Varför denna feghet?
Det finns författare som aldrig läser böcker. Det finns fotbollsspelare som aldrig ser på fotboll. Det finns spelskribenter som aldrig läser spelpress. Sådan är inte jag. Jag trivs i den bransch jag haft lyckan att delta i och läser allt det jag kommer över. Som de flesta andra läsare föredrar jag dock engelsk spelpress framför svensk dito.
Det är nästan absurt och jag har ofta undrat, varför?
Enda svaret jag kommer på är att svensk spelpress är för feg för min smak. Nu pratar jag inte om intervjuer eller förtittar (där i och för sig fegheten lyser som starkast). Nej, den irriterande feghet jag pratar om är den som syns i recensionerna. Jag vet inte hur många gånger jag läst en recension som överlag haft en negativ ton för att sedan avslutas med ett högt betyg. Vi kan vara naiva och säga att betygen inte betyder någonting utan att det är texten som räknas. Faktum är att betygen betyder allting, vare sig vi vill det eller ej. Läsare, PR-folk och säljare är ute efter en sak – vad fick spel X för betyg?
Just betygshetsen är nog anledningen till att vi är så fega. Recensioner som avslutas med ett högt betyg uppskattas ofta, sedan spelar det ingen roll om texten är urusel eller om spelet är det. Delar man dock ut ett lågt betyg till ett hypat spel, ja då får man vara beredd på att se på fan. Feedbacken får tala för sig.
Frågan är om vi verkligen skall falla för trycket? Vilka är det vi försöker tillfredsställa? De som skriker högst? Då kan vi lika gärna dela ut toppbetyg hit och dit och leva i en rosaskimrande värld. Sådant ser läget tyvärr ut idag. Jag har flera exempel att peka på men låter bli för sämjans skull. Fenomenet är inte så ovanligt att man inte kan hitta ett exempel själv. Verkligheten får tala för sig, hur många AAA-titlar har du sett bli sågade helt enkelt för att de varit besvikelser?
Jag har alltid försökt vara ärlig mot mig själv och jag kommer att fortsätta anstränga mig för att se till att de spel som hamnar på mitt bord skall få det betyg de förtjänar. Skall du?
/Naseer Alkhouri (Super Play-frilansare vars blogg finns att läsa här)
September 13th, 2005 at 8:21 am Quote
Ett problem är, som du är inne på, är att många spel bedöms i relation till hur hypade de blivit. Ett typexempel är Fable, som fick från måttliga till bra betyg. Hade Fable istället smygit fram mot release så hade det istället för stämplar som “besvikelse”, “linjärt” fått etiketter som “nyskapande”, “djupt” och kanske också “fritt”. Molyneux hade hyllats som den visionär han på sätt och vis är.
Jämför med Beyond Good & Evil, ett spel som egentligen inte bidrar med nåt eget, nåt nytt. Men det kombinerar bra karaktärer och en story som, åtminstone, vill nåt med ett väl fungerande, men föga spännande, spelkoncept. BG&E har av otaliga spelskribenter beskrivits som ett av de senaste årens största spel. Jag gillar det också, det är välgjort, men en milstolpe är det inte. Fable är nåt helt annat och hade det inte varit för hypen (som vi får tacka både Molyneux och spelpress för) så hade vi älskat Fable idag.
September 13th, 2005 at 8:43 am Quote
Det är intressant att titta på vilken typ av “hypade” spel som senare sågas. Det är väldigt ofta sådant som “får” sågas.
Fable är ett bra exempel bara för att det stavas Molyneux. Där är det ok att tala om hype som gått åt helvete. Det nästan förväntas.
“Recensioner som avslutas med ett högt betyg uppskattas ofta” - Jag skulle vilja formulera om det till att inkludera vad för spel det handlar om. Ge ett Nintendo/Sega-spel ett högt betyg och allt är bra. Ge det sämre än 7 och du är dum i huvudet.
“Delar man dock ut ett lågt betyg till ett hypat spel, ja då får man vara beredd på att se på fan.” - Om det då inte kommer från Molyneux. Som sagt.
Jag ser ingen större skillnad på svensk/engelsk spelpress idag runt det här.
Kanske att svensk spelpress, av någon sjuk anledning, gärna vill sätta in sin recension i något större perspektiv och dra paralleller till samhället. Gärna något med krig.
September 13th, 2005 at 8:46 am Quote
Ah, och en annan sak som är relaterat, fast tvärtom: Principsågningar.
Hnngh!
Men det får jag ta sen. Arbetsförmedlingen kallar. De kallar inte det här ett riktigt jobb.
September 13th, 2005 at 10:19 am Quote
ger engelska speltidningar generellt sätt lägre betyg än svenska?
det var faktiskt det dummaste jag har hört. inte ens edge ger särskilt mycket lägre betyg än vad super play har gjort. och då har edge ändå gjort låga betyg till en av sina grejer.
player1, gamereactor och reset ger också jämförelsevis låga betyg.
om poängen är att recensionstexterna ligger närmare betygen i brittisk spelpress så ser jag inte heller det som ett gott omdöme. brittiska och amerikanska spelrecensioner bygger på att alltid innehålla några positiva omdömen i kombination med ett skenbart högt betyg, gissningsvis för att det skall gå att citera ett “marvelous” i kombination med betyg 7.0 i en reklamkampanj.
detta går faktiskt att se på banners som ligger ute på flera brittiska spelsiter just nu.
vilka brittiska speltidningar är goda föredömen, menar du? särskilt nyfiken blir jag på att det skulle göras bra intervjuer i england. brittisk speljournalistik är ju allmänt ansedd som den överlägset minst seriösa.
September 13th, 2005 at 10:38 am Quote
Här finns en poäng som vi varit inne på tidigare:
“Recensioner som avslutas med ett högt betyg uppskattas ofta, sedan spelar det ingen roll om texten är urusel eller om spelet är det.”
Att många läsare tycks vara sjukligt förtjusta i hype är trist. Om rubriken “Doom 3 revolutionerar actiongenren” säljer fler tidningar än “Doom 3: samma sak, fast snyggare” så innebär det att man säljer tidningar genom att sälja produkter. Så vad vill man hellre: vara kritisk eller sälja tidningar?
Vi får väl hoppas att tidningar med integritet får en trogen läsekrets och på så sätt i längden vinner matchen.
September 13th, 2005 at 11:30 am Quote
Oskar. Håller med.
Pär. Var påstod jag att engelska speltidningar generellt gav lägre betyg än de svenska?
Du verkar fokusera en hel del på tidningar. Jag ser hellre till eurogamer som faktiskt verkar ha en rättvis betygssättning i förhållande till sina texter (med undantag givetvis).
