Allmänheten ser tyvärr bara de grövsta och mest fantasilösa scenerna ur spel, de där scenerna när någon karaktär slåss som bara den med en massa fiender osv.
Men det finns massor av sidor hos TV-spelen som tyvärr bara är kända för s.k. gamers - TV-spel har faktiskt funnits i nästan 50 år, så utveckling borde ju vara självklart - och spel som blir filmer lyckas aldrig bevara känslan från spelen.
Och musiken i spel är faktiskt ofta mycket mer vacker än musiken till filmer - ta en titt på “Terra” från Final Fantasy 9 eller “Dreams On the Shore Near Another World” så förstår ni vad jag menar.

Varför? Spel innehåller till sin natur ett system av instant gratification, direkta belöningar; lös det spatiala problemet, utför manövern med tajming, slutför uppgiften. En god bok (dvs inte Britney Spears självbiografi) kräver genuin tankeverksamhet av läsaren samtidigt som läsaren utvecklas känslomässigt.

Även om vissa spel fordrar vissa färdigheter, och enstaka spel erbjuder intressanta frågeställningar handlar det ändå till största delen om samspelet öga-hand. Detta kan förstås ge användbara färdigheter, men den mänskliga hjärnan kräver god litteratur och läsande för att mogna (även om spelandet kan bidra till en karriär som stridspilot eller programmerare). Spel kan inte erbjuda den intellektuella stimulans som en bok kan göra och det spel som skulle kunna övertyga mig om motsatsen har inte skapats ännu. Jag tvivlar på att det någonsin kommer att skapas. Och detta har inget med fin eller ful kultur att göra. Med film är det lite annorlunda, men det beror snarare på att de flesta filmer är så usla att det är lätt för ett spel att höja sig över den låga nivån.

Det är inte svårt att hitta spel som ger mångfalt mer i utbyte än en genomsnittlig film, men de bästa spelen är likväl inte i närheten av den komplexa upplevelse som de bästa filmerna kan ge. Förutsatt förstås att man som åskådare har tillräcklig intellektuell kapacitet för att tillgodogöra sig filmen - vilket man har garanterat större chans att kunna göra efter år av läsande jämfört med år av spelande. Det finns ett bestämt värde i att filmer är icke-interaktiva; att oinskränkt “utsätta” sig för någons berättande utan att man som betraktare påverkar innehållet är underskattat. Interaktivitet och medverkan är inte per definition av godo. Vi lever i ett värderelativistiskt samhälle där gränsen mellan bra och dåligt blir allt suddigare, i förlängningen en medelmåttans tyranni där de blinda leder de blinda.

-Gärna 360, men först en rejäl bok.

Palle, snacket om inkörsportar tror jag är helt fel men jag håller med dig i praktiken. För mig var spelen en inkörsport till att bli programmerare, inte helt kasst tycker jag.

Fram för den svenska måttligheten!

Jag kommer inte försöka få mina barn att skratta överlägset åt de snedtrampade könsrollerna i Super Mario, och jag kommer antagligen inte hjälpa dem på traven med att förstå den ytliga kopplingen mellan USA och San Andreas, men att stänga av hela mediet är ju bara dumt. Ett medium som är popkultur kan väl göras highlevel ändå.

Man ska passa sig för vad man låter sina barn spendera tid med. Precis som allt annat. “

Om inte mina barn kan läsa Mein Kampf eller Maos Lilla Röda utan att bli nazister eller maoister så har jag redan gjort något misstag i min uppfostran. Den dagen min unge blir mogen nog att ens ta sig igenom Mein Kampf kommer jag inte att neka honom/henne den. Eller vilken annan bok som helst.