fortfarande kommer att spela roll av just de anledningar du nämner. Jag tolkade honom iallafall så, men då la jag kanske in egna värderingar. Man ska inte underskatta tidningens sociala funktion. Den kan webben inte ersätta på samma villkor.
May 24th, 2007 at 11:46 am Quote
Min drömspeltidningen vore en som marginaliserade samtliga förtittar och recensioner till max 4-6 sidor. Resten av tidningen skulle bestå diverse artiklar och reportage av olika slag. Jag inser själv att det är mycket enklare att fylla tidningssidorna med just recensioner av den enkla anledningen att det alltid finns tillgängligt material. Dessutom saknas väl öppnare relationer mellan skribenter och speltillverkare - som så ofta gestaltas i formen av pr-människor med starka kontrollbehov.
Själva spelvärlden är väldigt intressant. Den liknar inte mycket annat. Entusiasterna finns i överflöd, ändå saknas djupet och alla de där “unika” artiklarna övergår lätt till hyllningstexter om nostalgiska upplevelser. Kritik handlar ofta om sågningar. Vad många verkar missförstå är att kritik också innebär kärlek till ett medium i stort. I spelvärlden pågår massor av kohandel, politik och så vidare. Spännande berättelser om hur vissa företag väljer att ställa sig utanför etablissemanget, medan andra kör på och urvattnar koncept. Några revolterar mot företagskulturen och startar eget, andra ansluter till de större företagen. Informationen är svårtillgänglig och vandrar oftast bara från mun till mun. Men, mina vänner, det är spännande! Tittar man historiskt på spel har mycket av det som skett runt produktionen haft oväntade effekter på slutprodukten.
I film- och musikbranschen finns mängder av böcker som berättar om livet i studion och bakom kameran. Om konflikter, misstag men också hur de ändå lyckades ro saker i land. Det är en intimare form av journalistik som inte enbart hyllar skaparna, utan likväl problematiserar dem som personer. Ingen har bara goda sidor, inte ens Shigeru. Den sortens fokus på individer saknas i speltidningar och på nätet, även om, ska jag tillägga, skribenterna försöker så gott det går. Ska spelpressen nyanseras så måste spelföretagen förstå att öppna sina portar för en mer kritisk insyn. Det är enda sättet att kultförklara, genom att bjuda på fascinerande historier bortom teknikrabblandet.
Aaaahhh… Visst låter jag härligt naiv? Som sagt, jag önskar….
May 24th, 2007 at 12:13 pm Quote
“Det är en intimare form av journalistik som inte enbart hyllar skaparna, utan likväl problematiserar dem som personer. Ingen har bara goda sidor, inte ens Shigeru. Den sortens fokus på individer saknas i speltidningar och på nätet, även om, ska jag tillägga, skribenterna försöker så gott det går.”
Jag har alldeles nyligen skrivit en stor artikel om en genialisk spelskapare som dömts ut av press och media. Troligtvis bland det bästa jag har skrivit. Hoppas att du uppskattar den när den väl pubbas. Tror dock inte att den kommer med i detta nummer av SP.
Tycker precis som du att långa artiklar är skiten, det är därför jag helst skriver sådana. Att färdigställa en sån där mammutartikel kan närmast jämföras med att förlösa ett barn (eh).
May 24th, 2007 at 12:27 pm Quote
Jimmy:
Det låter som en intressant artikel, helt klart. En av mina personliga favoritskrönor är den om Warren Robinett, om hur han trotsade Atari med sitt påskägg och skapade det första äventyrsspelet Adventure. Warren Robinetts personlighet och ovilja att böja sig för auktoriteter resulterade i två helt nya begrepp - just äventyrsspelet och påskägget. Att han senare sade upp sig, sket i hela spelindustrin och drog på en jorden-runt-resa gör ju historien än mer intressant. Denna lilla berättelse raserar ju den guldglittrande nostalgi som tidigare vilade över företaget Atari - åtminstone för fem-sex år sedan.
May 24th, 2007 at 3:09 pm Quote
Fast det har nog funnits lite fläckar i atariglittret tidigare också, till exempel bröt sig ju en hel del folk lös ur Atari i en sorts protest och bildade Activision (fösta tredjepartsutvecklaren för att följa spåret om “ovilja att böja sig” som innovationsbränsle).
Annars håller jag med dig om “drömtidningen”, jag kommer att läsa den med glädje:-)
May 24th, 2007 at 3:17 pm Quote
Mmmm….Jonas…jag är kär i dig just nu.