Games TM är jag för det mesta nöjd med, även om jag läser just den tidningen för retrosektionen mer än för något annat.
Edge har jag svårt för att tolka, recensenterna försöker alltid för mycket för att lyckas helt. Betyget har sällan någonting med texten att göra. Även om det i slutändan blir ganska rättvist.
Nej, Edge läser jag hellre för artiklarna och intervjuerna. Här har vi exempel på bra engelsk intervjuteknik. Och sen kan jag återknyta till Eurogamer igen. Jag måste erkänna att jag trivs med sajtens intervjuer.
Sam. Absolut, det var delvis därför jag skrev inlägget ovan.
September 13th, 2005 at 11:34 am Quote
“Jag ser hellre till eurogamer som faktiskt verkar ha en rättvis betygssättning i förhållande till sina texter (med undantag givetvis).”
Eurogamer är den enda sajt jag läser (med möjligt undantag för www.8D.se då, som jag ibland besöker) och ser ett värde i, som spelsajt.
Det är, på många sätt, den enda spelsajt vars texter skulle kunna tryckas i vilken tidning som helst.
September 13th, 2005 at 12:14 pm Quote
Naseer:
Jag påpekade även att text/betyg inte är något att eftersträva i brittisk speljournalistik. Edge och Games TM är två tidningar av sådär fyrtio.
Edge har väl ingen särskild intrevjuteknik? Och Eurogamer gör ju dötråkiga intervjuer. Oftast rena faktafrågor om spelet.
Det finns nån myt om att tyskar skulle göra mycket tråkigare intervjuer än alla andra. Det är förstås inte sant. Eurogamer är bara en hårsmån bättre.
September 13th, 2005 at 12:20 pm Quote
“Och Eurogamer gör ju dötråkiga intervjuer.”
Å andra sidan:
http://www.eurogamer.net/article.php?article_id=59297
Eurogamer: Will you have an exclusive game from Square Enix?
J Allard: You’re going to have to talk to Square on that one. My lips are sealed [squirms in chair]. We can only say what we said on Monday night; that’s all we can say right now.
Eurogamer: But you chose to show off a game that was released three years ago on the PC and we were expecting much more maybe…
J Allard: Well, there was the other trailer he showed as well… He showed a second game as well.
Eurogamer: That was just a tech demo though
J Allard: It is.
Eurogamer: It’s not a game is it?
J Allard: I’m not the one that’s going to break the news for Square Enix; you’re going to have to talk to those guys.
Eurogamer: Will it be exclusive though?
J Allard: You’re going to have to talk to those guys! I’m just the platform guy [throws hands in the air.]
September 13th, 2005 at 12:49 pm Quote
angående utländsk speljournalistik (IGN) så ser vi gärna extremt hyllande förtittar på spel som i slutändan när recensionsexen skickas ut är komplett värdelösa och får ett genomsnittsbetyg på -2. Jag kan inte länka till något specifikt men jag antar att ni också har märkt förtittskonspirationen där varenda text kantas med “lush”, “awe-inspiring” etc. men när de väl får det färdiga exet i sin hand så ordvalet “lack-lustre” och “mediocre”. lustigt tycker jag.
September 13th, 2005 at 12:56 pm Quote
oskar: “Å andra sidan:
http://www.eurogamer.net/article.php?article_id=59297″
Även om jag ogillar fråga/svar-formen, så är det intressant att följa följdfrågorna i det du citerar. Lite tåga i de frågorna.
September 13th, 2005 at 12:58 pm Quote
Jimmy: sedan har vi ju klassikern där brister försvaras med “det är nog fixat till releasen”, “de har några månader på sig”. Sedan visar det sig att utvecklarna behövde de där månaderna för att göra klart spelet, snarare än att fila till det.
September 13th, 2005 at 1:01 pm Quote
Pär. Jag kan inte uttala mig om de andra tidningarna då jag inte läser dem. Och här är det en smaksak som gäller, men jag gillar faktafrågor. Inte antalet polygoner och sådant helt ovidkomligt och ointressant. Men faktafrågor som direkt behandlar spelet man är intresserad av.
Jag är inte vidare intresserad av vad en spelskapare läser, lyssnar eller ser på. Jag är inte intresserad av hennes filosofiska livshållning eller den politiska ställning hon tagit. Jag är bara intresserad av vad hon gjort med sitt spel och varför hon tycker att vi andra skall spela det.
När jag sedan gör ett personporträtt, ja då kan det vara intressant med andra frågor.
September 13th, 2005 at 1:18 pm Quote
“Även om jag ogillar fråga/svar-formen, så är det intressant att följa följdfrågorna i det du citerar.”
Jag har inget emot den formen. Ibland är den att föredra framför att försöka baka in svaren i något sorts påhittat sammanhang.
Men det är väl en form som egentligen passar nätet bättre än i tidningsformat där det lätt ser lite dummare ut.
September 13th, 2005 at 1:41 pm Quote
“Jag har inget emot den formen. Ibland är den att föredra framför att försöka baka in svaren i något sorts påhittat sammanhang.”
Ibland är de enklaste vägarna de mest effektiva. Det eviga sökandet efter nya formler är en av spelskribenternas största akilleshäl.
September 13th, 2005 at 1:42 pm Quote
“Jag har inget emot den formen. Ibland är den att föredra framför att försöka baka in svaren i något sorts påhittat sammanhang.”
Fast påhittat är det bara om du… hittar på
September 13th, 2005 at 1:59 pm Quote
Oskar: angående Eurogamers påstådda superkvalitet;
Escapist tycker jag är klurig, vissa nummer. Fast klart, det är mer av ett krönike-kollage från alla möjliga intressanta och ointressanta skribenter än en renodlad spelsida.
Konstigt det där med nätet faktiskt, visst har Reset hajat grejen och ingått samarbete med GON men både PC Gamer och Super Play skulle ju tjäna något enormt på att ha dugliga nätblaskor vid sidan av pappers ditot.
Resten, angående betygssättningen:
Betygsförsäljning i all ära, men är det någon här som(försöker) gå på betyget snarare än texten? Det intressanta i en text är ju inte att veta precis hur bra det ligger på en subjektiv skala 1-10 utan ‘Varför?’.
Alla klagar på IGN och Gamespot, men jag kan räkna upp exemepel då båda två gett mig ett riktigt bra hum om vad man har att förvänta sig av spelet. Det är ju bara upp till var och en att inte haka upp sig på det i snitt höga betyget.
