Att Skriva Om Spel

Det var en smula rörigt i dag kring lunch.

Gon bryter sig loss från Reset Media och bildar ett nytt spelforum med den gamla Loadingdesignen under namnen Playing.se. Level startar ett nytt forum i samabete med Gameplayer med ny design och det gamla namnet Loading.se

Ska jag vara ärlig hade jag hoppats på ett spelsajtskrig, det här känns rätt tamt. Den största frågan just nu är hur redaktionellt material på sajter och i tidning kommer fördelas. Just nu verkar Levels samarbete med Gameplayer mest bestå i webbdesign och ett webbtvprogram. Men vad händer med Gons text och bildsamarbete med Level?

Ni som vet något kan ju berätta. Tills vidare får vi hoppas att Gons nya design dyker upp snart. Den behövs.

Kong har uppgraderats till version 4.1.

Vid senaste uppdateringen tog de bort förhandstittar, vilket kändes som ett riktigt vettigt beslut. Idag verkar det redaktionella textkonceptet vara oförändrat, och version 4.1 har egentligen bara grafiska förbättringar mot 4.0.

Utan att hunnit sätta mig in i den nya designen totalt känns det som en förbättring från 4.0, men subjektivt var sajten schysstare innan den började heta något med 4.

Erik Hansson på Level7 skriver en artikel om mutdebatten. Det skrivs egentligen inget nytt, men det känns som en bra pryl att skildra bransch för spelare.

På Nintendos Wii-konferens i London så delades det ut exklusiva klockor till pressen. Aftonbladets Peter Ottsjö kallar klockan för mutgåva och skickade tillbaka den till Nintendo. Andra skribenter, däribland Gamereactors Mikael Sundberg, valde att behålla gåvan. Läs vad Resumé skriver om Nintendos mutgåvor.

Är det ok att ta emot gåvor på presskonferenser? Om ja, hur mycket får man egentligen ta emot av förläggare innan det blir fel?

Jag vill också poängtera att detta inte är en bash på vare sig Gamereactor eller Sundberg. Jag uppskattar att Gamereactor är så öppna med deras policy till gratisprylar, till skillnad från andra publikationer som hymlar och hycklar en del vad gäller gåvor. Sedan kan man också ifrågasätta Ottsjös agenda och varför han skriver ett öppet brev till Nintendo och på så vis “skyltar” med sin integritet som speljournalist.

Utan att direkt ge mig in i elden vill jag tipsa om en diskussion som blossat upp efter Gameplayer-Sofias senaste World of Warcraft-krönika. En läsare som kallar sig “anonym” ifrågasätter det faktum att Gameplayer vid det här laget publicerat 17 WoW-krönikor, som i hans tycke är okritiska och närmast att betrakta som reklam för Blizzards penga- och tidsslukande best. Resultatet: ett intressant meningsutbyte om journalistisk integritet.

Jag har inte läst samtliga krönikor men de jag läst har varit småputtrig läsning som tagit upp spännande aspekter av WoW-spelandet. Samtidigt har de inte varit särskilt problematiserande, och någonstans kan man fråga sig om det är rätt att publicera 17 texter om ett och samma spel under en förhållandevis kort tidsperiod. Var är texterna om andra populära MMORPG:s till exempel? Och är det rätt att vara så här selektiv i sitt redaktionella urval?

Mannens dominans över kvinnan tar sig uttryck i två former. Först och främst den uppenbara, allmänna fördomar om vad kvinnor gillar och inte gillar och vad de klarar av och inte klarar av. Den här formen av trångsynthet är dock lika lite ett hot mot kvinnans ställning i samhället som den genomsnittliga skinnskallen är mot invandrarnas ställning - det är ändå ingen som lyssnar på vad de har att säga. Den andra formen den kommer i är mer bakvänd, men ändå desto mer destruktiv. Den omedvetna dominansen.

I GON:s Nyhetskrönika #14 skriver två män livligt om vad kvinnor vill ha och inte vill ha, och vad som är bra för dem och vad som inte är det. Joakim Grimborg kommenterar Sonys och Nintendos val att släppa rosa maskiner till den kvinnliga publiken med att “ett lämpligare motiv hade varit att måla dödskallar eller fuck you-tecken på konsolerna…” efter att bland annat ha refererat till den feministiska punkrörelsen. Av någon anledning är färgen rosa inte bra nog (Feministiskt Initiativ med Gudrun Schyman i spetsen tycks dock inte hålla med och använder färgen i sin logotyp, liksom den feministiska tidsskriften Bang och ett otal andra feministiska organisationer och föreningar). Istället skall det visuella element som allra starkast förknippas med kvinnlighet bytas ut med något som istället har en betydligt mer maskulin anknytning, svartfärg och dödskallar. Det ingår tydligen i kampen för jämlikhet att utplåna kvinnliga element och ersätta med det manliga. Grimborg menar också att “uppfattningen att rosa är något utmärkande kvinnligt känns lika aktuellt som stenåldern” och diskvalificerar därmed ännu en gång något feminint, till synes utan annan någon anledning än att det är just ett kvinnligt attribut. Någon större eftertanke om vad som egentligen är så hemskt med detta kvinnliga verkar inte finnas.