Förhandstittar och recensioner är SÅ tråkiga. Kolla på valfri musiktidning (ledsen för musik-/filmliknelsen för miljonte gången), hur många av dom lägger flera helsidor på att recensera en skiva?
May 24th, 2007 at 4:02 pm Quote
Fast en musikskiva är ju per definition inte ett spel
Apropå att alla alltid jämför spel med film och önskvärd speljournalistik med musikjournalistik.
Jag för min del väntar på den speltidning som vågar sätta en spelutvecklare på omslaget. Och ingen japan, utan, typ… Brian Reynolds! Han skulle jag sätta på omslaget.
May 24th, 2007 at 4:12 pm Quote
För att inte tala om all tid som spelrecenserade tar i anspråk. Man vill ju gärna ha ett ganska mastigt antal speltimmar bakom sig när man väl börjar skriva själva recensionen. Tänk om de timmarna gått ner i - fanfar - Djuplodande Artiklar istället.
Jag vill läsa den recensionslösa speltidningen.
May 24th, 2007 at 11:36 pm Quote
Jag skulle vilja se John Romero på omslaget. Spelvärldens skönaste figur borde uppmärksammas mera
Dessutom håller jag med om att jämförelsen musik kontra spel när det gäller recensioner blir lite… fel. Men visst skulle det vara grymt med kortare recensioner och mer fokus på annat, absolut. Dock tror jag att det är spelsajternas uppgift att visa vägen i detta sammanhanget och inte papperstidningarna — de har det tufft nog ändå.
En nisch-sajt med helt annan inriktning än traditionella spelsajter finns det säkert utrymme för.
May 24th, 2007 at 11:54 pm Quote
Jag hade redan gjort en sådan sajt om jag hade kunskapen eller pengarna. Smoke hade jag döpt den till.
May 25th, 2007 at 7:34 am Quote
The Escapist har vi ju faktiskt redan och den gör ju exakt det här.
May 25th, 2007 at 11:56 am Quote
Hmm, kanske skulel jag postat länken till min krönika här istället… Drar nog en fuling och dubbelpostar länken:
http://gameplayer.se/pub_text.php?pub_id=6814
May 25th, 2007 at 12:23 pm Quote
Ola: Jo, men jag trodde vi snackade svensk speljournalistik nu… eller?
May 25th, 2007 at 1:02 pm Quote
Visst är det fint att drömma och sträva framåt. Sedan kommer den gamle cynisten och konstaterar vad de flesta vill läsa (enligt läsarundersökningar iaf): förtittar, recensioner och tester.
Jag är all for att skriva djuplodande artiklar eller egentligen artiklar om högt och lågt överhuvudtaget, och tycker uppriktigt sagt att vi gör det för lite nu på gamer (vi jobbar på det). Samtidigt är det, har varit och kommer att vara för överskådlig framtid, en milsvida skillnad mellan allt vad granskning av branschen, branschvinkel et cetera och den kommersiella verkligheten. Det är, för femtielfte gången, därför inga svenska sådana tidningar eller sajter kommer överleva här. Vår bransch klarar ingen mediarevolution, enbart evolution.
Däremot, släng gärna in fler alster som bl.a. Jonas snackar om, och historiska artiklar om avdankade utvecklare med mera är ju kungligt, men att få till den tidningen “ni” vill ha i dagens mediaklimat, kan ni glömma.
Aah, det är härligt att vara cynisk.
Sedan är det glädjande att ni lyfter sådant här. Med sånt här tänk kanske våra ärade tidningar och sajter har åtminstone 10 % dylikt material mer om fem år och motsvarande del hype/reccar mindre. Go go go!
Undrar om jag var motsägelsefull ovan, men strunt samma, det är ytterligare ett inlägg från mig som inte kommer förändra världen.
Kommer andra delen av Discoveryserien ikväll, eller? Varför lyfte vi inte det här? Intressant serie. (discoverychannel.se/emea/videogame.htm)
Mer kaffe!!!
May 25th, 2007 at 1:45 pm Quote
Jag har faktiskt svårt att se spelmedia där recensioner inte är i centrum. Anledningen är att det främst är själva spelet, spelupplevelsen, det handlar om och jag tror vi överskattar snittspelarens intresse för Shigerus privatliv. Däremot välkomnar jag nya perspektiv på spel som fenomen, större självständighet och bättre analys. Lite känns det som att man bör behärska det man har här idag innan världen tas över.
