Att Skriva Om Spel

En av årets största spelmässor pågår just nu i Leipzig, Tyskland. Var är vi någonstans?

Syftet med en spelsajt är att kunna leverera sämre men snabbare täckning av spelhändelser direkt till läsarna. I dag har flera svenska spelsajter de resurser och den ambition som krävs för att man ska kunna ta sig iväg till en spelmässa på andra sidan jorden och leverera intervjuer och reportage på nolltid. Men när det är spelmässa i Tyskland tar vi ledigt.

Det är ett ytterst svagt antal spelsajter som täcker mässan på plats, de annars så eminenta mässbloggarna från Level och Gon lyser helt med sin frånvaro, samtidigt som jag hör internt från redaktionen att grabbarna hittills inte sett en enda annan svensk. Gamereactor kör lite slappt på stenhård nyhetsbevakning och noll reportage, liksom Fragzone som gör något bloggaktigt som är sjukt bra uppdaterat men tunt på matigare prylar (förutom ambitiösa bildreportage, där hälften av bilderna föreställer boothbabes eller balla båsprylar, men vad ska man fota på en spelmässa egentligen? Joel?).

Det är tråkigt att våra spelsajter inte nyttjar den potential som finns. Vad jag förstått är det inte överdrivet svårt att få vettiga intervjuer på plats, och livemässiga förhandstittar är faktiskt guld värda i jämförelse med föråldrade varianter. Så varför är mässbevakningen så snål? Vad händer egentligen i Tyskland?

Lite länkar:
FZ nyhetsbloggar och fotar flickor och stålmän
Level7 bloggar och intervjuar
Gameplayer filmar dagbok och skriver
Gamecore sammanfattar mässans nyheter

När jag öppnade Level #4 (Sega-numret) fick jag akut gubbrock-chock. Aldrig förr har en speltidning känts så otroligt Uncut (ni vet den där brittiska musiktidningen som återvinner samma specialartiklar om Bob Dylan, Bruce Springsteen, John Lennon, Stones och fortfarande tror att Zeppelin är det nya heta). Kanske siktar Player 1/Reset-samarbetet på ”gubbspel”. För i Level #4 hittar vi svindlande textkolosser om bland andra Shenmue och Zelda: Ocarina of Time. Och redan i första numret checkades en Final Fantasy VII-bjässe. Så vad händer? Har speljournalistikens lillebrorskomplex till rockjournalistiken utvecklats till ett mossigt gubbrocks-stadie?

Och, ja, jag skriver för en annan svensk speltidning själv, men jag blir faktiskt besviken om någon gör en poäng av det.

Aftonbladets tv-krönikör Kerstin Hallert har gjort bort sig rejält genom att låta tidningen publicera en krönika där hon uttalar sig kritiskt mot ett program som ännu inte sänts. Pinsamt värre.

Ni får gärna säga emot mig nu men det måste väl ändå vara ganska vanligt med liknande grejer i speltidningsvärlden. Kanske inte att du inte spelat spelet alls, men visst har det hänt att du någon gång uppe i ditt huvud knåpat ihop en riktigt slagkraftigt åsikt, en snygg mening, en grym punchline, som är så bra att när recensionen väl ska skrivas kan du inte låta bli att inte använda den, oavsett om den stämmer överens med verkligheten eller inte.

Och visst har det hänt att du någon gång på förhand bestämt dig för vad du ska tycka och sen nöjer dig med en halvtimmas speltid innan du knåpar ihop en recension där du sågar spelet längst fotknölarna eller där du hyllar nåt lite för mycket. 

Lite jobbigt att erkänna kanske, men ni kan ju alltid hävda att det inte var du utan att det var en kompis kompis eller nåt. Jag hade till exempel en kompis som en gång skrev att han älskade Otogi 2 fastän han bara spelat det i ungefär en timme.

Level 7 betar av PC Gamer i sin intervjuserie som tidigare bjudit på intervjuer med männen bakom Gamereactor, Level och Super Play. Emil Kraftling är pratglad och skönt kaxig.

Expressens ledarsidor, via min favorit Linna Johansson, står upp för alla spelmissbrukare.

Det här är några dagar gammalt men eftersom den här bloggen har haft något sorts improviserat sommarlov som gör att typ allt är minst 2 månader gammalt så känns det okej att ta upp det i alla fall.

Alla här har säkert redan läst Susanne Möllers krönika/debattinlägg om spelvåld. Hennes text var ett välbehövligt svar på Svenskans artikel “Pojkar spelar bort sina liv” och Susanne gör förstås helt rätt i att slå näven i bordet. Intressant är också att läsa mejl från läsare som Susanne publicerat i hennes blogg.

Överlag måste jag säga att DNs spelsidor känns riktigt bra, det är bra recensioner och bra texter och det känns som att Susanne och hennes spelgäng verkligen gillar att få ta spel på allvar i sveriges största dagstidning.

I filmbranschen talas det ofta om nya filmvågor, när en grupp filmmakare med liknande värderingar börjar producera film på en bas av innovativa idéer. För det mesta handlar det om PR-konstruerade begrepp för att sälja en film som inte har bra skådespelare, ibland kan en ny filmvåg vara reell och göra all skillnad.

Martin Lindell är tillbaka från semestern sedan en vecka och är redan i full gång med bloggandet, hans nästnäst senaste bloggpost refererar en intervju med Charles Cecil (Denna antar jag, frågan: “I’d love to see more games like these…”). Martin skriver: “Han (Cecil) anser att utvecklingsbudgeterna har skriat iväg och hävdar att företag som t.ex. EA offrar kreativitet för att uppnå effektivitet. Han jämför mellan dyra spel till nästa generation och billiga spel till DS. Det är betydligt enklare att få ett spel till DS att bli lönsamt. Det väcker onekligen en intressant fråga. Skulle spelbranschen klara sig utan de gigantiska produktionerna”

Står vi i en ny våg där lågbudgetspelen besegrar AAA-spelen med koncept istället för grafik?

Personligen tror jag (eller hoppas) att det är en följd av den goda speljournalistiken som väljer att i allt störe utsträckning skriva om independentspel, värdera fyndiga idéer högre än vackra skärmbilder i betastadiet och över huvud taget uppmärksamma spel utan marknadsföringsbudget.

Klarar vi oss utan storproduktionerna, och hur kommer spelpress tackla en eventuell invasion av b-spel?