Ja ä int’ bitter!
Jag älskar att skriva om spel. Att spela, analysera och sedan sätta det på papper är faktiskt något av det roligaste jag vet. Känslan av att man faktiskt har utvecklats efter att ha skrivit i ett litet över ett år. Av att det en dag faktiskt kommer att gå att läsa vad jag skriver, att det mesta och det bästa fortfarande ligger framför en. Det är mysigt och det känns på ett speciellt vis när läsare tycker att man har gjort någonting bra. Jag är säker på att ni alla känner igen den känslan. Det är därför jag skriver om spel. Tack vare den känslan. Men på den senaste tiden har jag börjat fråga mig själv varför jag spelar. Jag kommer nämligen ihåg exakt hur mitt tidigare spelande såg ut och om man jämför det med dagens kan jag inte låta bli att känna mig bestört. För jag älskar att spela.
Sanningen är den att jag inte alls spelar lika mycket som förut. Jag hinner helt enkelt inte. Om jag tänker tillbaka på hur mitt spelande såg ut innan jag började skriva om detsamma minns jag bara långa regniga eftermiddagar med ett stort leende på läpparna. Många långa timmar i mörkgröna våtmarker och heta helveten i Diablo II. Dagslånga sessioner av tunga strategispel. Evigt pillande med skills i Baldurs Gate. En riktig relation till varje spel. Varje spel betydde någonting för en. Ja ni förstår, those were the days.
Jag kommer knappt ihåg den där sugande känslan av att spana in ett spel under några månader, spara pengar, läsa på om spelet, diskutera det med vänner och till sist stå där i butiken på releasedagen med den nydoftande spelkartongen i handen och känna att nu… nu ska jag bara sätta mig ned i flera veckor och glömma bort allting annat. Man köpte och spelade bara det där allra bästa. Och jag har glömt bort den där känslan eftersom det inte går till så längre.
Nu ramlar spelen ned i brevlådan några veckor före release och när jag spelat det under några dagar är det dags för nästa. Jag säger inte att magin är borta. Men den har tonats ned på ett sätt samtidigt som jag har börjat se på spel på ett helt nytt sätt. Analyserande om man så vill. Jag hör själv hur ”Dagens I-landsproblem”-varning det här låter, men det är fortfarande någonting som gnager. Jag vet inte om min relation till spel har utvecklats eller hämmats av min roll som spelskribent. Jag antar att man måste gå på magkänslan, och den säger mig att det är värt det. Att den där känslan man får när man tittar ned på en färdig text man är nöjd med övervinner det där nostalgiskt sura som bubblar upp inom en ibland.
Jag skulle gissa på att det här är priset man måste betala som spelskribent? Eller är jag bara en nostalgisk idiot som förskönar bilden av mitt forna spelande?
/Level 7:s Jakob Svärd, som börjat tvivla på det här med spelskriverier samtidigt som han aldrig varit mer säker på det.
June 15th, 2006 at 11:37 pm Quote
Jag skrev iofs bara på en väldigt amatörig nivå men kände ändå precis samma sak, fick varenda xbox-spel som släpptes hemskickat under ett år ungefär och tröttnade helt och hållet på att spela. något som till slut blev lite för uppenbart i några av mina texter.
och då hoppade jag av och spelandet blev plötsligt tusen gånger roligare. då skrivandet aldrig varit ett karriärsval för mig kändes det helt klart värt det. nu njuter jag till fullo av alla spel jag köper istället för att plåga mig igenom massor av skitspel.
June 15th, 2006 at 11:42 pm Quote
2-3 spel att recensera i månaden är egentligen ganska lagom. Blir det mer blir man lätt blasé.
June 16th, 2006 at 12:21 am Quote
Så där blir det nog för de flesta som skriver om spel. Man spelar spel på löpande band och hinner inte längre nöta spelen. Men det där tror jag också har att göra med att utbudet hela tiden blir större, med fler spel och fler konsoler. Jag minns 80-talet med Nes då jag under några år i stort sett hade möjlighet att spela alla spel som släpptes.