Isåfall hatar jag publikationer som sätter låga betyg utan att riktigt förklara varför(Player1;Fahrenheit) mer än tex. Gamespot som sätter höga betyg men ändå på något vis lyckas förklara varför de tycker så. Sen finns det ju naturligtvis exempel där det skett en tydlig ’sellout’ osv. Men Gamespots texter är i största allmänhet inte lika dåliga som alla får det att verka iom den höga betygssättningen.
Det är ju sorgligt att folk skall haka upp sig på siffror när det finns massor av bokstäver brevid vars enda syfte är att upplysa. Jag tycker det vore intressant att se litet recensioner utan sifferbetyg, skulle kräva litet mer av läsaren också. Även om jag innerst inne vet att det inte skulle funka. Så vore det intressant.
September 13th, 2005 at 2:03 pm Quote
“Escapist tycker jag är klurig, vissa nummer. Fast klart, det är mer av ett krönike-kollage från alla möjliga intressanta och ointressanta skribenter än en renodlad spelsida”
Jag är lite osäker på Escapist. Ett par, tre, texter har varit riktigt bra. Men mycket är, tja, det vanliga babblandet.
Jag föredrar personligen: www.wayoftherodent.com i så fall.
September 13th, 2005 at 2:04 pm Quote
Anonymous är mitt mellannamn.
September 13th, 2005 at 2:07 pm Quote
“Jag föredrar personligen: www.wayoftherodent.com i så fall.”
Tja, men de borde verkligen lära sig det här med webbdesign :S
NWN-texten tyckte jag verkligen om på Escapist, har inte läst så mycket av nya(#9) dock. Nu blev det iofsj litet OT här så, keep on goin!
September 13th, 2005 at 2:18 pm Quote
‘Jimmy: sedan har vi ju klassikern där brister försvaras med “det är nog fixat till releasen”, “de har några månader på sig”’
Har ett inlägg på G angående det =)
September 13th, 2005 at 7:35 pm Quote
På tal om att det finns spel som det är “okej” att såga.
Så jävla sant, överhuvudtaget följer många spelskribenter en tydlig “linje” i sitt skrivande som dels gör dom förutsägbara och dels äckligt politiskt korrekta. Spel X ska hyllas eftersom andra titlar i serien eller i samma subgenre har hyllats. Tror inte det handlar så mycket om vad spelskribenten i sig egentligen tycker utan snarare vad som är bekvämast för honom att skriva. Det är liksom lättare att skriva “Förra månaden hyllade jag spel X och ett år senare släpper samma man spel Y och jag faller såklart pladask igen!”
Sen är det taskigt när folk misstänks för att principtycka utan att egentligen göra det. Lovisas Nintendos-recension verkar många ha bestämda åsikter om, personligen kan jag förstå vad hon menar.
September 13th, 2005 at 7:36 pm Quote
Nintendogs dammit. Fucking Oskar + Freuds fel
September 13th, 2005 at 7:51 pm Quote
“Verkligheten får tala för sig, hur många AAA-titlar har du sett bli sågade helt enkelt för att de varit besvikelser?”
snuddade vid ämnet i en ledare för några veckor sedan:
‘”Summan är större än de separata delarna.”
När såg du senast detta i en spelrelaterad text? En Metal Gear Solid 3-recension? En Final Fantasy-retro? Vad är det som trissar upp summan när de enskilda delarna tillsammans inte når upp till den? Är det spelsjäl, och i sådana fall – vad är spelsjäl? Är det något som har Hironobu Sakaguchis ”seal of quality”? Nej, spelsjäl är ett sätt att definiera det odefinierbara, när argumenten och villkoren inte räcker till så kan man alltid luta sig tillbaka på det abstrakta och odefinierbara. Det är ett sätt att säga att man inte har fastnat för spelet än men att det antagligen lär växa, det är ju trots allt ett [stort namn]-spel.’
September 13th, 2005 at 8:36 pm Quote
Oskar:
En gång på femtio gör eurogamer givande itnervjuer. men i regel är de alldeles för långa och skulle behöva redigering.
Naseer:
Självkart kan man bara vara ute efter faktafrågor. Men i så fall fattar jag inte hur man kan vara missnöjd med dagens speljournalistik.
Men i alla fall, det du säger är att inte brittiska speljournalister i allmänhet utan de som jobbar på Eurogamer (och i viss mån även Edge och Games TM) ger betyg som står i proportion till omdömena i texten. Med ett positivt betyg följer en positiv text.
Svenska speltidnignar gör däremot inte det, hävdar du. De srkiver negativt och ger sen ett ganska högt betyg.
Jag har inte räknat på det här, men Eurogamer och SP, Player1 och Reset brukar ge ungefär lika höga betyg. Det kan hända att det skiljer på några decimaler om man räknar ut snittet.
Det innebär att Eurogamers texter är mer positiva än de svenska tidningarnas, trots att betygen är likvärdiga.
Som skäl till det kan följande tänkas:
1. Det beror på vad jag sa tidigare, att brittisk speljournalistik bygger på att texterna innehåller säljande slogans.
2. Svenska speljournalister tycker sämre om spel, men har en snällare betygskala, relativt sett. 7 av 10 i en publikation är inte detsamma som 7 av 10 i en annan.
3. Svenska speljournalister är gnälligare och påpekar det negativa mer än det positiva.
September 13th, 2005 at 8:48 pm Quote
Jimmy:
Summan kan visst vara större än beståndsdelarna. Metal Gear Solid är ett utmärkt exempel på det.
Rätt tafflig handling, spelmoment som åtminstone så här i efterhand inte är sådär jättebra (bortsett från bossarna). En och en är de sakerna inte märkvärdiga.
Men tillsammans gör musiken, handlingen, rösterna, grafiken, blablabla att precis allt känns strålande, och att det känns som mycket mer än ett vanligt spel.
Men så är det naturligtvis så att vi lever i en mekanisk, deterministisk värld och att allt kan härledas till en orsak. Självklart är det på något sätt en skicklig sammansättning av grafik, ljud, kontroll, med mera som gör MGS så bra, och denna sammansättning kan man ju kalla för en beståndsdel om man så vill.
Men precis som med alla stor konst/underhållning/vadduvilldefinieraspelsom kan det vara svårt att sätta fingret på exakt hur den där sammansättningen eller vad det nu är fungerar. Då är “summan större än beståndsdelarna” ett bra uttryck eftersom det sammanfattar vad det handlar om.
Det är inte konstigare än att ingen kan förklara exakt varför en viss låt är så bra eller vad som är så mystiskt med Hamlet.
September 13th, 2005 at 9:07 pm Quote
“En gång på femtio gör eurogamer givande itnervjuer. men i regel är de alldeles för långa och skulle behöva redigering.”
Som i stort sett alla andras intervjuer också, då.
