Att Skriva Om Spel

Henrik Vilén skrev en krönika om pressbilder som används som marknadsföring utan att rimligtvis kunna bli lika snygga på en dödlig människas dator.

Vad har vi som spelpress för ansvar när det gäller detta? Vi visar ständigt upp nya bilder från kommande spel som vi inte ens själva tror på. Är det ett problem och hur löser vi det?

Gameplayer 2 lanseras den 5 maj. I trailern kan man bland annat se ett webb-TV-program. Hrmm…betyder detta att jag måste skriva fler inlägg om webb-TV-krig?

Tobias Bjarneby meddelar i sin blogg (eller vad man nu vill kalla den, det har varit stiljte där den senaste månaden med undantag av två reklaminlägg) att Level nu är klar efter ett överjordiskt antal timmar av passionerat arbetet, förstås. Vi får också veta att “världens ledande” spelskapare har kommit med glada tillrop under arbetets gång. Fyllda av tillförsikt väntar vi nu alla euforiskt på den 4 maj då tidningen finns i butik. Eller?

I efterdyningarna av alla SP/LEVEL-utspel de senaste dagarna med frilansdragkamp, mer eller mindre hätska ord och gliringar samt det i övrigt rådande klimatet mellan många svenska spelskribenter har jag kommit att börja fundera. Nyligen var jag på en pressevent i Aten och satt en kväll och dinerade med bland annat danske Peter Jakobsen på THQ (tidigare Take 2) och redaktören Miika på finska speltidningen Pelaaja. Diskussionen kom in på just nordisk speljournalistik och de båda belyste något som jag själv faktiskt inte tänkt på i så stor utsträckning, eller åtminstone inte trott var unikt svenskt. Deras slutsats var unison:

”Svenska spelskribenter kommer inte överens”.

Båda kunde de ge exempel på när de sett hur konkurrensen mellan svenska speltidningar varit så stark att de på pressresor sällan sett att svenska speljournalister umgåtts. Jag blev givetvis kritisk direkt och påpekade att det faktiskt var många svenska spelskribenter jag kom bra överens med, men någonstans inne i huvudet kunde jag ändå bekräfta deras påstående. Det finns nämligen lika många tillfällen jag kan dra mig till minnes där jag inte kommit bra överens alls med svenska reskamrater och ofta hellre har sökt mig till övriga nordiska spelskribenter på resor för samtal, diskussion och umgänge. Men det är väl klart att konkurrensen måste kännas av någonstans? Man kan ju inte gärna vips bli bästa vän med en skribent på konkurrerande tidning bara för att vi ska sitta bredvid varandra på flygplanet till en pressvisning? Det gäller väl alla länder?

Inte om man ska tro våra nordiska grannar. Jag fick åtskilliga exempel på hur våra grannländer har bättre sämja kollegor emellan, alltifrån dansk samåkning till finskt samkväm. Hela RESET/LEVEL-historien känns nästan som en slutgiltig bekräftelse på mina funderingar. Det är ett sådant hätskt klimat mellan (åtminstone flera av) de svenska tidningarna, som uppenbarligen inte finns hos våra grannar. Jag minns ju själv hur jag när SP-redaktionen hoppade av förra året var inne på SP och flaggade för att vi inte skulle gnabbas så med varandra, utan istället se det som att vi alla kämpade för samma sak, att lyfta fram spelmediet för den okunniga allmänheten. (Sedan kom förstås Thomas Wiborgh och Pär Villner in i tråden med en ansamling kaxiga remarks, varpå jag släppte min Gandhi-flagga och gav mig in i gnabbet).

Är det så att svenska spelskribenter inte kommer överens? Och vad beror det i så fall på? Är det för att konkurrensen är hårdare här än i andra länder? Är det något typiskt svenskt över att hävda sig mot andra? Whatever happened to ”lagom är bäst”-kulturen? Står vi inte alla på samma sida egentligen?

/ Emil Kraftling, PC Gamer-redaktör

På dagens ledarsida i Expressen skriver Linna Johansson om fin och ful kultur. Det är inte speljournalistik och det berör bara spel litegrann, men texten har anknytning till den något urvattnade spelkulturdebatten:

Föräldrar känner fortfarande självförtroende att sätta upp scheman och entimmesregler kring viss kultur (teve, datorspel), men skulle aldrig drömma om att göra det om annan (litteratur, till exempel).

