Att Skriva Om Spel

Vi har talat om det förr, men det är först nu (tror inte nån spelpublikation har tagit upp det tidigare) som man säger det till läsarna. Jag snackar om hur recensenter skyfflas in som boskap i av utgivarna överbevakade recensionsrum. Detta om något är en fingervisning om vilka PR-marionetter vi spel skrivbenter egentligen är. I och för sig är detta knappast exklusivt för speljournalistiken då liknande händer inom annan kulturjournalistik, men ändå. I Aftonbladets spelblogg skriver Peter Ottsjö om hur han fick recensera Twillight Princess med utgivarens ögon på sig.

Fuck it, skulle jag ha sagt om jag hade makten (och kulorna ;P).

Plus N (+N som de själva skriver) blir namnet på Reset medias nya Nintendo-tidning. I pressreleasen/reklamutdraget som publiceras på redaktionell plats får vi återigen inbankat i skallen att RM sitter på landets mest inflytelserika spelskribenter, är ledande spelmediaförlag samt huserar den ledande spelportalen.

Jag köper inte svenska speltidningar så värst ofta nu för tiden men igår fick jag lön och kände mig rik så då slog jag på stort och köpte senaste numret av Super Play. Hade butiken haft Level på hyllan hade jag förmodligen köpt den också men distributionen verkar inte vara riktigt 100%-ig för den tidningen än.

Nåja. Super Play visade sig i alla fall vara en glad överraskning. Främst på grund av två texter:

Ett: Carl-Johan Johanssons krönika om Kongo-Kinshasa. C-J lyckas här med konsstycket att skriva en politisk text i en speltidning. Och den är bra. Och jag får ont i magen när han citerar den där sydafrikanska journalisten som säger “Kids in Congo are being sent down mines to die so that kids in Europe and America could kill imaginary aliens in their living rooms“. Aj! Fram för fler medvetna speljournalister!

Två: Jonas Högbergs recension av Sonic the Hedgehog. Haha, den är jätterolig men ni får läsa den själva, det blir aldrig roligt när jag återberättar ett skämt.

Får en recensent tycka att Gears of War är ett kasst spel? Och får han motivera det med att han tycker att machomentaliteten och krigspornografin har passerat en gräns där han inte längre kan njuta av spelet?

Min korta recension av Gears of War i Svenska Dagbladet (http://www.svd.se/dynamiskt/rec_spel/did_14079192.asp) har väckt lite blandade känslor. Eller okej, inte så lite och inte så blandade. Av 70 kommentarer tycker cirka 68 att jag är helt inkompetent och borde skämmas och få sparken. (Diskussionerna på spelforum som Playing.se och Loading.se är, intressant nog, mer nyanserade.)

Kommentartyckarna är bombsäkra på att Gears of War är fantastiskt och att den enda möjliga anledningen till att jag dissar det är att jag är en Sony-fanboy. Eller att jag inte vet någonting om spel. Eller att jag hatar action. Eller att jag är en ”moraltant”. Eller att jag är en ”uppmärksamhetshora”. För jag kan väl ändå inte på allvar ogilla spelet för att jag tycker att de hyggliga spelmomenten helt överskuggas av story, karaktärer och presentation som alternerar mellan skrattretande och motbjudande?

Som jag ser det måste vi spelkritiker vara trogna våra egna åsikter. Vi måste våga tycka annorlunda än våra kollegor och ibland måste vi rent av ifrågasätta grunderna för hur spel bedöms. Målet med kritik är inte att kollegor och läsare ska nicka, hålla med och fastslå att detta är den objektiva sanningen. Målet är inte heller kontrovers för kontroversens skull. Målet måste vara att säga något intressant, något upplysande, att fumla efter insikter och att föra diskussionen framåt. Ibland lyckas man, ibland misslyckas man. Men det ingår i våra arbetsuppgifter att försöka, att inte vara rädda att våra åsikter är fel för att de går på tvärs med Gamerankings.

Eller vad säger ni? Hur personliga ska vi egentligen vara i våra recensioner? Vilka aspekter ska vi ta hänsyn till? Är framerate viktigare än dialog? Ljuseffekter viktigare än stil? Vapen viktigare än politik? Objektivitet viktigare än magkänsla?

SS

Aftonbladet och spel har den senaste tiden hört ihop mer än någonsin och nu…

“…kulminerar bevakningen när Aftonbladet för första gången i tidningens historia släpper en bilaga som huvudsakligen fokuserar på spel”.

Förmodligen inget att ha för nördar som oss men både Peter och Kristofer är ju grymma så att något kul går säkert att hitta.

“Den är inget Kieron Gillen hade varit stolt över (men han hade å andra sidan gillat den här bloggen) – utan snarare stenhårt konsumentinriktad.” skriver dom själva och jag förstår vad dom menar, Aftonbladets spelblogg är faktiskt riktigt rolig att följa.

Det här blir därför också ett inlägg som vill berätta om hur kul jag tycker det är med bloggar där författarna vågar ta ut svängarna lite och att det på samma gång är tråkigt att svängarna inte alltid får plats i den trycka tidningen. Märkligt det där med hur det digitala formatet ofta får folk att slappna av.

”Äntligen är det dags att öppna GameRoobie Sverige. Under de senaste månaderna har vi på GameRoobie jobbat hårt för att sidan ska se bra ut, fungera som den ska och framförallt få igång alla kontakter med spelbranchen. Så det är med en stor portion självförtroende och en förhoppning om att vi tillsammans med våra läsare och besökare kan göra GameRoobie till en av de bästa svenska spelsidorna på internet.”

Jag vet vad du tänker. Jag vet vad jag tänker. ”Precis vad vi behöver, en till spelsajt”. Det är ju inte så att vi har tillräckligt många av dem. Men kanske kan norska Gameroobie röra runt i inavelgrytan, eller nåt. Jag har inte haft tid (ork) att tugga mig igenom artikelbiblioteket, men vad tror ni? Om man ska försöka att slå sig in på marknaden så tror jag att det är väldigt viktigt att man har en egen unik nisch, istället för att försöka uppfinna hjulet igen och skriva exakt samma saker som alla andra. Försöker man göra en ny Gon/Kong/Gamereactor så är det dömt att misslyckas.

Discuss!