September 13th, 2005 at 9:08 pm Quote
“Som i stort sett alla andras intervjuer också, då. “
Har jag någonsin sagt att speljournalistiken överlag skulle vara bra?
Jag menar bara att Eurogamers intervjuer i nio fall av tio inte är bättre än vilken spelintervju som helst.
September 13th, 2005 at 9:16 pm Quote
“Jag menar bara att Eurogamers intervjuer i nio fall av tio inte är bättre än vilken spelintervju som helst.”
Eftersom du pekade ut just deras intervjuer som “dödtråkiga” så lät det som om de var speciellt dåliga. Vilket var vad jag inte höll med om.
September 14th, 2005 at 8:30 am Quote
“Eftersom du pekade ut just deras intervjuer som “dödtråkiga” så lät det som om de var speciellt dåliga. Vilket var vad jag inte höll med om. “
Min poäng var hur som helst att det görs en i mitt tycke larvig uppdelning mellan å ena sidan dålig, refererande speljournalistik (tyskar, IGN, mfl.) och å andra sidan “seriösa” publikationer som Eurogamer.
Skillnaden mellan Eurogamer och IGN är i mitt tycke hårfin. De gör i grund och botten samma sak. Men det finns ju grader även i helvetet, så Eurogamer är bättre.
Den där uppdelningen mellan fint och fult tror jag inte handlar om nåt annat än att Eurgamer ger skenbart lägre betyg och har en mer “seriös” design.
En annan “seriös” sajt är The Escaptist, som lyckas sammanfatta precis allt som är dåligt med internetformatet: nämligen att texterna inte begränsas av sidantal. Ämnen som på sin höjd hade funkat som krönikor blir till gigantiska artiklar som bara maler och maler och aldrig kommer någonvart.
Men Escaptist har ju inget med Eurogmaer och IGN att göra, ville nog mest visa var jag står i den frågan.
September 14th, 2005 at 9:27 am Quote
“Den där uppdelningen mellan fint och fult tror jag inte handlar om nåt annat än att Eurgamer ger skenbart lägre betyg och har en mer “seriös” design.”
Jag vill göra en skillnad till. Recensionerna. Om man läser dem. Exempel som:
http://www.eurogamer.net/article.php?article_id=60493
http://www.eurogamer.net/article.php?article_id=59379
http://www.eurogamer.net/article.php?article_id=59083
http://www.eurogamer.net/article.php?article_id=58660
http://www.eurogamer.net/article.php?article_id=59738
Är bara några som gjorts på sidan under det senaste halvåret. Jag skulle vilja se någon annan spelsajt som gör något liknande. Jag ser snarare lekfullheten än “seriositeten”, om jag ska vara ärlig.
Men lekfullheten tar inte bort det seriösa, det understryker det. Visst, Gillen kan det här, men att se något sådant på en sajt är roligt. Bramwell bara fortsätter att överraska mig positivt.
Det känns som om spelsajter är en lätt måltavla, ibland. Och att de buntas ihop till en grå enhet. Ställen som Eurogamer och Way of the Rodent visar, tycker jag, på en väg som alldeles för många speltidningar glömt bort.
September 14th, 2005 at 9:27 am Quote
“En annan “seriös” sajt är The Escaptist, som lyckas sammanfatta precis allt som är dåligt med internetformatet: nämligen att texterna inte begränsas av sidantal. Ämnen som på sin höjd hade funkat som krönikor blir till gigantiska artiklar som bara maler och maler och aldrig kommer någonvart.”
Och ändå är det tidningar som just The Escapist som är bättre än precis var och en av våra svenska papperstidningar, på det man gör(vilket iofsj skiljer sig då det är flera som inte skrivit mer än en artikel eller så, eftersom det är frilans). Nytt nummer förresten. #10: Join or die! heter det.
September 14th, 2005 at 10:55 am Quote
Visst är The Escapists essäer ofta pratiga, men det är hysteriskt grinigt att hävda att publikationen sammanfattar “precis allt som är dåligt med internetformatet”.
Läs till exempel Joe Blancatos “Utopian Sedition” i det nya numret - en strålande artikel om den sociala dynamiken och nödvändigheten av konflikt och balans i ett mmog. Men det är klart, har man svårt att få ut något av texter som inte skrivs direkt på ens näsa så kan man säkert hävda att den “aldrig kommer någonvart”.
September 14th, 2005 at 2:34 pm Quote
SS:
“har man svårt att få ut något av texter som inte skrivs direkt på ens näsa”
haha, det jag läst av the escapist skriver verkligen på näsan. liksom de där DN-texterna folket på den här bloggen blivit så impade av (”kolla, jonas thente använder en 200 år gammal teori för att förklara att serien sin city är mer avancerad än en genomsnittlig actionfilm, vilket geni!”)
men för all del, jag ska läsa texten du tipsade om.
Jacob S:
“på det man gör”
vem syftar “man” på?
problemet med de escapist-texter jag har läst har varit att de malt på om precis samma ämnen som brittiskt spelfolk malt på om i hundra år. det tröttaste var en artikel om att allt var bättre förr och att ea är djävulen som jag inte minns vad den hette. men den kom absolut ing-en-stans.
däremot ska the escapist ha beröm för att de orkar.
September 14th, 2005 at 3:02 pm Quote
SS:
Utopia-texten var välskriven.
Däremot undrar jag vad den säger som inte skrivs på näsan?
September 14th, 2005 at 3:21 pm Quote
Om jag berättade det skulle jag ju förstöra allt genom att skriva det på din näsa
September 14th, 2005 at 3:33 pm Quote
“de där DN-texterna folket på den här bloggen blivit så impade av”
det var iofs jag och inte “folket” som var impade. och jag tycker fortfarande att hans text är bättre än typ 99% av allt som finns i svensk spelpress.