Sedan är det väl en fråga om tid också, eftersom man får mindre tid till nöjen ju äldre man blir.
June 16th, 2006 at 12:31 am Quote
Säg inte att jag håller på att bli gammal Jocke
*räknar på fingrarna (och några tår) 15… 16…17…* Well, that’s no age!
June 16th, 2006 at 10:04 am Quote
Jag har skrivit om spel i drygt sex år… ändå har jag aldrig riktigt vant mig vid den känslan. “Spel som jag egentligen vill spela”-högen växer varje dag, samtidigt som högen för skitspel som man intalar sig själv att man måste spela växer minst lika mycket. Därför har jag börjat uppskatta torrperioderna alltmer, eftersom att dessa egentligen är de enda tiderna på året som jag kan spela vad jag vill.
June 16th, 2006 at 10:05 am Quote
Tror dock det är ett nödvändigt ont - en bieffekt som är svår att undvika.
June 16th, 2006 at 10:34 am Quote
The good old days.
Det kallas vuxenvärld.
June 16th, 2006 at 10:40 am Quote
Det där är något jag tror att alla spelskribenter åker på. Själv har jag också väldigt svårt att fortsätta spela ett spel efter att jag har skrivit recensionen av det. Det är på något sätt en naturlig avslutning som gör det konstigt att börja om igen.
June 16th, 2006 at 11:21 am Quote
Tråkigt, men har haft samma problem de senaste åren. Är väl egentligen bara Final Fantasy som kunnat slita mig från den gråa vardagen med recensioner och skriverier. Samtidigt är det svårt att sluta, varför ska det vara så?
June 16th, 2006 at 11:52 am Quote
Precis som Jakob har jag börjat spela allt mer mindre sedan jag började skriva om spel för några år sedan. Och precis som Emil fortsätter jag inte att spela ett spel efter att jag recenserat det. Jag orkar helt enkelt inte, samtidigt som fler spel tränger sig på.
Enda undantaget är Oblivion, som jag fortsätter att plöja ner timmar i.
Men varför gnälla? Det är en gåva, jag ser det så i alla fall, att man får spela och skriva om spel, och vägleda andra spelintresserade personer. Och precis som Jakob säger är känslan obeskrivlig när man får beröm för sina prestationer.
June 16th, 2006 at 11:55 am Quote
Precis så brukar jag känna.
Det är givet att man blir trött på spelandet när man får för mycket gruskorn och för lite guldkorn. Dessutom så måste man typ hela tiden tänka på vad som händer på skärmen när man ska recensera spelet. innan skrivandet var/är det lättare att bara försvinna i spelen (pga mindre referensramar kanske?! Eller att man bara blir äldre helt enkelt.).
June 16th, 2006 at 11:55 am Quote
Bra text, jag hamnade (skrev om det här i något sammanhang) i samma dilemma tidigare. Och då hade jag ändå tur att inte av “plikt” behöva recensera så speciellt många “skitspel” (den stora fördelen med att betala själv för spelen man recenserar är ju att man kan välja dem med omsorg, alltså spel som man verkligen vill spela:-).
Jag övervägde till och med att lägga ner spelskrivandet helt i ett år (tills min tjänst tar slut, tiden tickar på…), men i och med att jag fick möjlighet att pyssla med en avdelning jag verkligen tycker är rolig och stimulerande (samtidigt som jag nu hinner spela mer av lust igen, i stället för att sitta och skriva teoretiska “tentor” på nätterna:-) så känns skrivandet roligare igen.
Tror inte att det spelar någon roll hur roliga aktiviteter man än ängnar sig åt, när det alltför blir stressigt/tidspressat, “nyttoinriktad” (att inte spela av lust utan för att pressa fram en snabb text) och “pliktfullt” så smakar till och med honung kobaja. Så för att behålla drivet får man nog, så gott det går (lite får man väl försöka bjuda till också för att puplikationens - ovsett om det här på webb eller papper - helhet ska kunna fungera), försöka anpassa skrivandet till den situation man för tillfället befinner sig i.
