Du behöver ingen annan sanning om sanningen ska fram
Det finns någonting ironiskt över att ett TV-program som kritiserar hur påverkbara vi är av media sänds på en reklamkanal. Det här är mitt svar till TV4, MEDIASVERIGE och alla som tror på att det de läser i skvallerpressen är fakta.
Jag är sjuttiotalist. Min generation är den första som växte upp med tv-spel. Vi hade det i vår omgivning men det var upplevelser som på den tiden var svåra att få tag. Det kanske var någon i klassen som hade en hemdator och man samlades hemma hos honom. Blev bästa vänner. Trängdes framför en liten TV-apparat i hopp om att få en glimt av något stort när vädret inte ville att man skulle vara utomhus.
Så mellan de tillfällen som gavs fortsatte jag att vara barn, att leka och spela fotboll, hoppandes och klättrandes, indianer och cowboys, eller andra saker som krävde en aktiv fantasi.
För barn leker och genom leken lär de sig hantera olika situationer och skapar sig erfarenheter, på låtsas, för att möta framtiden. Fantasin är ett av de allra viktigaste verktygen för barn att få den här kunskapen. Fantasi som kräver att barnet är aktivt deltagande i både den verkliga och påhittade världen.
För oss som växte upp då var TV-spel något magiskt, sällsynta upplevelser som inte fanns överallt eller när som helst.
Det är vi sjuttiotalister som får barn nu. Våld och TV-spel borde vara VÅR fråga. Men vi är för upptagna av att göra karriär. Vi har gjort att TV-spel blivit ett accepterat kulturfenomen. Vi har också sett till att det är vår allra vanligaste barnvakt.
Vi vet, men lämnar över frågan om hur våld i spel påverkar barn till människor som inte har en aning. Eller till ett spelmedium som är mer intresserade av att sälja lösnummer än att prata om möjliga problem, faror, inom det ämnesområde de skriver om. Det är underligt att den här debatten inte förs via våra stora speltidningar, att man nästan verkar undvika temat. Som om vi är rädda för det.
Vi är redan en del av det, så varför inte diskutera? För att det känns som 1985 och VHS all over? Kanske för oss, men det gör inte att vi måste undvika debatten. För att vi inte vill bita den hand som föder oss med reklamintäkter och snygga omslag? Kanske.
Borde inte vi, hur självklart vi än tycker ämnet är, leda dialogen. Se att, ja, det finns faror och det finns en uppenbar risk att barn påverkas, och diskutera det här på en nivå som gör det produktivt. Istället för att låta versaler äga löpsidor och sedan klaga över att massmedia återigen missar målet med 100 meter. Det är så enkelt att säga det efteråt. Det är svårare att leda debatten.
Jag börjar.
TV-spel är en lek. Men samtidigt något som kallas en styrd lek. Här ges inget utrymme till fri fantasi. Det är en färdig fantasi man kan ta del av. På det viset påverkar det den som spelar. Man får en fantasi som styrs av ekonomiska marknadskrafter och det ges inget tillfälle till spontana infall eller idéer.
Och, nej, det är inte som en sagoberättelse från en bok. Där aktiveras fantasin genom intryck som orden ger, man hittar på bilder till bokstäverna och färdas till en bild av berättelsen man skapar i sitt inre. I TV-spel får du allt det här, gratis. Bilder, ljud och berättelse levereras på ett fat rakt in i din hjärna via TV:ns flimmer.
Jag försöker inte påstå att TV-spel är något farligt, något att akta sig för. Men man får inte låta det ta över all fritid. Särskilt inte i barnets utvecklingsfas, eftersom det inte ger barnet någon möjlighet att själv lära sig fantisera.
Extraliv finns inte på riktigt. Men det är upp till mig att lära mina barn det. Jag är sjuttiotalist. Det är mitt fel att debatten nu förs av personer som aldrig hållit i en handkontroll och som är rädda för saker de inte förstår. Eller helt ignoreras av dem som borde synas och höras.
Jag tänker inte tillåta det längre.
/Oskar Skog
September 9th, 2005 at 8:26 am Quote
“Jag är sjuttiotalist. Det är mitt fel att debatten nu förs av personer som aldrig hållit i en handkontroll och som är rädda för saker de inte förstår.”
Jag är också sjuttiotalist. Och det är verkligen inte mitt fel. Jag tror inte att det är så värst mycket ditt fel heller, Oskar. Det handlar mest om en äldre generations dödsskräck, och att moralpanik = lösnummerförsäljning alt. tittarsiffror.
