Det finns någonting ironiskt över att ett TV-program som kritiserar hur påverkbara vi är av media sänds på en reklamkanal. Det här är mitt svar till TV4, MEDIASVERIGE och alla som tror på att det de läser i skvallerpressen är fakta.
Jag är sjuttiotalist. Min generation är den första som växte upp med tv-spel. Vi hade det i vår omgivning men det var upplevelser som på den tiden var svåra att få tag. Det kanske var någon i klassen som hade en hemdator och man samlades hemma hos honom. Blev bästa vänner. Trängdes framför en liten TV-apparat i hopp om att få en glimt av något stort när vädret inte ville att man skulle vara utomhus.
Så mellan de tillfällen som gavs fortsatte jag att vara barn, att leka och spela fotboll, hoppandes och klättrandes, indianer och cowboys, eller andra saker som krävde en aktiv fantasi.
För barn leker och genom leken lär de sig hantera olika situationer och skapar sig erfarenheter, på låtsas, för att möta framtiden. Fantasin är ett av de allra viktigaste verktygen för barn att få den här kunskapen. Fantasi som kräver att barnet är aktivt deltagande i både den verkliga och påhittade världen.
För oss som växte upp då var TV-spel något magiskt, sällsynta upplevelser som inte fanns överallt eller när som helst.
Det är vi sjuttiotalister som får barn nu. Våld och TV-spel borde vara VÅR fråga. Men vi är för upptagna av att göra karriär. Vi har gjort att TV-spel blivit ett accepterat kulturfenomen. Vi har också sett till att det är vår allra vanligaste barnvakt.
Vi vet, men lämnar över frågan om hur våld i spel påverkar barn till människor som inte har en aning. Eller till ett spelmedium som är mer intresserade av att sälja lösnummer än att prata om möjliga problem, faror, inom det ämnesområde de skriver om. Det är underligt att den här debatten inte förs via våra stora speltidningar, att man nästan verkar undvika temat. Som om vi är rädda för det.
Vi är redan en del av det, så varför inte diskutera? För att det känns som 1985 och VHS all over? Kanske för oss, men det gör inte att vi måste undvika debatten. För att vi inte vill bita den hand som föder oss med reklamintäkter och snygga omslag? Kanske.
Borde inte vi, hur självklart vi än tycker ämnet är, leda dialogen. Se att, ja, det finns faror och det finns en uppenbar risk att barn påverkas, och diskutera det här på en nivå som gör det produktivt. Istället för att låta versaler äga löpsidor och sedan klaga över att massmedia återigen missar målet med 100 meter. Det är så enkelt att säga det efteråt. Det är svårare att leda debatten.
Jag börjar.
TV-spel är en lek. Men samtidigt något som kallas en styrd lek. Här ges inget utrymme till fri fantasi. Det är en färdig fantasi man kan ta del av. På det viset påverkar det den som spelar. Man får en fantasi som styrs av ekonomiska marknadskrafter och det ges inget tillfälle till spontana infall eller idéer.
Och, nej, det är inte som en sagoberättelse från en bok. Där aktiveras fantasin genom intryck som orden ger, man hittar på bilder till bokstäverna och färdas till en bild av berättelsen man skapar i sitt inre. I TV-spel får du allt det här, gratis. Bilder, ljud och berättelse levereras på ett fat rakt in i din hjärna via TV:ns flimmer.
Jag försöker inte påstå att TV-spel är något farligt, något att akta sig för. Men man får inte låta det ta över all fritid. Särskilt inte i barnets utvecklingsfas, eftersom det inte ger barnet någon möjlighet att själv lära sig fantisera.
Extraliv finns inte på riktigt. Men det är upp till mig att lära mina barn det. Jag är sjuttiotalist. Det är mitt fel att debatten nu förs av personer som aldrig hållit i en handkontroll och som är rädda för saker de inte förstår. Eller helt ignoreras av dem som borde synas och höras.
Jag tänker inte tillåta det längre.
/Oskar Skog