Spelforskartexterna jag skrev i SP var ju till exempel väldigt stimulerande “egentligen”, men inte just då, och känner jag ingen lust alls i mitt skrivande (eller spelande) så slutar det bara med känslor av leda, tomhet och meningslöshet. Så tror jag det funkar för de flesta.
Sen handlar det ju även om vilka spelpreferenser man har. Gillar man att upptäcka eller återupptäcka guldkorn (eller stolpskott) i spelhistorien så kräver ju de spelen oftast inte lika mycket av en. Och även om det kan ta hundratals timmar att bli riktigt bra på till exempel en modern shooter så kan man ju oftast spela dem i bara en timma med högt spelvärde (även om man är kass så har man ju personliga high-scores att jaga:-). Skulle jag få Baldurs Gate 3 med “skryt” på boxen om hundratals timmar speltid i handen idag är jag inte ens säker på att jag skulle börja spela det (och då älskade jag ändå ettan och tvåan när de kom). Av samma anledning har jag helt valt bort WoW; de passar inte mitt liv just nu och skulle kräva att jag prioriterade bort massa annat som jag inte vill vara utan. Lite skönt hack ´n´slachande i Diablo 3 skulle jag däremot kasta mig över:-).
June 16th, 2006 at 11:58 am Quote
Jonny Knutsson: “Men varför gnälla? Det är en gåva, jag ser det så i alla fall, att man får spela och skriva om spel, och vägleda andra spelintresserade personer. Och precis som Jakob säger är känslan obeskrivlig när man får beröm för sina prestationer”
…
Mm, egentligen har du helt rätt. Det är ju oftast fantastiskt roligt, och trivs man inte med det så kan man ju bara lägga ner skrivandet. Det är ju ingen som tvingar en.
June 16th, 2006 at 1:08 pm Quote
Stefan, Jonny: Ni har förstås rätt i att det inte är någon idé i att klaga över en sits man själv valt. Men tanken med min text (som jag för övrigt skrev och mejlade in stadigt efter 00.00-slaget någon natt nu i veckan ;P) var heller aldrig att klaga, utan snarare få bekräftälse från annat håll (läs; er) att det inte var någonting som jag var ensam om. Och som flera uppfattat och diskuterat; Går det att ha samma djupa relation till ett eller flera spel samtidigt som man skriver om dem?
June 16th, 2006 at 1:09 pm Quote
Och för att förtydliga det också, jag klagar inte —>
June 16th, 2006 at 1:18 pm Quote
Jakob; i den mån det var fråga om någon “gnälldiss” överhuvudtaget från min sida så var den helt riktad mot mig själv (jag har alltid enklare ha överseende med andras “klagande” [brasklapp; tänker inte på dig, utan mer generellt] än när jag upptäcker att jag själv har ägnat mig åt självömkande över lyxproblem
.
I sakfrågan håller jag som sagt med dig. Men jag tror nog alltså också att det faktiskt går att ha “djupa” relationer med spel även som spelskribent. Allt beror på hur överlastad man är med jobb, familj osv (och inte minst hur mycket tid man lägger på till exempel forumumänge - det om något kan ju suga tid på ett oerhört stressande sätt).
June 16th, 2006 at 2:18 pm Quote
Ja, detta är nog en känsla som varje liten spelskribent känner av förr eller senare.
Men det är nog en kombination ändå. En kombination av att det alla sagt och att få för lite tid/”för mycket” pengar. Idag varken kan eller behöver jag suga ut det sista ur varje spel. När jag förr satt och letade varenda hemlighet i Final Fantasy VI och tränade kurvtagningar på Archives i Goldeneye, så kan jag idag köpa ett nytt spel så fort jag tröttnat/”klarat” det första.