“Och, nej, det är inte som en sagoberättelse från en bok. Där aktiveras fantasin genom intryck som orden ger, man hittar på bilder till bokstäverna och färdas till en bild av berättelsen man skapar i sitt inre. I TV-spel får du allt det här, gratis.”
Nog får man anstränga sin fantasi en del även till tv-spel för att fylla i världen, historien, karaktärerna och så vidare, där polygonerna inte räcker till. Men det är förstås både sant och ganska okontroversiellt att spel inte är som en sagoberättelse från en bok. Och att de inte ska ta över all fritid.
September 9th, 2005 at 9:43 am Quote
På ett plan kan jag hålla med. Eftersom debatten främst förs av människor som saknar djupgående erfarenheter av spel, borde vi, spelarna, ta kommandot över diskussionerna. Debattlägets utveckling kräver det.
Det jag inte håller med om är att spel och moral bör diskuteras. Jag tycker inte det är en nödvändig debatt i sig. Att en överkonsumtion av spel är ohälsosamt är säkert sant. Men det i sig motiverar inte en debatt. För vad är inte ohälsosamt om det överkonsumeras?
Men som sagt, eftersom debatten nu finns, bör den få mer utrymme också i speltidningarna.
Jag är också 70-talist, om än en något senare årgång än gästskribenten
och från sex års ålder har jag spelat väldigt mycket. Men jag hade också mycket annat för mig. Sport och andra utomhusaktiviteter, så på nåt sätt han jag både spel massor av timmar varje dag samtidigt som jag var ute nästan lika mycket. Det tror jag var sunt.
För dagens unga spelare kan jag tänka mig att situationen ser lite annorlunda ut. De spelar, sitter vid datorn men aktiverar sig inte fysiskt. Den livsstilen är ett betydligt större problem än att barn spelar spel. Och det är snarare det man ska diskutera än spelen i sig.
Man ska diskutera stillasittandet, och då kommer man plötsligt ifrån spelen specifikt och kommer även in på mobiltelefoner, tv-apparater, dvd, datorer och kanske t om böcker. Vi kommer in på en diskussion som rör en slags allmän lathets-attityd, som omfattar både barn och vuxna. Men det är en större, mer komplex diskussion (som dessutom involverar de vuxnas livsstil), som inte alls är lika enkel att kasta sig in i som “spel gör barn våldsam/asociala”-diskussionen. Det är en diskussion som också involverar en själv, ens egen livsstil, och inte bara alla barn med “konstiga intressen”.
September 9th, 2005 at 9:52 am Quote
Hela den här moraldebatten är så otroligt tröttsam. Jag kommer ihåg när jag jobbade på Webhallen och TV4 körde sitt program där dom pekade ut Postal 2 som roten till allt det onda. Dagen efter stod folk i kö utanför min spelbutik för att köpa just det spelet. Var det det TV4 var ute efter? Spelet blev vår bästsäljare i ett par veckor efter att inte en ha varit uppe o nosat på en listplacering tidigare.
Jag är övertygad om att hela debatten kommer att försvinna om X antal år då det är vi som vuxit upp med spel som tar mest plats. Kanske ska man bara gräva ner huvudet i sanden och låtsas som ingenting fram tills dess.
September 9th, 2005 at 10:02 am Quote
We are TEH OLD people.
“Att en överkonsumtion av spel är ohälsosamt är säkert sant. Men det i sig motiverar inte en debatt. För vad är inte ohälsosamt om det överkonsumeras?”
Debatten, motiveras, av att det massmediala kan se att “för mycket sprit är ointressant” - den överkonsumtionen är, så att säga, en accepterad Dålig Sak.
Spel har, på löpsidor, en mycket snabbare påverkan. Vi blir mordgalna halickar av 1 timme med GTA.
“Man ska diskutera stillasittandet, och då kommer man plötsligt ifrån spelen specifikt och kommer även in på mobiltelefoner, tv-apparater, dvd, datorer och kanske t om böcker”
Absolut.
När jag var liten fanns ingen mobil, inget SMS. Om jag ville veta om Pelle skulle med till fotbollsplan sprang jag hem till honom först. Jag visste inte om han var hemma.
Idag är txt, plz, lol.
TV-spel var ju heller ingen vanlig företeelse då. Det var arkadmaskiner på OK-macken. Om man hade tur.
Jag hann in i tonåren innan nån i min umgängeskrets fick en spelmaskin. Hasse. En Vic-20. Vi gillade Hasse lite mer då.
