Att Skriva Om Spel

Vi kör vidare på forumdiskuterandet! Less bad i denna blogg att vi skulle starta en ny som behandlar spelskrivandets syfte. Och eftersom diskussionen redan har dragit igång där så är det väl lika bra att starta en ny så att man slipper scrolla så djupt:-). Han skriver bland annat att

“Journalistikens främsta uppdrag sägs ju vara att granska makten, vilket i sig ställer en rad problematiska frågeställningar /klipp/.. Men vilket uppdrag har egentligen nöjesjournalistiken, eller framför allt speljournalistiken? Knappast att granska spelföretagen. Snarare ge konsumentvägledning, vilket är ett uppdrag de ändå tycks vilja motsätta sig.”

Vad är “vår” uppgift. Vad bör den vara (enligt er alltså, vi ska inte sätta samman ett manifest här, bara låta de som vill diskutera saken…)? Bör det (främst) handla om konsumentupplysning, maktgranskning, underhållningsjournalistik eller “bara” (eller ens) underhållande journalistik? Vad är det, på en generell nivå, för fel på dagens? Något annat?

Själv har jag tyvärr tokmycket att göra just nu så jag hinner inte skriva ner något själv. Men jag har diskuterat det här tidigare och då propagerat för att spelskrivandet precis som allt annat skrivande kan ha olika syften beroende på sammanhang. Det ena utesluter inte det andra och kan, enligt mig, till och med rymmas inom samma publikation. Jag skrev också lite om det i min första blogg här:

http://www.olaskoog.se/attskrivaomspel/2005/07/13/mer-mangfald/

Ni som redan har skrivit inlägg i den andra tråden kan ju kopiera in dem här ifall ni känner för det. Dags att rusa iväg…:-)

Eftersom det här mer eller mindre, glädjande nog, har förvandlas till ett forum så har jag en fundering som vore intressant att diskutera. Jag skriver en intervjuartikel med Massive Entertainment, kan inte undvika att tala om deras historia och faller in i någon omedveten hyllning av deras realtidsstrategispel, som jag konstant benämner realtidsstrategispel. Saken är den att Ground Control-serien, likt de flesta andra serierna i genren, snarare är realtidstaktiska spel. Jag väljer att inte fördjupa mig i resonemanget utan hänvisar istället till en god väns artikel om förhållandet strategi/taktik.

Varför har vi ens genrer? Och varför hänvisas spelpublikationer med att ha mallmässiga genrer, utan möjlighet att hitta på nya genrer när det krävs.

Nu är väl kanske strategispelen mest misshandlade, problemet hos andra genrer ligger snarare i alldeles för generella genrer. FPS, liksom.

Någon anonym men vänlig själ tipsade mig om Kongs just nu pågående artikelserie (som fått det passande namnet Dokutoy Kinetic) där Mandus Skön bestämt sig för att gå ner i vikt och bli av med sin kalaskula med hjälp av sitt Playstation 2 samt Eyetoy: Kinetic. Hur kul som helst. Lycka till Mandus!

Jag kollade nyss på Dolce Vita, ni vet, grävande skvallerjournalistik med Emma Andersson i rollen som Günther Wallraff. Kvällens ämne var kändisjournalister, en yrkesgrupp som framställs som hjältar i programmet. Givetvis tjurar man sig igenom hela programmet bara för att kunna skratta åt de som undrar “är du tjock eller gravid?” när de träffar Mikael Persbrandt på Filmgalan. Typ.

Eller så tittar man på sig själv, och inser att man borde skratta åt någon annan än de på tv. De sitter i telefon flera timmar om dagen, för anteckningar under samtalen och jobbar häcken av sig för minsta notis. Ser till att träffa sina offer och prata med dem i timmar för att säkra uppgifter.

Vi googlar på sin höjd fram en e-postadress och mejlar iväg några frågor, alternativt läser igenom hela PR-mappen om vi vill göra riktigt noggrann research.

Jag vill inte att vi ska börja skriva om när Gabe Newell är otrogen, men kan någon säga mig varför denna journalistikgenre, vars heliga ko representeras av Runar, lägger mer jobb på faktakoll och scoopletande än vad vi gör?

Varför är ni så lata?

I Super Plays reportage om Tarsiers Metronome syns det tydligt att skribenten Magnus Alm är lyrisk över spelet. Med all rätt, det är svenskt, snyggt och originellt. Det enda negativa han skriver: ”Visst finns det skavanker och moment som inte känns riktigt
helgjutna. Men samtidigt som jag reflekterar över det påminner jag mig själv om att det bara är en prototyp jag spelar.”