Alltså, på gott och ont.
June 16th, 2006 at 3:43 pm Quote
Har lagt ner spelskrivandet nästan helt och hållet för att jag blev så trött på spelandet. Ingen större lust att återgå till att bråka med buggiga skitspel heller. Det är en stor skillnad att skriva om PC-spel och om konsolspel. Väldigt mycket enklare att dra igång sin PS2 än att försöka installera ett Atari-spel på PC.
Nä, nu är det fotbollsskrivandet som gäller ett tag framöver.
June 18th, 2006 at 12:46 am Quote
Jag kan också bara instämma i det här. Ibland brukar jag dra mig med att avsluta recensionen bara för att kunna hålla på ett tag till, om det är ett riktigt bra spel.
Sen är det inte bara skriveriet som förstör, även i allmänhet kändes det “bättre förr”. Jag tror det har en del att göra med att man redan vet så mycket i förhand om de flesta spel, mystiken och magiken är helt plötsligt borta. På test har jag inlett en personlig mediablackout på två efterlängtade spel - Twilight Princess och FFXII. Får se om det ger nån effekt.
June 20th, 2006 at 3:13 pm Quote
Den eviga filosofiska frågan om man verkligen ska jobba med det som man älskar eller inte - eftersom det då automatiskt övergår till att vara ditt jobb och inte din favorithobby längre. Jag tror inte att det går att undvika att få ett annat förhållande till det man skriver om, oavsett vad det är. Om man inte vill ha det nya förhållandet utan vill behålla sin favorithobby som en privat kärlek ska man nog göra det också. Jag tycker ändå att spelskribenter i speltidningar är förskonade. I många fall hålls en intim och glädjefylld ton i texterna, som tillåter dig att behålla en ungdomlig entusiasm. Som bevakare av andra ämnen (jag har hunnit med både roliga och tråkiga ämnen i min skrivarkarriär) kan det krävas en bra mycket mer avståndstagande hållning. Jag tror att man måste gilla utmaningen som kärlek vs jobb innebär. Man måste lära sig att gilla den nya hållningen gentemot spel.
Sedan får man lära sig hantera den ångest som det innebär att inte ha någon gräns mellan jobb och fritid. Jag tror inte att man behöver vara så drastisk att man måste sluta för att hitta tillbaka. Det gäller bara att påminna sig själv om när man spelar för att det är jobb och när man är ledig och spelar på sin fritid. Det kanske låter töntigt, men att bara tala om för sig själv att “idag är jag ledig – undrar om jag inte ska ta och grotta ner mig lite i football manager …”, funkar! Lär dig dela upp tiden och håll på gränserna.
Dessutom får man inte vara så duktig i sina spelval på sin fritid. Lägg bort de där “borde”-spelen och spela något fånigt på liven. När känslan av att du borde lägga timmarna på bättre spel kommer, är det bara att påminna dig själv om att du är ledig. Du kunde lika gärna ha räknat hårstrån på huvudet!
Aldrig ledig? Dåså, då kan du lika gärna skicka “borde”- och “vill”-högen i soptunnan och ge upp tanken om dem på en gång! Ta ledigt, för tusan!
/Psykologtanten
June 20th, 2006 at 6:22 pm Quote
Vettigt inlägg. Bra Sofia (jag tänkte säga “U go girl!”, men det kändes som en tafatt blandning av missriktad uppmuntran och chauvinism, så jag skriver en lång parentes om att jag tänkte skriva det istället).
OT: vågar man hoppas på 1-1 ikväll? Fast det blir nog fler mål… hmm.
June 20th, 2006 at 6:47 pm Quote
Thomas; Jag sätter 10 låtsaskronor på att Sverige gör en skräll med 2-1.
June 20th, 2006 at 11:19 pm Quote
App, app. 2-2 duger
June 22nd, 2006 at 2:49 pm Quote
Grymt klokt inlägg av Sofia så jag kör mitt första “word” här:-)