Att Skriva Om Spel

Nu på torsdag inleds rättgången som ska bestämma om Postal 2 är grunden till all ondska eller inte.

Mitt starkaste minne av hela den här affären är att jag för snart två år sedan jobbade i en spelaffär och att det en dag strömmade in minderåriga som ville köpa det där spelet som tv4 visat dagen innan, det där spelet där man fick slå ihjäl tjejer och sen hälla bensin på dom och tända på. Butikscheferna insåg snabbt att efterfrågan var enorm och köpte in några hundra exemplar extra och plötsligt så var vi den enda butiken i hela Stockholm som sålde Postal 2. Spelet låg etta på vår försäljningslista i typ tre veckor, bra jobbat tv4! Ungdomarna fick tända eld på tjejer och butikscheferna blev några kronor rikare.

Perfekt!

Ännu mer perfekt skulle det vara om jag fick läsa något om hela den här historien på någon av våra svenska spelsidor eller kanske i någon av papperstidningarna. Det är ändå en ganska stor grej att ett tv-spel just nu står inför rätta.

I dagsläget hittar jag bara den här artikeln på Aftonbladet men jag kanske har missat nåt?

THEN OLA AM CRY (=uppdatering), det fanns visst grejer lite här och där:

Johan E på Spel² har skrivit om det, Michael Gill slängde ihop en liten notis på Gon där han lovar att följa upp hela grejen och Sam Sundberg har visst skrivit om det i Super Play och det blir säkert mer när rättegången är över.

Michael Gill har gjort ett duktigt gräv för Gon om diskriminerande spelreklam.

Gill tar upp en rad exempel på reklam som figurerat i speltidningar och redovisar bedömningen som ERK har gjort av åsyftade annonser. Initiativet är otroligt bra, researcharbetet ser för branschen förvånansvärt välgjort ut och artikeln är dessutom läsvärd.

Det är precis sånt här som jag vill se mer av i svensk speljournalistik, det har förvisso skrivits nivåmässigt liknande artiklar i pappersmedier, men en artikel av Gills kaliber syns sällan på nätet.

Bra jobb.

Kong-Petter hittade den här .

Hur PK ska man vara? Finns det någon gräns? Är det fel när GON gör en löpbild till sin 50 Cent: Bulletproof-recension där de kalla Fiddy ”världens klumpigaste pekneger”. Diskussionen delar Loading-forumiterna i två läger.

Hur PK ska en spelrecension vara, egentligen?

Nintendo har utannonserat en ny version av sin DS. Den är mindre, slimare och har bättre ljusmöjligheter, alltså finesser som det måste ha varit fullt omöjligt att förse den första DS:en med. Men nu uppfyller alltså Nintendo äntligen alla fickspelares innersta drömmar. Precis som de gjorde med Game Boy Micro och alla andra omöjliga och möjliga versioner av spelgossen. Är det inte dags att rikta raseriet mot öst istället för väst snart? Åtminstone lite grann?

Sveriges första site som enbart skriver om mobilspel är här. Jag ser med spänning fram mot dagen då den första femman delas ut.

I Super Play #119 skriver Alfred Holmgren “Och hallå, brukar inte Electronic ‘Moder till alla skökor och skändligheter på jorden’ Arts komma undan med exakt samma grej vartenda år med varenda serie i sitt stall?”. Är det inte snarare så att EA aldrig kommer undan med sina ständiga uppdateringar? Visst att mainstream-publiken sväljer allt de säljer, men EA har länge varit spelpressens officiella syndabock. Att Alfred skriver ” Electronic ‘Moder till alla skökor och skändligheter på jorden’ Arts ” är om inte annat en indikation på att de faktiskt inte kommer undan med sin
uppföljarhysteri. Det har de aldrig gjort. Om något så har EA alltid förföljts av spelpress på grund av sitt “skökande och skändande”. Att EA-hatet har blivit så utbrett är enligt mig en tydlig produkt av spelpressens faktiska inflytande. Pretentiöst? Kanske. Men ASOS måste ju leva upp till sitt prettorykte, eller hur.
Att EA knappast är de enda som “bedriver hor” med sina många licensspel och snabbmats-uppföljare verkar ingen vilja ta upp.

En långsökt tanke är att det kan vara ett omedvetet försök att dramatisera en annars tråkig företagskultur? På samma sätt som man gör en tuff ”bad guy”-kult kring Tomonobu Itagaki.

http://www.truth-lasers.com/

Och när jag ändå håller på: Det här är ju ett sätt att skriva en recension på, jag gillar det.

Dom två länkarna har verkligen ingenting med varandra att göra men det kändes fånigt att göra två inlägg när jag ändå inte har något vettigt att säga om dom. Hur ni hanterar det här i kommentarerna är upp till er, lycka till!

Många av mina vänner är på ett eller annat sätt musiker. Vissa spelar i band, andra körar, någon spelar på rökiga pubbar medan en snofsar vin och smeker sin kontrabas. Hursomhelst, de kan sin musikteori, framförallt rent tekniskt.

Pratade med en av dessa igår angående spel- kontra musikjournalistik, och vi båda var ganska överrens om att musikjournalistiken för det mesta är mer intressant än speljournalistiken. Vidare kom vi fram till att detta beror på att i princip alla musikjournalister någon gång har spelat eller faktiskt spelar musik på ett eller annat sätt. De är helt enkelt en del av den industri de skriver om.

Vad är vi? Hur många av oss har utvecklat ett spel? Den enda jag vet och som har profilerat sig som det är ju Doru. Är det inte lite sjukt att något som borde vara självklart ger sjukt mycket kredd i vår bransch? Fast det kanske inte borde vara självklart? Det kanske till och med inte är att föredra? Går det ens, med tanke på hur mycket svårare det är att komma med i ett team som seriöst utvecklar ett spel än att bemästra ett instrument?

Eller för att komma till sak, borde vi ha mer insikt och över huvud taget veta mer om det vi skriver om? Hur pass kunniga (och hur pass relevant är vår kunskap?) är vi egentligen?

/Henrik Vilén, som skriver mer här

Pelle Sten jobbar som projektledare på Svenska Dagbladets “Nya Medier”. Av alla platser i hela jättestora Internet så råkade han hamna här . Sen läser han den här kommentaren och bestämmer sig för att dra iväg ett mejl.

Han skriver:

Gör gärna det.

vi ses
/pelle

Jag svarar:

Hej Pelle!

/Ola