Att Skriva Om Spel

Erik Hansson på Level7 har intervjuat Tobias Bjarneby om Level, tidningsbranschen och speljournalistiken.

Det är dags att säga nåt nu. För det verkar råda nån form av storhetsvansinne i speljournalistsverige där mottot är: “hellre än bra”. Jag tänker på lavinen av webbtv-program.

Senast i raden är Gamereactor, som bjuder på en försmak, inför en kommande tv-show (GRTV!), i form av två inslag. Inslagen är inspelade på E3 och mönstrar GRs danske chefredaktör (?) Jesper Nielsen som reporter.

Resultatet är sämst hittills. Jag är säker på att många läsare uppskattar det, men ur kvalitetssynpunkt är det katastrof. Att ljudet distar är ett mindre problem (om personen som sköter kameran använder hörlurar bör det gå att ställa in rätt ljudintag för micen, oavsett hur mycket det bullrar runt omkring) men bildsnittet och inslagets upplägg är inget vidare.

Tanken med tv är att man ser mer än profilen av den som intervjuas (ögonen för guds skull) och reportern gör sig bäst utanför bild, om det inte är fråga om ett mer actionfyllt och reporterdrivet inslag. En bra synkbild är det första steget alltså.

Steg två är att klippa ner grejorna. Att be intervjupersonen presentera sig i bild är bara pinsamt, på ett gapigt Gamespotaktigt vis. Klipp bort alla frågor som inte behövs. Frågorna tar bara upp tid, samtidigt som de i det här fallet saknar skärpa. Överhuvudtaget: klipp! Jag blir i alla fall uttråkad av att lyssna på en pr-nisse/producent i fem-sex minuter.

Personligen ser jag ingen poäng med att göra “tv” om man inte gör det någorlunda bra. Tv för sakens skull är värdelöst. Det här är som att titta på en spelfilm som tonsats med pr-snack. Då kan man lika gärna ladda ner en trailer.

Mitt tips till alla som gör och vill göra webbtv är att studera proffsen. Se hur de gör rent tekniskt. Kolla på Aktuellt, Rapport, Nyheterna, Uppdrag granskning, Kobra, Kulturnyheterna och liknande, eller kolla på Emmas värld om public service inte lockar. Man kan kanske hävda att man visst inte behöver göra tv på traditionellt sätt, utan kan köra på egna grepp som att ställa intervjuare och intervjuperson näsa mot näsa mitt i bild. Men, ärligt talat, vilket alternativ berättar effektivast och ser snyggast ut?

Om de här båda inslagen är representativa för hur GRTV kommer rulla när det lanseras, så känns projektet mest som ett desperat försök att hänga med det vingliga tåg som Unpause, Fuse show, GPTV (här finns det dock kvaliteter i form av hyfsad studio och kontroll över kameran) med fler dragit igång.

Zlot publicerade för några dagar sedan ett “speltest” med rubriken “Haze”. Victor Leijonhufvud är alltså enligt artikelkategorin första journalist någonsin att spela Haze. Nu är ju Leijonhufvud branschens i särklass charmigaste grabb, men inte ens han kan ha flörtat till sig en spelsession, när övrig spelpress fick nöja sig med en enkel presentation.

Förhandstitten är skriven på samma faktabas som den artikelkategori Zlot kallar “första intryck”. Varför Haze-texten inte lades i den högen tänker jag inte spekulera i, och det är inte riktigt det diskussionen handlar om. Det är en dum trend som svenska spelsajter börjat drunkna i, jag ser ofta förhandstittar som är byggda på pressreleaser som utgör sig för att vara spelat researchade.

Det finns två alternativ:
1. Sluta skriva pressreleasebaserade förhandstittar, de ljuger ändå alltid.
2. Kalla pressreleasebaserade texter för, exempelvis, “första intryck” och ange gärna pressrelease som källa, och kalla spelade förhandstittar för, exempelvis, “första spelningen”. Och var konsekvent.

Emil ska bli pappa. Ett gäng skribenter har inte längre tid, andra har inte längre lust. Så i sann Bjarnebyanda trycker vi på eject.

I dag lägger vi ner Spel2.se. Det blev inte så kul, och inte så bra, som vi hade förväntat oss. När jag bläddrar genom arkiven kan jag tycka att vi då och då lyckades göra en riktigt bra spelsajt, men oftast var Spel2.se inte ovanligare än en torsdag, och då blev det inte så roligt.

Vi är några skrivare som är för kära i branschen för att kunna sluta, men tills vidare. Tack för fisken osv.

(och nej: vi startar ingen ny spelsajt som heter eject2.se)

Vassa eggen skriver sammanfattande och lätt analyserande om turbulensen i speltidningssverige, med fokusering på Level-cirkusen.

Första E3-dagen i ett kokande Los Angeles är över. Bland de mer intressanta spelen hittar vi den inofficiella uppföljaren till System Shock 2: Bioshock. Gamereactor-Benke skriver: “Helt fantastiska vatteneffekter och en spännande undervattensvärld i art deco-stil.”
http://www.gamereactor.se/e3/blog/

PC Gamers (tillika ASOS-debattören) Emil Kraftling säger “Tänk System Shock 2, fast nere under vatten istället för i rymden och med en Art Deco-inspirerad femtiotals-stilism […]”.
http://www.fz.se/e3blogg/

Och Kongs frilansande Keri Allan förkunnar: “Miljöerna är art deco-inspirerade”.
http://kong.se/fokus/e3-rapport-fran-golvet-forsta-dagen/

En gång är ingen gång, två gånger är en tillfällighet, men att det sker tre gånger får mig att tro att 2K är grymma på att presentera sina produkter.