Och jämförelsen med musik och musikpress håller inte. Spel har inte den kulturella kraft som musik har (inte än på länge i alla fall). Musik är involverat i samhället på ett annat sätt och rör sig hela tiden. Spelupplevelsen tar liksom slut när spelet stängs av.
May 25th, 2007 at 2:17 pm Quote
Där är nog essensen right there, Joakim:
“Jag tror vi överskattar snittspelarens intresse för Shigerus privatliv.”
Det är inte det att läsarna inte vill läsa om hur branschen funkar eller hur infekterat det var på Atari. Det är ett vi aldrig får glömma att det som är i centrum är spelen. Som sagt, bättre analys, andra fenomen och vinklar är allt gott, men spelen kommer alltid stå i centrum för läsarna och därmed recensionerna. Dessutom ska inte den sociala interaktiviteten (säg personkult om ni vill) underskattas. Läsarna vill veta vad Emil Kraftling, Jonas Högberg eller Thomas Wiborgh har att säga om spelen. Det ger recensionerna pondus och säljkraft. Kvalitet är inte samma sak som lönsamhet och vi idkar ingen idéell verksamhet.
Nu ska jag sluta pladdra en stund. Jo, det är säkert.
May 25th, 2007 at 2:45 pm Quote
Mer kaffe!
Trevlig helg på er!
May 25th, 2007 at 3:30 pm Quote
“Anledningen är att det främst är själva spelet, spelupplevelsen, det handlar om”
Men det går att få fram utan regelrätta recensioner. No problems.
May 25th, 2007 at 3:53 pm Quote
Jo, det är möjligt. Men jag har dock svårt att se hur en publikation, där majoriteten av texten behandlade spel och spelupplevelser utan att tycka/recensera, skulle se ut. Då tar man ju bort i princip den enda granskning som förekommer. Risken är då att man istället blir ännu mer av en pr-kanal och bara skriver om sina favoritspel.
May 25th, 2007 at 4:08 pm Quote
“Men jag har dock svårt att se hur en publikation, där majoriteten av texten behandlade spel och spelupplevelser utan att tycka/recensera, skulle se ut.”
Läs Jonas Thentes recension av Battlefield 2142 i DN vetja. There’s your answer. Och jag menar det i negativ bemärkelse
May 25th, 2007 at 4:12 pm Quote
Du menar Sveriges bäste spelskribent? Nä förlåt Jonas H, nu var jag dryg. Du ska fortfarande få visa mig vid tillfälle på jobbet varför han är så bra.
May 25th, 2007 at 4:23 pm Quote
Jo, risken är väl att man hamnar där
May 27th, 2007 at 11:52 am Quote
Skrev inte Thomas Wiborgh en artikel om Naughty Dog för några år sedan? Hundliv tror jag den hette. Den handlade ju mer om personerna bakom spelet, deras vardag och visioner.
Fortfarande en av de bästa som skrivits i Sverige.
May 27th, 2007 at 5:18 pm Quote
“Jo, risken är väl att man hamnar där”
Ja har man inte större förmåga, visioner eller ambitioner så ja visst, då är nog risken överhängande.
May 28th, 2007 at 6:39 pm Quote
“Som sagt, bättre analys, andra fenomen och vinklar är allt gott, men spelen kommer alltid stå i centrum för läsarna och därmed recensionerna. Dessutom ska inte den sociala interaktiviteten (säg personkult om ni vill) underskattas. Läsarna vill veta vad Emil Kraftling, Jonas Högberg eller Thomas Wiborgh har att säga om spelen. Det ger recensionerna pondus och säljkraft. Kvalitet är inte samma sak som lönsamhet och vi idkar ingen idéell verksamhet.”
Men är inte det där en konstruerad sanning, eller åtminstone, en sanning med modifikation. Självklart ska spelen stå i centrum, men kan inte de erkända skribenterna skriva korta recensioner och långa (och/eller fler) artiklar istället. Jag kan faktiskt inte se något annat än tidsmässiga skäl varför man satsar så hårt på just recensioner, när speltidningarna bevisligen är de enda som gör så. Varför skulle de goda relationerna med distributörer och utgivare förvärras av att texterna kortas till förmån för annat intressantare material? Meningar och betyg går ju fortfarande att saxa och trycka på omslagen. De långa recensionerna tillhör webbsidorna, inte det tryckta mediet och vice versa med artiklarna.