Min hembyggda Pong-maskin med 10 varianter av Pong, i orange metall, var allt det kretsade runt innan dess.
Hade spel varit lika utbrett då som idag, eller om jag var många år yngre, skulle jag säkert vara helt fast framför TV:n.
Nu hade jag egentligen aldrig chansen. När det började att bli vanligt med TV-spel var jag redan “formad” till den fina människa jag är idag.
Anyways, jag tycker att det är så underligt varför vi som kan nåt om TV-spel aldrig tar något utrymme i debatten utan överlåter det till Laila Freiwalds*
*Nu symboliser Laila här en grå massa av personer som tycker till utan att egentligen veta. De har läst något. Fått en rapport.
(det hade kunnat stå Alexander Bard också)
September 9th, 2005 at 10:03 am Quote
“för mycket sprit är ointressant”
Hej! Det var roligt men inte vad jag menade
“ointressant” bör bytas till “ohälsosamt” för THE TRUTH.
September 9th, 2005 at 10:28 am Quote
“Hade spel varit lika utbrett då som idag, eller om jag var många år yngre, skulle jag säkert vara helt fast framför TV:n.”
Jag började spela på allvar när Nes släpptes här, då var jag sex-sju år. Innan dess hade jag spelat c-64, märkliga Ataritv-spel, arkad och liknande sporadiskt, men med stort intresse. Men efter att jag fått Nes:en med Ice climber i födelsedagspresent var det flera timmar om dan som gällde. Det kunde vara allt från morgon till kväll (10-12 timmar) till “bara” 3-4 timmar.
Jag var med andra ord helt fast framför teven. Men ändå hann jag med hur mycket annat som helst. Sunda aktiviteter som, tror jag, lämnat spår än idag i form av en god grundfysik
Å andra sidan var det inte så många andra som spelade, och detta är väl kanske din poäng, så om det varit idag hade jag haft svårare att hitta folk att utöva dessa “sunda” aktiviteter tillsammans med.
Det är sjukt egentligen. Idag är mobilen och internet ett måste. Jag skulle bli lamslagen utan. Ändå var jag ganska sen med att skaffa mobil (är faktiskt bara inne på min andra, en T68), och för några år sedan klarade jag mig alldeles utmärkt utan. Det är märkligt vad mycket alla prylar har gjort med våra liv egentligen.
September 9th, 2005 at 10:38 am Quote
Kul med gästskribent, och intressant ämne. Din post handlar ju om två olika saker och det känns som om de behöver två olika svar. Ursäkta för att det blev så långt:-(. Det första handlar om det du skriver om spels inverkan på barn, det andra om “vårt” ansvar för var och hur debatten förs.
1. Det är ju en riktigt komplicerad fråga. Och rent ryggmärgsmässigt känner jag hur motargumenten börjar formas i fingrarna. Idealiserar du till exempel inte hur det var “förr” (kan tänka mig att det fanns folk som tyckte att vår uppväxtmiljö i bred bemärkelse under 70-talet var hemsk jämfört med hur det var tidigare osv.), är det verkligen vanligt att “vi” använder spelen som barnvakter för att vi inte orkar vara uppfostrare, bidrar inte spelen också till att ge fantasin bränsle (jfr SS samt nedan) osv. osv.
Samtidigt har du ju tveklöst poänger som måste tas på allvar, och kanske tar jag också åt mig lite. Har själv en liten dotter som har börjat visa stort intresse för spel. Även om hon inte spelar själv så mycket så gillar hon att sitta med och titta och testar väl lite trevande att styra själv ibland också. Än är det väl ingen fara, men flera gånger har jag ändå börjat undra hur stort inflytande “spelen” (det handlar ju även om tidningar som Robot osv - hon gillar spelkaraktärerna…) har och funderat på om jag inte måste vara lite “vaksam” när hon blir äldre framöver så att hon inte sitter vid datorn jämt. Kan ta några konkreta exempel.
När hon är hemma känns det bara charmigt när hon kommer springande och säger att hon ska leka med Wario (hon har en docka) eller dra på sig storebrorsan moppehjälm och “är” Samus. Men samtidigt blev jag nästan lite generad när en av fröknade på dagis under en maskerad förvandlades till “ICO” när hon hade satte på sig en vikingahjälm, eller när hon förra veckan när jag skulle hämta henne plötsligt började tralla på ledmotivet till Katamari Damacy och försöker berätta för personalen om “kungen” och “prinsen” och rulla boll. Även om jag vet att hon inte direkt har _spelat_ spelen ifråga så har de ju tveklöst påverkat hennes referensramar.