Det är lite kul tycker jag. Ibland känns det som om spelskribenterna ursäktar sig för spelskaparnas räkning. Vi spelar betaspel där kontrollen är lite slapp men eftersom spelet i sig verkar småkoolt så skriver vi ”det släpps inte förrän om x månader, så detta hinner de nog att ordna”. När vi väl fått spela spelet så är ofta kontrollen och mekaniken redan skriven i sten. De resterande månaderna kan snarare tillägnas portning, översättning etc.

Sysslar man med spelskriverier får man dessutom en hel del debugspel, med skiftande kvalitet på koden. Debugspel är inte alltid lika stabila som butiksspel. Vilket inte är något vi, spelskribenter, ska ta hänsyn till. Får vi en dålig recensionskod så recenserar vi den oavsett om butiksversionen skiljer sig. Integritet, dårå. Kan ge ett exempel då jag fick ett fallerande debugexemplar av spelet The Bard’s Tale. Spelet som titeln förtydligar handlar om en medeltida trubadur där musik spelar en hyfsat stor roll. Mitt ex var helt musikbefriat. Självklart recenserade jag spelet som om det var musiklöst, medan övriga publikationer lovordade spelmusiken. Man kan undra om det bara var jag som fick denna recensionskod.
Varför jag skriver så är för att det finns en viss publikation som hamnade i blåsväder för ett tag sedan då de påstods recensera ett spel med förutsättningar att spelets skavanker skulle ordnas till release.

Vi har för mycket tilltro till dem som inget hellre vill lura oss (cyniskt, men ni fattar).

En av mina favoritrecensioner borta på Gon är den här gamla saken. Skälet till det är ganska enkelt. Där ett väldigt enat gäng recensenter hyllade Moto GP 2 och delade ut 8:or och 9:or överlät Gon recenserandet till en person som uppenbart inte gillar racingspel. Och plötsligt så byttes ”det här är ett superspel” ut mot ”det här spelet är tråkigt svårt”.

Jag kommer ihåg när jag själv recenserade Rallisport Challenge 2 för ganska länge sedan och avslutade min recension med att spelet förmodligen är värt en 9:a, eller till och med en 10:a, men eftersom jag egentligen tycker att bilspel är ganska så jävla tråkiga fick det nöja sig med en 8:a. Så får man väl skriva, tänkte jag, men enligt läsarna var det visst helt dumt i huvudet.

Ska det vara så? Ska förstapersonsskjutarna bara recenseras av redan frälsta? Ska rollspelsklyschorna aldrig få ifrågasättas av någon som inte faller pladask för allt som är japanskt? Ska Splinter Cell aldrig få sågas av mig för att det är så otroligt segt, fånigt och tråååkigt?

Det faktum att det ofta är genrefantaster som recenserar ”sin” genre är förmodligen ett skäl till att alla tidningar och alla recensenter alltid ger ungefär samma, tråkiga och förutsägbara betyg till alla spel.

Det finns författare som aldrig läser böcker. Det finns fotbollsspelare som aldrig ser på fotboll. Det finns spelskribenter som aldrig läser spelpress. Sådan är inte jag. Jag trivs i den bransch jag haft lyckan att delta i och läser allt det jag kommer över. Som de flesta andra läsare föredrar jag dock engelsk spelpress framför svensk dito.

Det är nästan absurt och jag har ofta undrat, varför?

Enda svaret jag kommer på är att svensk spelpress är för feg för min smak. Nu pratar jag inte om intervjuer eller förtittar (där i och för sig fegheten lyser som starkast). Nej, den irriterande feghet jag pratar om är den som syns i recensionerna. Jag vet inte hur många gånger jag läst en recension som överlag haft en negativ ton för att sedan avslutas med ett högt betyg. Vi kan vara naiva och säga att betygen inte betyder någonting utan att det är texten som räknas. Faktum är att betygen betyder allting, vare sig vi vill det eller ej. Läsare, PR-folk och säljare är ute efter en sak – vad fick spel X för betyg?

Just betygshetsen är nog anledningen till att vi är så fega. Recensioner som avslutas med ett högt betyg uppskattas ofta, sedan spelar det ingen roll om texten är urusel eller om spelet är det. Delar man dock ut ett lågt betyg till ett hypat spel, ja då får man vara beredd på att se på fan. Feedbacken får tala för sig.

Frågan är om vi verkligen skall falla för trycket? Vilka är det vi försöker tillfredsställa? De som skriker högst? Då kan vi lika gärna dela ut toppbetyg hit och dit och leva i en rosaskimrande värld. Sådant ser läget tyvärr ut idag. Jag har flera exempel att peka på men låter bli för sämjans skull. Fenomenet är inte så ovanligt att man inte kan hitta ett exempel själv. Verkligheten får tala för sig, hur många AAA-titlar har du sett bli sågade helt enkelt för att de varit besvikelser?

