Att Skriva Om Spel

Monolith säger F.E.A.R, Super Play säger Fear och Reset säger FEAR.

Hur skriver vi spelnamn?

Det finns ingen lag för hur man ska skriva, normalt är att varje publikation har egna regler för när och hur versaler ska skrivas och oftast är publikationen någorlunda konsekvent med bokstavsbruket. Super Play skriver Gamecube och Fifa, Reset skriver PlayStation och iPod.

Man kan göra som TT, mena att Reset skriver heltokigt och inte bryr sig om läsbarhet. Men fallet Fear är annorlunda. Eftersom det inte bara är ett ord för rädsla, utan även en lång och synnerligen omotiverad förkortning borde alltså skrivsättet FEAR vara accepterat, i analogi med hur SBAB skrivs. TT skulle dock protestera mot detta, eftersom Fear inte är en förkortning som utläses bokstav för bokstav, utan i ett svep och därmed borde skrivas med små bokstäver, precis som Saab.

Hur skriver du? Varför? Och spelar det ens någon roll?

Japp, PC Gamer har tydligen utsetts till årets tidsskrift inom populärpress. Där ser man.

Jag håller för tillfället på och läser Fredrik Strages bok Fans som handlar om olika mer eller mindre (oftast mer) fanatiska fans. I ett kapitel granskas Fan Force Sweden, ett kollektiv Star Wars-nördar. En natt drömmer en av medlemmarna en mardröm. I ett flygplan ser hon Episode 3 tillsammans med alla andra passagerare. Då de övriga inte uppskattar filmen tvingas hon springa fram och tillbaka för att förklara att filmen inte alls är dålig. Något med Star Wars-varumärket stämplat på sig kan inte vara dåligt. Inte ens Jar Jar Binks. Det handlar om att sätta allt i ”rätt” perspektiv.

Vi har talat tidigare om hur skribenter både kan vara fans och journalister, men hur vet man om man är för fanatisk för sitt eget bästa? Spelrecensenter är homogena, inte bara för att vi har samma referenser utan för att spel i sig är homogena. Betygssnäpp brukar variera med ca 2 betygsenheter, sällan mer. Därför blir man lite förvånad när Resets Magnus Eriksson ger The Nightmare Before Christmas: Oogie’s Revenge 8/10 och skriver textmassor om den vackra Burtonska estetiken men knappt snuddar vid området spelmekanik, som är klart fallerande i spelet enligt övriga publikationer.
I GONs, Level7:s, Gameplayers, Kongs och Super Plays recension så får spelet knappt godkänt på grund av tveksam kontroll och kamera. Till skillnad från licensspel som Madagaskar och barntillåtet tjafs som man kan såga hämningslöst så är The Nightmare Before Christmas en kultförklarad och _vuxen_ licens som många 20+ kan relatera till. Blev även Magnus Eriksson förblindad av sina egenskaper som fan?

Ja visst, subjektivitet med mera, men vi snackar ändå om ett licensspel och inte Killer 7.

Jonny Knutsson på Retry.se (f.d. spelbasen.nu) har skrivit en ledare om hur det borde skrivas om spel. Hans tes är i korthet att dagens spelskribenter krånglar till det. Håller vi med?

Inledningen till färske GR-skribentens David Fukamachi Regnfors första, som han själv skriver, “reportageuppdrag” håller dagisnivå. Han förminskar både sig själv, sitt uppdrag och Gamereactor. Vi får veta att han är stolt att gå på pressträff, att han är nervös, att han innan han får spela ägnar sig åt “småbus” och att redaktör Benke hela tiden tryggt håller hans hand.

Behöver vi verkligen veta allt detta? Måste det stå i texten? Inget ont om David Fukamachi Regnfors potential som spelskribent, men varför sätter han sig på skolbänken med mössan i hand?

Jag tycker det säger en del om spelskribentens förundran inför att få skriva om sitt favoritintresse och hans möjlighet att träffa sina idoler (som vi pratat om en del här på sidan). Det är inte konstigt att en person på nytt jobb är nervös och osäker, men för den sakens skull finns det ingen anledning att göra detta extra uppenbart för kunden/konsumenten/läsaren. Vart är professionaliteten, eller snarare viljan att vara professionell?

Jag är praktikant på en dagstidning, men inte ursäktar jag mig inför mina intervjupersoner med ett “Hej, ursäkta, jag är bara en praktikant men skulle jag kunna få ställa några frågor”.

Det här är klantigt, och ganska pinsamt. Super Play recenserar i nästa nummer av tidningen Path of Neo (ryktet säger att det fick en fyra) baserat på en previewversion. Tommy Rydling ursäktar sig med att P:et i preview såg futuristiskt ut och inte gick att läsa. Varför det blev review. En riktig recension kommer tydligen i nästa nummer av tidningen, 10 000-frågan gäller givetvis vad som stod i mejlet Atari skickade till Super Play imorse.

Tommys svar

Idag, klockan 20.00, slog Spel² upp portarna och ni läser det här just nu enbart på grund av att jag inte har några som helst problem med att hajjpa något bara för att jag har en väldigt ytlig relation med en av killarna i redaktionen.

Sen skadar det förstås inte att Spel² redan första dagen levererar ett helt gäng riktigt bra texter.

Gamecores boss Alexander Cederholm verkar ha läst Asos, och reflekterar här om spelskribentens roll. Inte så mycket att säga om, mer än att det är glädjande att se att de ämnen som diskuteras här även gör det ute på “redaktionerna”.

Det finns vissa saker som man aldrig kommer förbi. Jag talar om den obligatoriska slutpläderingen som följer valfri recension av ett filmlicensspel. Alla vet redan att filmlicenser excellerar i sugighet men ändå ska det buhuas igen och igen. Liksom allt annat så började det med att tidningarna var först och därefter kom småsidorna och gjorde som storebror. Rutinskada x okunskap = Fatality. Allt du behöver veta om spel baserade på filmlicenser är att de har inget med filmerna att göra. Visst att Keanu Reeves ansikte har pixlats och polygonats för många gånger och att Bruce Campbell och David Duchovny tävlar i talanglös voicecasting. Och att spelet har samma logotyp som filmen som fick dig besviket lämna biografen. Men det är allt. Så nu är det sagt och nu behöver det aldrig tas upp igen.

Medan vi håller på så kan vi också hålla käften om att det är kul att spela bärbart på bussen och pendeltåget. Vi fattade det 1989 och vi har inte glömt av det 2005. Det är svårt att göra eftersom ni påminner oss om det i varenda DS- och PSP-recension ni skriver.

DN skriver att spelmusik är fint .

Vilket är roligt, eftersom spelmusikens brahet känns sannare när det skrivs i DN jämfört med i Reset.

Personligen tycker jag att det är synd att det som spelas egentligen är som vilken musik som helst, med enda egenheten att låtarna är hämtade från spel. Varför liras ingen bitpop i operahusen?

Tipscred till Doru. Allmän cred till DN.