Men ändå, innebär det att spelföretagen (och indirekt jag) i det här fallet har “styrt” hennes fantasi? Eller kan man inte också se det som om att spelen i det här fallet ger bränsle åt fantasin, att barn har en förmåga att göra ett narrativt innehåll till “sitt”. Att liksom ta med det “ut” ur spelsammanhanget och göra en lek av det (”-jag är Samus”, “-ska vi leka med Wario”) osv. Alltså egentligen precis samma sak som vi gjorde när vi lekte cowboys och indiander, spelade fotboll osv. under 70-talet. För vare sig reglerna i fotboll eller kunskap om pistoler, sheriffer eller indianfjädrar är ju något som barnen fantiserar fram själv.
Förresten så bör jag väl tillägga att vi inte på något sätt bara sitter inne och spelar. Tvärtom. Vi läser mängder av böcker, är ute (fiskar, badar, plockar svamp, leker) massor osv. Bara så det inte blir några missförstånd här:-).
2. Det andra du skriver om är kanske ännu mer intressant och på sätt och vis viktigare eftersom det känns mindre “uttjatat” än att spel kan ha dålig inverkan på barn (det är ju egentligen inte så nytt, om man ser till den större debatten alltså:-). Alltså varför inte speltidningarna vågar eller vill ta upp mer kontroversiella frågor. Jag tycker mig se en lite förändring nu, men än är inte jag heller nöjd.
Vi “måste” börja våga ta upp mer kontroversiella frågor. Kanske inte alla tidningar, kanske inte som självändamål. Men precis som du skriver är det väl just inom spelkulturen den här debatten bör föras. Inte bara, men att nästan helt lämna över den till Fair Play och “allmänläkare” på kvällstidningarnas debattsidor kan inte vara bra i längden.
Samtidigt är det kanske förståligt att tidningarna inte har gjort det så mycket tidigare (men en del har ju i och för sig publicerats, det ska man inte glömma). Kritiken mot spel har ju ofta förts på ganska absurda grunder, och det har väl därför refex-mässiga blivit att man gått in i skydsställning och liksom inte vikit en tum för att inte riskera att ge bränsle till den debatten.
Men nu känns det som om det är dags att gå vidare. Att vi ska kunna diskutera frågor som till exempel ideologiska aspekter i spel, om rå sexism i spelmiljöer, om spelberoende (som ju de facto är en viktig fråga, men hittils har förts i en nästan vulgärt förenklad debatt), om spels inflytande i våra liv osv.
Men frågan, som det vore kul att höra vad ni andra tycker om, är ifall det här är frågor som bör drivas i våra stora speltidningar vi har idag, eller om de kanske skulle passa bättre i en annan typ av speltidning som vi inte har sett ännu? Jag menar alltså inte en vetenskaplig tidskrift eller så, men kanske en som mer bygger på essäer, artiklar etc. och liksom vänder hela industrin (konferenser, förhandsvisningar, nyheter, intervjuer om kommande spel osv.) ryggen.
när hon ser en bild på en k
September 9th, 2005 at 10:44 am Quote
Den där sista halvmeningen ska inte vara med:-).
Ser nu att massa andra har svarat medan jag skrev mitt svar, och jag tror verkligen att Joakim har en viktig poäng här. Lathetskultur:-).
September 9th, 2005 at 10:50 am Quote
Jag håller med dig, Stefan. Men svar längre än huvudinlägget borde förbjudas
(En sak om texten: Den har ett drygt år på nacken, tror jag. Den var först tänkt för Sydsvenskan men de tyckte att den var för lång och jag vägrade klippa i den. Någon del av den har letat sig in i en text jag skrev för SP. Jag hittade den och uppdaterade vissa bitar.)
“Kritiken mot spel har ju ofta förts på ganska absurda grunder, och det har väl därför refex-mässiga blivit att man gått in i skydsställning och liksom inte vikit en tum för att inte riskera att ge bränsle till den debatten.”
Eller så hänger det också ihop med fegheten. Hur ska vi kunna ta ställning och i nästa nummer sälja reklamplats till Acclaim?
“Jag menar alltså inte en vetenskaplig tidskrift eller så, men kanske en som mer bygger på essäer, artiklar etc. och liksom vänder hela industrin (konferenser, förhandsvisningar, nyheter, intervjuer om kommande spel osv.) ryggen.”