September 14th, 2005 at 3:48 pm Quote
“Om jag berättade det skulle jag ju förstöra allt genom att skriva det på din näsa “
jag är seriöst nyfiken. jag tyckte texten var bra som en berättelse och som en sorts kärleksförklaring till allt som är speciellt med onlinerollspel (säger jag utan att egentligen ha spelat ett).
däremot vet jag inte om den sade så mycket mer. fick intrycket av att han försökte dra lite paralleller till verkliga livet, politik osv. men det funkade mindre bra, eller rättare sagt, han skrapade på sånt som vi redan vet. (och parallellen till sovjet… kom igen!)
men jag ska inte vara för gnällig. det var en läsvärd text.
läste sedan en annan text från senaste numret som handlade om eve, som var alldeles oerhört seg och byggde på en rätt klumpig liknelse mellan olika spelartyper och immigranter i usa. lade ner efter två-tre sidor. då hade den fortfarande inte kommit någonvart.
jag är övertygad om att han hade en del intressant att säga, särskilt för en sån som mig som inte är insatt i genren. men det är den där the escapist-sjukan: varje del av texten är ungefär fem gånger så lång som den borde, och så lite krystade paralleller som ska sätta artikeln i ett större sammanhang.
den kanske bästa kulturskribenten i sverige har en blogg jag länkar till hela tiden. idag skrev han om ett ämne som inte är helt långt ifrån the escapists texter, men hans text är oerhört mycket mer fokuserad (trots att han i bloggen ofta ber om ursäkt för sin pratighet). han har inget behov av att redovisa sin bokhylla i varje stycke:
http://bomben.se/barbaro/?p=36
Ola:
jag ska väl inte dra upp den där sin city-krönikan nu igen, men jag fick aldrig en vettig förkaring till varför den behövde vara just 8000 tecken (och inte kanske 2000) och varför den där analysmodellen var nödvändig.
September 14th, 2005 at 4:40 pm Quote
“jag ska väl inte dra upp den där sin city-krönikan nu igen”
näe, den är gammal men jag känner ändå att jag måste säga nåt om det här med 8000 tecken. det är nog bara så att jag är en sucker för allt som är välskrivet. ibland är det inte poängen som är viktigast, utan det faktum att en text är ’skön’, du känner säkert igen känslan
“den kanske bästa kulturskribenten i sverige”
jupp, läser regelbundet. och jag säger som förra gången. han är inte bara bra på att skriva, han är också sveriges bästa DJ
September 14th, 2005 at 4:45 pm Quote
Pär: “jag är seriöst nyfiken.”
Det som inte skrivs på näsan är det som finns kvar att grunna på efteråt. Det är kul med välskrivna texter som inte talar om allt i fetstilta versaler, utan som sätter spinn på mina tankar genom att berätta något intressant som jag själv kan idissla. Utopian Sedition fungerar på det sättet. Precis som du tycker jag däremot att det är irriterande när idisslandet sker i själva texten.
September 14th, 2005 at 5:11 pm Quote
“Precis som du tycker jag däremot att det är irriterande när idisslandet sker i själva texten. “
jag har absolut inget emot resonemang och ser gärna att skribentern idisslar tankar om de är tillräckligt bra/originella.
men jag trodde du menade att det fanns något slags kärna i texten som var svår att komma åt, att det var en allegori eller vad som helst.
September 14th, 2005 at 9:54 pm Quote
“men jag trodde du menade att det fanns något slags kärna i texten som var svår att komma åt, att det var en allegori eller vad som helst.”
Tja…det var väl det han menade också? Att han tyckte om texter som lämnar utrymme för att spinna vidare på det man tar upp i texten med egna tankegångar osv? Och det är väl i viss mån en allegori, då man måste spinna vidare i tankebanorna för att få ut så mycket av texten som möjligt?
Om jag är helt ute och cyklar kan ni ju ge mig en slap eller nått
September 14th, 2005 at 10:43 pm Quote
jakob s:
jag tänkte mig en lite mer konkret poäng, även om jag uttryckte mig luddigt.
September 14th, 2005 at 11:37 pm Quote
Pär: Jo, det förstår jag. Men jag tror att SS menade på ett annat sätt.
Jag har säkert missuppfattat någonting och jag är säker på att jag kommer att få höra det är här imorgon.
September 15th, 2005 at 7:05 pm Quote
Ärligt talat vet jag inte vad som drabbat svensk speljournalistik. Varför detta förbannade navelskådande? Försök att förstå, hälften av er får inte betalt för ert arbete och 95% sitter inte ens på en legitim utbildning. Ändå försöker ni granska en journalistik som knappt blivit torr bakom öronen. Jag vill vara radikal och hävda det motsatta, speljournalistiken behöver inget pretentiöst bullshit. Min poäng är, ni tar det hela alldeles för seriös.
Ett klassiskt exempel är Joel Marklund, som på allvar kallar sig själv “erkänd speljournalist”. Inte skribent, webbredaktör eller något annat mer passande. Nej, han är en speljournalist, trots att han knappast satt sin fot på någon journalisthögskola. Men vad som gör honom ännu intressantare, är att han porträtterar den rådande stämningen bland spelskribenter ganska väl. Han vill bli accepterad som något mer, stiga i status och kunna sluta upp till den mer prestigefyllda film- och musikjournalistiken. I hans recension om Fahrenheit, inleds texten med: “I somras recenserade jag en konsert för en dagstidning”. Min fråga är, tror ni någonsin han inlett en musikrecension med: “I somras recenserade jag ett spel för en hemsida”? Skulle knappast tro det. För övrigt är dagstidningen (visst låter det tjusigt) Norrländska Socialdemokraten, en partibunden lokaltidning som täcker övre Norrland med en upplaga på 40 500 ex, i jämförelse med DN:s 1 000 000. Lustigt att han inte nämnde det.
Detsamma gäller Reset, som börjar försöka ta in mode och livsstil i sin tidning. Det är ju fullkomligt vansinne! Tv-spel är och förblir ett jävla medium, varken mer eller mindre. Sen när har tv-tittande varit en kultur, eller böcker för den delen. När spelindustrin fortfarande håller en relativt låg kulturell nivå i jämförelse med resten av det kulturella etablissemanget, hur kan man då kräva att speljournalistiken ska stå två trappsteg högre? När dessutom merparten av den så kallade speljournalistkåren knappast får lön nog att kunna leva på. Vi ser bara gryningen av spelbranschen, men har redan bestämt oss för att göra det till tung journalistik. Lägg av, för fan. Sluta pilla i era navlar och leverera nyheter och god konsumentvägledning istället. Var glada över de spel ni fått gratis, istället för att sura över att musiktidningarna inte svarar på era brev.
September 15th, 2005 at 7:33 pm Quote
Less: Jag håller med dig om att det är ett problem att spelskribenter kallar sig journalister. Jag tycker inte strävan att vara journalist är fel, men att många tror att de är det blir fel.
Att många som skriver om spel inte får arvode säger väl mer om spelens status och marknaden för spelpublikationer, än skribenterna?
Sedan är du ute och cyklar när du dömer ut den dagstidning Marklund skrivit för. I mina öron låter 40 000 ex mycket. Eller snarare: det är mycket. Däremot tvivlar jag på att just Norrländska socialdemokraten har en sådan stor upplaga. DN har en upplaga på 400 000 ex har jag för mig, sedan är det möjligt att en miljon läser tidningen. Den näst största morgontidningen, GP, ligger på 250 000 ungefär (jag skissar ur minnet nu dock). Medan stora s k landsortstidningar (utanför storstäderna) kanske har en upplaga på mellan 50 000 och 100 000.