Eller är alla spelskribenter synkroniserat pålästa på olika konstgenrer?

Jag kan tycka att allt det här E3-bloggandet börjar bli lite tröttsamt.

Gon-gossarna har fastnat i “pojkar leker tillsammans i poolen”-jargongen. Att bygga upp en fejkad gayimage var typ intressant för fem år sedan.

Level-pojkarna är mest intresserade av att berätta vilka fester de kommit in på och hur mycket de pratat med “sin vän” Shigeru. Men jag är väl bara avundsjuk att jag inte själv är där

Gamereactor kör en mer seriös linje (som vanligt) och jag undrar om det inte är det som funkar bäst. SPs, PC Gamers bloggar har jag inte fördjupat mig i.

Här hemma har Tobbes Spelkänslor-blogg dött igen (inte för att den har nåt med E3 att göra, men ändå) nu när det inte finns något nytt magasin att göra reklam för längre. Det är rätt tragiskt att det inte blivit nåt av den bloggen faktiskt. Även Truth-laser-bloggen har varit död i snart en månad.

Jag undrar lite varför folk startar bloggar. För att det är grejen just nu eller för att de har nåt att säga?

Tur att Asos håller flaggan högt i alla fall

E3 har börjat och för spelpressen gäller det att vara snabbare än snabbast för att överleva läsarrushen. Tidningsförsäljningen och webbstatistiken skjuter i höjden under maj-juni månad. Förutsatt att man är först och bäst.

Gon har skickat Erik Sjölander, Joel Marklund och Doru Apreotesei. Level har Thomas Wiborgh, Victor Sjöström, Jimmy Poopu och Pär Villner. Super Play har (antar jag) Mats Nylund och Alfred Holmgren ute på fält. Gamecore kör sitt E3core och har en frilansande korrespondent i form av avsomnade (?) Zlots Matthias Zachau. Hype-Gunner har tagit sitt pick och pack och stuckit till västkusten. Benke och Jonas Mäki åker för Gamereactors räkning. Kong har utsända (Mandus och Petter?). Nyligen namnsnuvade Level 7 verkar stanna hemma i år.

Det nya heta är bloggar. (aftonbladet, expressen och asos… så mycket att stå till svars för).

Gamereactor bloggar: http://www.gamereactor.se/e3/blog/

Gon bloggar: http://www.loading.se/E32k6_blog.phtml?id=gon

Level bloggar: http://www.loading.se/E32k6_blog.phtml?id=level

Super Play bloggar tydligen också (i form av forum-inlägg… get a webmaster, ffs =):
http://www.superplay.se/forum.php?action=read&thread_id=92674

Fragzone och PC gamer delar blogg: http://www.fz.se/e3blogg/

Solen skiner, kläderna åker av, fåglarna kvittrar och skriva-om-spel-världen målar om.

Kong går från ett relativt standardiserat spelwebbutseende till att se ut som en blogg. Jag tycker att det funkar alldeles utmärkt. Kong-Mandus säger såhär i en ASOS-kommentar:

“…de flesta svenska spelsajter känns väldigt överväldigande att besöka. Puffar för texter och funktioner ligger spridda överallt och jag blir lite utmattad av att kolla runt.”

Fragzone har också gjort om och säger såhär:

“Läsbarheten har höjts mycket och layouten har ändrats rejält för att framhäva de delar som vi känner är viktigast.”

Gameplayer nylanseras imorgon om allt går enligt planerna och det går även rykten om att Level 7 och Spel² ska göras om.

Vad mer? Ja, det pratas ju en hel del om nystartade Levels utseende. Swegamer sågar friskt på sin blogg:

“Martin Johansson är ingen bra designer och kommer nog aldrig att vara det. När ska någon inse detta? De flesta av texterna är bra. Men vem orkar läsa dem när det till 90% handlar om svart text på mörk bakgrund? Och alla dessa enorma bilder sen… är det meningen att vi ska titta på dem och skita i texten?”

Och sist men inte minst: ASOS har gått från blått till gult, visst är det väl snyggt?

Jag har klurat på det här ett bra tag utan att hitta ett svar. Vad är grejen med anonyma krönikörer?

Det är naturligtvis inget rent speljournalistiskt spörsmål detta, men så här på rak arm kan jag inte komma på att jag sett det inom någon annan typ av journalistik (jag läser dock inte särskilt mycket tidskrifter, så vad vet jag, det kanske kryllar av dem).

Gameplayer lät en pseudonym skriva nån krönika förra året nångång. Det blev bara en tror jag och jag har glömt exakt vad den handlade om. Sedan hade Super Play den Anonyma spelutvecklaren varje månad under en lång tid.

Det senaste tillskottet är Gamecores Konstantin som försöker bygga upp nån låtsashård yta.

Och det är just det som verkar vara poängen, anonymiteten verkar vara ett alibi för att slänga sig med ett “tufft” språkbruk och “vassa” åsikter. Men då undrar jag vad det är för krakar som inte vågar stå för sina åsikter?

I SP-fallet har jag viss förståelse, det går inte ge bakomkulissernainformation och samtidigt skriva under med sitt riktiga namn (sedan kan man alltid fråga sig ändå om det är nån mening med att sätta sig på den hästen. Men men). Vad är poängen annars? Det finns ju faktiskt en poäng med att veta vem som säger vad. Det är så att säga personen bakom som ger en åsikt dess tyngd.

Konstantins teatermask ter sig mest som ett skämt.

EDIT: Har läst lite Level nu och bara på de 30 första sidorna förekommer tre anonyma personer, en krönikör samt två intervjuade journalister. Vad är det med folk?