På ett vis håller jag med, men å andra sidan vill jag ha in det i en tidning som folk faktiskt läser också. Om du förstår min något överdrivna poäng. En sån tidning som du pratar om är för de redan initierade. Det är inte med dem vi ska föra den debatten.
September 9th, 2005 at 10:53 am Quote
“Men frågan, som det vore kul att höra vad ni andra tycker om, är ifall det här är frågor som bör drivas i våra stora speltidningar vi har idag, eller om de kanske skulle passa bättre i en annan typ av speltidning som vi inte har sett ännu?”
The Escapist är ju en gudagåva på många sätt. En svensk The Escapist hade förstås varit ännu gudagåvigare.
Jag skulle gärna vilja se en läsarundersökning som beskriver vad den stora, tysta majoriteten läsare av dagens speltidningar gillar. Att döma av forumiter på olika håll verkar det som att ekvationen är:
häftiga-spel-som-recenseras/förtittas = bra tidning
tråkiga-spel-som-recenseras/förtittas = dålig tidning
Jag hoppas att det inte är så enkelt.
September 9th, 2005 at 10:56 am Quote
“Jag hoppas att det inte är så enkelt.”
Lägg till:
Nintendo-karaktär alt Ny Hårdvara på omslaget = bra tidning
för en fullständig ekvation.
September 9th, 2005 at 11:06 am Quote
Oskar: Du har en poäng där, att argumentera för de redan frälsta är ju egentligen ingen större mening. Men jag tänker mig ändå en sorts tidskrift som kan locka många. Det ska inte behöva vara tungläst, ful-layoutat och aptrist att läsa. Men ändå en som är helt oberoende av industrin och inte behöver oroa sig för att uppröra Acclaim. Den får gärna blanda “högt” och “lågt” (från filosofisk essä om spel religiöst substitut, till debattartikel om utnyttjande av barn och ungdomar vidare till en humoristik guide hur man gör snygga pärlplattor med NES-ikoner, kanske en CD-med innovativa recensioner osv).
Vet e tusan hur det ska finansierat, men kan man ro ihop det som en “kulturtidskrift” finns det säkert pengar att söka och så får man hoppas på många läsare. Jag ser det alltså inte som en direkt konkurrent till våra stora tidningar idag (den typen av tidningar kommer ju fortsätta ha en självklart plats), utan en lite spännande grej på sidan om som kör ett eget race. Och det är heller inget jag planerar att dra igång, bara en tanke jag fick nu:-).
Sam: Mm, den är riktigt spännande. Har inte hunnit läsa så många artiklar än, men har laddat ner alla som pdf. och hoppas få tid att verkligen gå igenom dem sen. Kul att de kommer så ofta också.
September 9th, 2005 at 11:10 am Quote
“svar längre än huvudinlägget borde förbjudas”
Det är ju Stefans främsta kännetecken
September 9th, 2005 at 11:11 am Quote
Hehe, tack Ola, precis. Trampa inte på min identitet:-). Eller också får jag också börja lära mig att sparsamhet kan vara rätt smakfullt det också:-)
September 9th, 2005 at 11:21 am Quote
“Eller så hänger det också ihop med fegheten. Hur ska vi kunna ta ställning och i nästa nummer sälja reklamplats till Acclaim?”
Men speltidningar, precis som andra tidningar, måste kunna arbeta oberoende av annonsörerna. Det funkar för andra. Eller är det så att branchen är så rutten att företagen inte vill skilja på redaktionell text och annonser?
September 14th, 2005 at 12:44 am Quote
Stefan, jag tror inte du behöver oroa dig. Jag har spelat asmycket datorspel sen jag var 4 år men jag har sportat och spelat musik och gått på disco och haft pojkvänner som vilken annan tjej i min ålder, vad det nu varit för ålder, som helst.
Så länge man är öppen för sitt barns funderingar, att ta diskussion, så tror jag inte det är någon fara. Och att man är redo att dra gränser, givetvis. Känner man att ens barn har ett osunt beteende måste man förstås vägleda och fatta de beslut barnet inte är moget att göra.
Mina föräldrar har egentligen väldigt sällan initierat någon diskussion med mig om exempelvis våld eller könsroller i spel eller film eller samhället i övrigt. De har snarast uppfostrat genom att vara goda exempel själva. Det tror jag är mer bestående än något annat.
February 17th, 2008 at 12:06 am Quote
encompass home owners insurance…
observant electrolytic cackler gulfs:frontiersmen …