Sedan är det så att man INTE är en sämre journalist/skribent bara för att man inte skriver för nån av drakarna. Arbetsmarknaden för journalister är grymt hård, och man får vara glad om man överhvudtaget hittar ett jobb.
September 15th, 2005 at 7:46 pm Quote
“Sedan är det så att man INTE är en sämre journalist/skribent bara för att man inte skriver för nån av drakarna. Arbetsmarknaden för journalister är grymt hård, och man får vara glad om man överhvudtaget hittar ett jobb.”
Det var aldrig min poäng. Problemet är att spelskribenter tycks hamnat i något sorts antiklimax, och vill försöka evolvera långt längre än vad spelbranschen själv gjort. Mitt exempel kanske inte var helt lysande, men vad jag försökte lyfta fram var det illa dolda skrytet som Joel slänger in, trots att han inte är ensam om det. Där finns den linjen som skär tvärs genom speljournalistik och övrig tryckt media. En journalist vet bättre än att framhäva sig själv, trots att recensioner har en tendens att bli personliga. Vad har Fahrenheit möjligen att göra med en text om en konsert, om inte för att poängtera en viss status Joel vill uppnå? Bläddra i Reset och du ser samma sak. Nästan som mobbade barn som vill göra revansch femton år senare.
September 15th, 2005 at 8:26 pm Quote
“En journalist vet bättre än att framhäva sig själv, trots att recensioner har en tendens att bli personliga. Vad har Fahrenheit möjligen att göra med en text om en konsert, om inte för att poängtera en viss status Joel vill uppnå? Bläddra i Reset och du ser samma sak. Nästan som mobbade barn som vill göra revansch femton år senare.”
Håller helt med om det. Just egofixeringen är i mitt tycke det kanske största problemet med svensk speljournalistik. Det är bland annat också för att råda bot mot det jag varit med och startat den här bloggen
Jag skriver om det här bland annat: http://www.olaskoog.se/attskrivaomspel/2005/07/07/hur-mar-speljournalistiken/#comments
September 15th, 2005 at 8:43 pm Quote
Jag läste din blogg och jag ser att vi står på samma sida, åtminstone i den här frågan. Men jag är också kritisk mot hur ämnet spel behandlas, förstoras och fördjupas helt utan proportioner. Visst är det bra att ha en debatt (och er blogg är väl den seriösaste hittills), men tycker ni inte att ämnet överanalyseras? Spel är underhållning, men med få undantag knappast mer i nuläget. Lite som att måla Mona Lisa med kritor, skulle jag vilja påstå. Tror faktiskt att när denna relativt nya pretantiösa syn på spel dör ut, som verkligt intressanta texter kan skrivas. Må får ta saker vad de är, inte försöka skapa en falsk kontext runt dem.
September 15th, 2005 at 8:52 pm Quote
“Spel är underhållning, men med få undantag knappast mer i nuläget. Lite som att måla Mona Lisa med kritor, skulle jag vilja påstå.”
Jo, det finns extremt få spel som innehållsmässigt egentligen har något att bidra med. Silent Hill 2 är det bästa försöket jag spelat.
Det finns en tendens att hylla spel bara för att de råkar ha nån form av ambition att säga något. Det behöver så att säga inte vara bra, utan det räcker att det finns något där.
Däremot tycker jag att man kan se konst (eller vad man nu vill kalla det) även i det som bara är underhållning. Även formen kan tala.
September 15th, 2005 at 8:56 pm Quote
Less, vi är tidiga. Uppenbarligen inte för tidiga. Den här bloggen har läskigt många besökare och många av dem deltar aktivt i diskussioner. Det är mycket som är fel i spelbranschen, jag tror att Asos rättar till några av dem. Dessutom tror jag att journalistiken är en förutsättning för att mediet ska bli det vi vill att det ska bli.
September 15th, 2005 at 10:12 pm Quote
Olle “Det är mycket som är fel i spelbranschen, jag tror att Asos rättar till några av dem. Dessutom tror jag att journalistiken är en förutsättning för att mediet ska bli det vi vill att det ska bli.”
Hehe, kul att du har sådana ambitioner:-). Själv är jag gammal och cynisk; vet inte om vi “rättar” till så mycket, men vi har ju i alla fall ett forum att diskutera sånt som intresserar oss och det kan ju vara nog så bra. Dessutom kanske vi i alla fall själva lär oss ett och annat av varandra. Men annars tror jag du har en poäng i att “journalistiken” kan vara nog så viktig för att påverka mediets utveckling. Just därför är den också viktig.
Kul inlägg av “Less”. Lite skönt provocerande i positiv bemärkelse. Ska försöka skriva ett svar.
September 15th, 2005 at 10:48 pm Quote
Less, håller med dig på ett visst plan i det mesta. Men sen kommer vi till fakta.
Det ÄR tråkigt att skriva för enkelt, mallartat och konsumentupplysande. Med vissa undantag såklart.
De flesta här håller på med det här för att de tycker att det är kul, och om jag mår bättre av att skriva på ett visst sätt så gör jag naturligtvis det. Man skall skriva för sig själv, men på ett läsbart sätt.
Jag tror inte att “lösningen” på det påstådda problemet ligger i att göra sig än mer barnslig än den stämpel som mediet redan fått i sammhället(som förvisso är på väg bort, big time, men ändå….
September 15th, 2005 at 10:49 pm Quote
Edit-funktion, where are yah?
September 15th, 2005 at 11:27 pm Quote
Less:
“Men jag är också kritisk mot hur ämnet spel behandlas, förstoras och fördjupas helt utan proportioner. Visst är det bra att ha en debatt (och er blogg är väl den seriösaste hittills), men tycker ni inte att ämnet överanalyseras? Spel är underhållning, men med få undantag knappast mer i nuläget. Lite som att måla Mona Lisa med kritor, skulle jag vilja påstå. Tror faktiskt att när denna relativt nya pretantiösa syn på spel dör ut, som verkligt intressanta texter kan skrivas. Må får ta saker vad de är, inte försöka skapa en falsk kontext runt dem.”
Som jag skrev ovan tyckte jag det var ett bra inlägg du skrev. Känner mig även lite träffad, men också lite osäker på en del så jag har några frågor i slutet av inlägget. Jag skulle kunna skriva ett svar som tog upp hela serverutrymmet på det här, men spel ska spelas och pretto-journalistik skrivas innan jag går och lägger mig så jag ska försöka hålla mig lite kort:-).