Jag tror helt enkelt det är en enkel bortförklaring i rädsla för att våga prova något nytt. När Player1 introducerades förändrades ju hela inställningen till hur en speltidningen skulle se ut. Strax därefter hakade fler och fler på både schmup och pixeltrenderna. Nästa stora förändring borde vara den redaktionella. Och då talar jag inte om mindre lyckade magasin som försöker täcka den svenska counterstrike-scenen, utan snarare försöker fånga detta popkulturella fenomen i stort. Och då rymmer det inte ett överflöd av menlösa recensioner (kanske inte kvalitetsmässigt, men ärligt talat, ett spel som får en femma behöver inte en helsida eller mittuppslag för att beskrivas).
Sedan går ju också personmyten att diskutera. Jag kan göra en jämförelse med popkulturallvetaren Fredrik Strage. Det är inte genom hans korta recensioner som han vunnit så stort respekt, utan genom sina artiklar, krönikor och böcker. Skulle man låta spelskribenter ägna sig åt artiklar kommer de sålunda också vinna en högre trovärdighet, oavsett om deras recensioner ligger på 6 000 eller 600 tecken. Det är spelets essens som är det centrala att känna till, inte hur många bilar som går att köra, hur många pixlar som tryckts in, det traditionella ordbajseriet av överdriven rumsbeskrivning eller försköning/förfulning av respektive spelföretag. Bara för att en sak för tillfället fungerar, behöver det inte betyda att något annat inte skulle funka - eller viktigare, att det i sin tur skulle leda till ett paradigmskifte.
Men det är bara min åsikt.
May 28th, 2007 at 6:53 pm Quote
Min hjärna är kokt så jag håller mig till en kort replik.
Jag tror att du har rätt såtillvida att de beståndsdelar du talar om/den utveckling du förespråkar är bra saker. Argumentet att spel är ett ungt medie i utveckling är alltjämt sant, trots upprepning. Samtidigt tror och hoppas jag, att det kan finnas rum för både en utvecklande, läs djupare eller bredare om man vill, och samtidigt en fortsatt traditionell skildring.
Jag tror inte bara det är en bortförklaring att många vill ha recensioner och traditionella förhandstittar. Jag tror helt enkelt att det finns rum för båda slags journalistik. Man ska varken över- eller underskatta läsarna, men många gillar det traditionella eller om du vill, det enklare. Mer orkar jag inte säga då jag har en bit kvar att skriva på mina, dramatisk trumvirvel, förhandstittar från Ubi Days - om än i reportageform.
Är det okej?
May 28th, 2007 at 7:01 pm Quote
“Jag kan faktiskt inte se något annat än tidsmässiga skäl varför man satsar så hårt på just recensioner, när speltidningarna bevisligen är de enda som gör så.”
Nja, jag vet inte. Spel bygger mer på att det ska vara “roligt” än exempelvis film och musik. Ett spel som inte är underhållande funkar inte. Filmer och musik spelar på fler känslosträngar och har i mina ögon en annan kulturell betydelse. Du behöver inte sitta med ett lyckorus i magen för att uppskatta en film, men så är det för mig mycket med spel (och jag kan bara tala för mig själv), och därav hamnar själva spelet och spelupplevelsen i centrum.
Sedan tycker jag inte man ska underskatta det enkla och raka.
May 28th, 2007 at 7:03 pm Quote
Du får skriva så många förhandstittar i reportageform av Ubi Days som du vill.
Jag motsätter mig inte den traditionella journalistiken, jag säger bara att den kraftigt skall begränsas. Men återigen, det är min typ av drömmagasin och så har jag känt i många års tid. Dessvärre är det inte jag som sitter vid spakarna och styr så då återstår att lämna bitska kommentarer på ASOS istället. 
May 28th, 2007 at 7:13 pm Quote
Joakim:
Tankvärt, men jag tror inte du riktigt förstod var jag menar. Hur ett spel uppfattas och hur många/långa recensioner som finns är två helt skilda diskussioner. Man kan liksom fortfarande beskriva hur “roligt” ett spel är i en kort recension eller förtitt.
May 28th, 2007 at 8:08 pm Quote
Jo, givetvis, men min poäng är att jag inte tror det finns så mycket bortom det “roliga” att utforska. Eller, jo det finns en del, men jag tror inte man kan bygga en vettig publikation på det. Det är dock bara spekulation