Linna Johansson har, lite oväntat, blivit effektiv ammunition för oss som gillar spel och blir upprörda när moraltanterna gastar. Hon skriver om sin (numera nedlagda) WoW-karriär i sin blogg, hon skriver om onlinerollspel och kultur på Expressens ledarsida (grym räckvidd) och , framför allt förstås, hon bekräftar våra åsikter. Tack

Har tyvärr inte kunnat kolla min mejl på ganska länge och hade därför missat det här:

Hej,

Peter Zackariasson och Daniel Pargman

Gnäll-Jimmy är i farten igen. Gameplayer skriver i sin Final Fantasy XII-förtitt:

“Även speldesignen har fått ett ordentligt lyft med en arabiskt/europeiskt touch.”

Hmm… Jag trodde att vi alla var överrens om att speldesign är en helt annan sak än den grafisk formgivningen. Kanske är det lite besserwissrigt av mig att påpeka men samtidigt blir det tokfel när man snubblar på vedertagna spelpress-ord. Annars är jag glad (tacka gudarna-glad) för att spelskribenter på senare tid har börjat tala mer om speldesign och mindre om spelsjäl.

Jag vet inte om ni, som jag, är så pass nere i hela den här teknikInternetITnördprylframtidengrejen så att ni varje månad spanar in tidningen Wired. För er som inte är som jag kommer här ett tips på nåt som ni säkert har missat.

Wired lät Will Wright vara gästredaktör i deras senaste nummer, vilket resulterade i ett gäng korta men ändå roliga och intressanta texter som hade spännande titlar som “When Virtual Worlds Collide”, “Good Nintendog!” och “The Late Late Show, Live From Inside Halo”.

Och nu kommer det allra bästa. Texterna finns upplaga på nätet, alldeles gratis. Surfa in på http://www.wired.com/wired/ och läs!

I dagens inlägg på Vassa eggen, trevlig blogg om magasinjournalistik, kommenterar Reset-IDG-affären med följande i mina ögon märkliga mening:

“Reset Media – som tillsammans med IDG slagit ihop Reset och Player 1, har registrerat ny titiel I heart games.”

Läser jag fel eller har det nya speltidningsförlaget registrerat en titel/tidning med det töntiga namnet (hellre det än level i och för sig) I heart games?

Tänkte spinna vidare lite på förra
inlägget där diskussionen dök in på det här med bjudresor.

Jimmy skrev: “Så menar jag att den “pressetiska” (eller utopiska) tidningen lär tappa nästan alla sina läsare till förmån åt dem som tar emot bjudresor och får tillgång till exklusivt (bättre) material.”

Jag kan gå med på att verkligheten ser ut så och att tidningarna bara gör det bästa av en jobbig situation. Samtidigt vet jag inte hur var och en av speltidningarna faktiskt förhåller sig till detta. Tidigare har jag hört att Super Play betalar för sig till exempel, och att Gamereactor inte gör det. Jag vet heller inte hur diskussionerna går kring detta internt; om de ens existerar eller om det är med spysmak i mun man låter sig skickas runt.

Men samtidigt, och detta är en fundering och ingen antydan: försöker man ens? Funderar man ens över alternativet (när det gäller korta såväl som långa resor)? Eller tycker man helt enkelt att det är bekvämt och trevligt som det är, med bjudresor, roliga presenter och att bli allmänt ompysslad?

Pressresorna och fjäsket på pressträffarna är trots allt det som gör spelskribentsysslan aningen glamorös. Att sitta hemma i soffan och spela spel i sovrufset är inte särskilt hett i sig, inte heller att sitta framför datorn med en ingrodd kaffekopp i näven och tänka ut nästa storslagna formulering. Att berätta för någon på krogen att man spenderar x timmar i nämnda soffa eller tillsammans med nämnda kopp varje vecka är inget som imponerar.

Pressresan blir ur det perspektivet en glimt (om än ytlig och flyktig) av någonting annat, någonting spännande och exklusivt. Som skribent hamnar man i centrum för en stund. Men inte för att man skriver bra eller är en god journalist, utan för att man är där.