Det jag känner att du tar upp lite olika saker. Överanalyserar vi spelen i sig? Eller är det att vi skriver om annat än spel (mode, spelmusik, cosplay, spelare osv) som du främst vänder dig mot? Kanske det här med att sätta spelen i “samhällig kontext” osv? Eller bara att vi här (på bloggen) överanalyserar speljournalistiken, om vi kallar den för det?
Jag håller själv inte med om att spel bara är underhållning. I alla fall inte “bara” underhållning. Det är något som för väldigt många betyder väldigt mycket och därför tycker jag att det även kan finnas utrymme för artiklar som tar upp lite bredare och/eller djupare vinklar på spel. Inte minst för att sådana texter uppskattas av många och väl alltså bör ha ett existensberättigande. Däremot tycker jag själv att recensioner inte är den bästa platsen att bre ut sig med analyser av annat än själva spelen. Så där antar jag att vi är överens.
Men att vi är på kritstadiet i förhållande till målarkonsten kan jag inte skriva under på. Och vad exakt (eller i alla fall lite mer konkret) är det för falsk kontext du menar skapas i dagens spelskrivande? Och vilken typ av intressanta texter är det som du tror eller hoppas ska komma fram sen, när dagens skribenter har lämnat scenen eller skolats om?
Och bara för att förtydliga; jag är ingen speljournalist och kommer aldrig att kalla mig det:-). Däremot har jag pretantioner med mitt skrivande och hoppas att folk ska ta spel på allvar. Och det är det ju fler och fler som gör.
September 16th, 2005 at 2:14 pm Quote
Less:
utan att läst mer än ditt första inlägg:
Journalistisk utbildning har ju få av de bästa kulturskribenterna.
Att skriva på DN har aldrig någonsin var ett tecken på att man är bra.
Jag håller däremot med om att den här bloggen består till väldigt stor del av navelskådande.
För tio år sedan var det larvigt att skriva seriöst om popmusik och behandla det som kultur. För ytterligare en massa år sedan var det slöseri med tid att läsa böcker. Jag tycker visst man kan och ska ta spel på allvar.
däremot är det väldigt mycket som behöver förändras i speljournalistiken och personligen tycker jag att reset är ett steg i rätt riktning. ett steg i fel riktning är att — som du vill — bara ge konsumentupplysning.
September 19th, 2005 at 8:29 pm Quote
Att kalla bloggen navelskådande är ju roligt. men ändå besöker man den och antagligen får ett utbyte av det. en navelskådande blogg med målgruppen navelskådande skribenter. känn er träffade
och utan navelskådande så skulle vi aldrig se en utveckling. för säga vad man vill om tv-spel eller tv-spelsskrivande så är det i sakers natur att utvecklas.
Anledningen varför vi skriver en blogg om att skriva om spel (ååh, pretto) är för att vi tycker att spel är kul och att skriva om spel är lika kul. När det gäller underhållningsfacklitterateratur (skrivihop) så tycker jag att journalistikutbildning sällan är nödvändigt. hjärta och själ skulle man kuna skriva, fjantigt nog. det är väl mer intervjuandet som mår bra av lite journalistikiserande.
“För tio år sedan var det larvigt att skriva seriöst om popmusik och behandla det som kultur.”
vad som däremot kan vara larvigt är att ständigt referera till popmusik, enbart av den anledning att det är kreddigt.
September 19th, 2005 at 8:55 pm Quote
Internet har havererat ett tag, men jag upptäcker att debatten tycks ha fortsatt utan mig. Så då borde jag väl vara skyldig er ett svar.
Först ut Stefan: Vad jag menar med att måla Mona Lisa med kritor, är det samma som med speljournalistik. För att ge en lite mer målande metafor, det är ungefär som att göra en djup kulturell analys av Monopol. Visst går det, men frågan är om man kan ta texten seriöst. Det är en fråga om överanalys. Jag förstår att man måste fylla ut tidningarna med något, men är det inte dags att sluta slåss med näbbar och klor för spelens kulturella existensberättigande. Finns det verkligen inget mer intressant att säga.
Pär Villner: Ytterligare en vinkel på kulturskribenterna, jävligt många är barn, släkt eller vänner till riktiga journalister, som halkat in på ett bananskal i tidningsbranschen. INTE ALLA, men många. Ännu en anledning att inte efterlikna och försöka jämföra sig med dem.
När sa jag att DN uteslutande sitter på duktiga skribenter? Läs de övriga inläggen så fattar du min poäng. Meningen var inte att kasta skit på Joel, även om så blev, utan använda honom som ett praktexempel, vilket han är.
Sedan har jag en motfråga, tycker du att informationsrutor där skribenter listar hetaste banden just nu, är att styra speljournalistiken i rätt riktning? Det känns ganska schizofrent och man undrar om inte sådana uttalanden passar bättre i andra sammanhang.
Svar till båda: Trots att Wiborgh tycks lida av samma egocentrism som Joel (varför berätta alla tidningar han skrivet för på presentationssidan?), är han inne på rätt spår. Jag älskade hans artikel om EA, mycket välskriven, mycket intressant och rätt sorts avstånd till hela spelfenomenet.
Sen får ni ursäkta om jag inte pallar att svara på allt. Skulle kräva för mycket eftertanke för min lilla hjärna.
September 19th, 2005 at 10:39 pm Quote
“För att ge en lite mer målande metafor, det är ungefär som att göra en djup kulturell analys av Monopol.”
Nu tycker jag att du förolämpar de grundläggande spelmomenten i Monopol. Har du talat med en nördig spelskapare? Det vi pysslar med är så långt från överanalys att du behöver två flygbiljetter för att ens komma i närheten.
” Ytterligare en vinkel på kulturskribenterna, jävligt många är barn, släkt eller vänner till riktiga journalister, som halkat in på ett bananskal i tidningsbranschen.”
Jag känner ärligt talat inte till en enda.
” (varför berätta alla tidningar han skrivet för på presentationssidan?)”
Wiborgh är en medianörd, hans liv är tidningar. Han ska presentera sig själv, han presenterar tidningar. Han är tidningar.
September 20th, 2005 at 10:00 am Quote
Less:
“För att ge en lite mer målande metafor, det är ungefär som att göra en djup kulturell analys av Monopol. Visst går det, men frågan är om man kan ta texten seriöst. Det är en fråga om överanalys. Jag förstår att man måste fylla ut tidningarna med något, men är det inte dags att sluta slåss med näbbar och klor för spelens kulturella existensberättigande. Finns det verkligen inget mer intressant att säga.”