Jag har alltid försökt vara ärlig mot mig själv och jag kommer att fortsätta anstränga mig för att se till att de spel som hamnar på mitt bord skall få det betyg de förtjänar. Skall du?

/Naseer Alkhouri (Super Play-frilansare vars blogg finns att läsa här)

Rupert Murdoch, ägaren av ungefär allt (Fox Network, 20th Century Fox, New York Post och så en hel del till), har slagit till och köpt IGN Entertainment för 650 miljoner dollar.

Att kasta skit på IGN hör ju knappast till ovanligheterna bland oss som anser oss veta lite mer än alla andra och i och med det här blir det lättare än någonsin att anklaga IGN för typ allt som är dåligt i hela världen.

Läs mer här

Sugen?

Det finns någonting ironiskt över att ett TV-program som kritiserar hur påverkbara vi är av media sänds på en reklamkanal. Det här är mitt svar till TV4, MEDIASVERIGE och alla som tror på att det de läser i skvallerpressen är fakta.

Jag är sjuttiotalist. Min generation är den första som växte upp med tv-spel. Vi hade det i vår omgivning men det var upplevelser som på den tiden var svåra att få tag. Det kanske var någon i klassen som hade en hemdator och man samlades hemma hos honom. Blev bästa vänner. Trängdes framför en liten TV-apparat i hopp om att få en glimt av något stort när vädret inte ville att man skulle vara utomhus.

Så mellan de tillfällen som gavs fortsatte jag att vara barn, att leka och spela fotboll, hoppandes och klättrandes, indianer och cowboys, eller andra saker som krävde en aktiv fantasi.

För barn leker och genom leken lär de sig hantera olika situationer och skapar sig erfarenheter, på låtsas, för att möta framtiden. Fantasin är ett av de allra viktigaste verktygen för barn att få den här kunskapen. Fantasi som kräver att barnet är aktivt deltagande i både den verkliga och påhittade världen.

För oss som växte upp då var TV-spel något magiskt, sällsynta upplevelser som inte fanns överallt eller när som helst.

Det är vi sjuttiotalister som får barn nu. Våld och TV-spel borde vara VÅR fråga. Men vi är för upptagna av att göra karriär. Vi har gjort att TV-spel blivit ett accepterat kulturfenomen. Vi har också sett till att det är vår allra vanligaste barnvakt.

Vi vet, men lämnar över frågan om hur våld i spel påverkar barn till människor som inte har en aning. Eller till ett spelmedium som är mer intresserade av att sälja lösnummer än att prata om möjliga problem, faror, inom det ämnesområde de skriver om. Det är underligt att den här debatten inte förs via våra stora speltidningar, att man nästan verkar undvika temat. Som om vi är rädda för det.

Vi är redan en del av det, så varför inte diskutera? För att det känns som 1985 och VHS all over? Kanske för oss, men det gör inte att vi måste undvika debatten. För att vi inte vill bita den hand som föder oss med reklamintäkter och snygga omslag? Kanske.

Borde inte vi, hur självklart vi än tycker ämnet är, leda dialogen. Se att, ja, det finns faror och det finns en uppenbar risk att barn påverkas, och diskutera det här på en nivå som gör det produktivt. Istället för att låta versaler äga löpsidor och sedan klaga över att massmedia återigen missar målet med 100 meter. Det är så enkelt att säga det efteråt. Det är svårare att leda debatten.

Jag börjar.

TV-spel är en lek. Men samtidigt något som kallas en styrd lek. Här ges inget utrymme till fri fantasi. Det är en färdig fantasi man kan ta del av. På det viset påverkar det den som spelar. Man får en fantasi som styrs av ekonomiska marknadskrafter och det ges inget tillfälle till spontana infall eller idéer.

Och, nej, det är inte som en sagoberättelse från en bok. Där aktiveras fantasin genom intryck som orden ger, man hittar på bilder till bokstäverna och färdas till en bild av berättelsen man skapar i sitt inre. I TV-spel får du allt det här, gratis. Bilder, ljud och berättelse levereras på ett fat rakt in i din hjärna via TV:ns flimmer.

Jag försöker inte påstå att TV-spel är något farligt, något att akta sig för. Men man får inte låta det ta över all fritid. Särskilt inte i barnets utvecklingsfas, eftersom det inte ger barnet någon möjlighet att själv lära sig fantisera.

Extraliv finns inte på riktigt. Men det är upp till mig att lära mina barn det. Jag är sjuttiotalist. Det är mitt fel att debatten nu förs av personer som aldrig hållit i en handkontroll och som är rädda för saker de inte förstår. Eller helt ignoreras av dem som borde synas och höras.

Jag tänker inte tillåta det längre.

/Oskar Skog