Medförfattare Amat Levin poängterar dessutom ut att storföretagens kamp att locka fram fler kvinnliga spelare enbart är i vinstsyfte och han demoraliserar snabbt dessas försök med hjälp av hårda ord. Att de stora spelföretagen lockar spelare över huvud taget, såväl kvinnliga som manliga, enbart i just vinstsyfte verkar inte gå upp för honom. Eller att spelföretagen lägger ner oändligt mycket mer energi på att blidka den redan stora manliga publiken med hjälp av testoseronpumpade spel som Killzone, Metal Gear Solid och praktiskt taget vartenda actionspel på marknaden och mer därtill. Fast att helt plötsligt försöka attrahera kvinnliga spelare med gulliga pusselspel och The Sims-expansioner är ju absurdt. Den enda rimliga lösningen för Levin verkar vara att låta alla kvinnliga spelare rätta sig efter den maskulina normen som genomsyrar hela branchen. I en så mansdominerad sektor som TV-spelsvärlden är kan det vara lätt att inbilla sig att det manliga vi kommit att vänja oss vid är det “normala,” medelvägen. Som att, efter att ha spenderat tio år i sitt pojkrum med hårdrocksplanscher på väggarna och plastsoldater på hyllorna, ta steget in i ett flickrum och börjar gorma om hur stereotypt det är med rosa lampskärmar och Patrik Isaksson i CD-spelaren.

Spel som nyss nämnda The Sims har bevisligen lockat kvinnliga spelare i horder. Uppenbarligen vill kvinnor spela The Sims i större utsträckning än vad de vill spela Far Cry. Varför det är fel förstår jag inte. Kan hända att det finns en feminin aura kring spelet som har med familjebildning och annat att göra, men är inte det precis lika stereotypt som de ändlösa rader med first person shooters som artikelns författare med stor sannolikhet kastar sig över för att få skjuta och spränga och kriga i så mycket de bara kan innan de stänger ner spelet och klagar över hur tjejig Nintendos nya DS-maskin är. Varför är det ett krav från många speltyckare att det är just kvinnorna som skall rätta sig efter männens spelvanor? Varför berättar inte kvinnorna för männen att de befäster den stereotypa mansrollen när de spelar Resident Evil och att de istället bör spela Mr Driller? Antagligen för att det är orelevant för både spelupplevelsen och kampen för jämlikhet.

Det kommer alltid att finnas två kön. De kommer förhoppningsvis också alltid att skilja sig åt, att ha sina egna sidor. Att göra som Levin och Grimborg och totalt diskvalificera de sidor som har kommit att bli det kvinnliga är fullkomligt och absolut kontraproduktivt. Att inte låta företagen tillverka produkter som vi alla vet lockar tjejer till TV-spelsmaskinerna för att visa att man ingår i någon slags skenhelig kamp som från början gick ut på att just locka fler tjejer till branschen är att inte alls tänka igenom vad man skriver.

/Palle Söderberg

Den veckofärska spelbloggen på Aftonbladet har fått upp ett sjukt tempo. För tillfället är bloggen inte mer än måttligt intressant, och det känns som att de flesta posterna är nyheter som är för lite nyheter för att publiceras redaktionellt. Tills vidare är det i alla fall kul att fler speljournalister börjar blogga.

Tipstack: Sam Sundberg

Den statliga televisionens just nu mest välproducerade tv-serie visade ikväll ett avsnitt om spelmusik. Givetvis blir det ganska ytligt, och Gustaf Grefberg får inte riktigt utrymme att förklara segmentstreaming, men jag kan inte låta bli att uppskatta initiativet. Givetvis innehåller inslaget några påtvingade minuter om Play-konserten, samt en tämligen ointressant intervju med Nobou Uematsu. Men det är åtminstone kul att spelaspekten uppmärksammas utanför nischade tidningar.

Repris imorgon 23.30 på ettan, samt någon gång 17/9.

I fredags blev det officiellt. Gon och Level skiljer sig. Gon behåller sitt forum men Level behåller varumärket Loading för att sedan göra sig ett eget forum.
– Förändringen innebär bland annat att vi ser över samarbetet med GON, och låter redaktionerna bakom våra egna tidningar stå för innehållet på webben, säger Daniel Grigorov.

Medan andra hävdar att det var inre konflikter mellan de två samarbetspartnerna som var den egentliga orsaken. Många tror att Reset Media ville få upp ett forum snabbt för att kunna konkurrera med Super Plays dito och därför slöt en pakt med Gon som då hade det mest etablerade TV-spelsforumet efter Super Play.