Kanske beror det hela på något så enkelt som att man är intresserad av att läsa om olika saker. Vilket ju i så fall motiverar speltidningar med olika inriktningar och profiler. Själv har jag inga problem med spelens kulturella existensberättigande. Om de inte hamnar på museer och kultursidor rör mig egentligen inte i ryggen. De är lika mycket kultur (enligt de definitioner jag tänker med) ändå. Däremot läser jag gärna spännande och mer djuplodande analyser av spel. Och då inte bara enskilda spel (som Monopol), utan om olika aspekter av brädspel generellt för att hålla sig kvar vid din metafor. Att någon till exempel skriver en “tung” analys av Monopol som gör något mer än beskriver spelets regler behöver ju så att säga inte ha något att göra med spelens kulturella status/finkulturdiskussionen osv.
Jag skulle till exempel gärna läsa en analys som diskuterar ideologin i Monopol. Och då inte bara stanna vid att trivialt konstatera att det är den rena kapitalismen uttryckt i spelform, utan även gör relevanta jämförelser med andra finansspel. Vilka rötter har spelet? Vad har inspirationsmässigt kommit efter? Vilket inflytande har det alltså haft på spelvärlden? Kanske en jämförande analys som jämför finansspel från fem olika decennier? Och hur skiljer sig Monopol i olika länder och tider? Kan man se hur olika samhällsförändringar tar sig uttryck i olika utgåvor? Vad “händer” (både socialt och spelmekaniskt) när man flyttar in ett brädspel som Monopol i datorn? Vilken betydelse skulle det ha för spelupplevelsen om man lät en spännande konstnär experimentera med estetiken? Finns det en stor fancommunity kring Monopol? Hur tar det sig uttryck? Hur har spelet betydelse för dessa människor? Samlar man på olika utgåvor kanske? Samlas man på convent och spelar tillsammans? Hur försöker spelföretagen utnyttja det här intresset? Branding, sponsring? Hur marknadsförs spelet? Och hur har det förändrats?
Ja, trots att vi bara jobbar utifrån Monopol som en metafor ser du var jag vill komma:-). Det finns en hel del som i alla fall jag skulle tycka vore intressant att läsa om “Monopol”. Det behöver väl inte handla om överanalys? Och varför skulle man inte kunna ta en artikel om sådana här frågor seriöst, det beror väl på genomförandet?
September 20th, 2005 at 10:10 am Quote
Kanske bör understryka att det kanske inte är så givande att analysera dessa aspekter i just Monopol, men väl när det gäller många andra spel. Tycker jag i alla fall…
September 20th, 2005 at 9:29 pm Quote
Stefan:
Du kan nog ha en poäng, trots att jag inte håller med dig fullt ut. Pluspoäng för en jäkla bra argumentation, läste ditt inlägg med ett leende. Vad jag vill se är fler repotage om branschen, alternativa genrer osv, inte ytterligare ett målande repotage om Zelda, där man gör (förlåt mig) en höna av en fjäder.
Olle:
“Nu tycker jag att du förolämpar de grundläggande spelmomenten i Monopol. Har du talat med en nördig spelskapare? Det vi pysslar med är så långt från överanalys att du behöver två flygbiljetter för att ens komma i närheten.”
På vilket sätt?
“Jag känner ärligt talat inte till en enda.”
Det finns en anledning till att exempelvis namn som von Sydow dyker upp i fler än ett sammanhang. INTE ALLA, men många.
“Wiborgh är en medianörd, hans liv är tidningar. Han ska presentera sig själv, han presenterar tidningar. Han är tidningar.”
Lustigt, till skillnad från andra recensenter (i samma tidning) som hellre listar sina favoritspel. Saknar dessa stackare personlighet, eller vill Wiborgh inte relateras till tv-spel? Inget av alternativen gissar jag. Snarare vill Reset markera att de sitter på en toppskribent, vilket de gör, men det känns fortfarande schizofrent. Vore det inte intressantare att veta vilken spelsmak skribenterna har, istället för musiksmak som i Martin Johanssons fall?
September 22nd, 2005 at 12:24 am Quote
Less:
“Vad jag vill se är fler repotage om branschen, alternativa genrer osv”
Absolut, jag med faktiskt. Men jag antar att ägare och redaktörer har försäljningssiffror att tampas med så det måste kanske vara lite försiktiga:-). Skynda långsamt. Men jag tycker själv att det borde finna utrymme för en tidsskrift som försöker att i högre grad trampa upp nya stigar och som bryter upp den ganska konventionella formen (några nyheter, massa förtittar, ännu fler recensioner och så krydda med några artiklar och intervjuer) som i princip alla speltidningar har haft de senaste 20 åren. I alla fall tror jag att det kommer göra det längre fram. Ska bli spännande att se.
March 2nd, 2006 at 3:53 pm Quote
Jag älskar att läsa spelmagasin, tror jag lyckas läsa alla värda namnet varje månad (men bara multiformatstidningar såklart, tycker inte om när det kommer en tidning för varje ny konsol). Men. Vad det gäller hype och betyg ser jag ingen skilnad på RESET (t.ex.) och Edge. Det har hänt att båda två fallit i gropen och delat ut konstiga betyg. Det är därför jag har börjat propagera för att betygen ska raderas ut ur våra hjärnor så att vi kan fokusera på texten. Så länge texten är ärlig kommer vi kunna stå för allt och sedan vara stolta över det. Inte behöva hymla om massa betyg som delats ut härs och tvärs…
March 2nd, 2006 at 4:46 pm Quote
Less: Kul att bli omnämnd. Men vi kanske ska göra en del klargöranden: NSD (Norrländska Socialdemokraten) är Norrlands största dagstidning med en upplaga på 40 600 ex, cirka 105 000 läsare per dag. För NSD kommer jag från och med i mars att arbeta som redaktör (vid sidan om GON såklart) för en speldel som kommer varje lördag och omfattar minst en helsida per gång. Tidigare har tidningen haft en sida eller ett uppslag per månad som jag basat över.
Om mig: jag är yrkesverksam journalist och pressfotograf på heltid. Jag försörjer mig alltså helt på att skriva om spel, musik (konserter och reportage främst) och allmänna nyheter samt att plåta för NSD, Aftonbladet, Expressen och Scanpix (fd Pressens Bild) på regelbunden basis, oftast på uppdrag (mina bilder återfinns också i DN, SvD, olika magasin och dagstidningar). Tidigare har jag praktiserat i fyra månader på dagstidning (rekommenderas starkt - man lär sig oerhört mycket).
Man får kalla mig vad man vill, men jag väljer att antingen kalla mig journalist eller pressfotograf beroende på vilken arbetsroll jag ikläder mig för tillfället. Om man vill basha mig kan man väl i alla fall göra lite research innan.
August 24th, 2007 at 3:59 pm Quote
Hello, Your site is great. Regards, Valintino Guxxi