Att Skriva Om Spel

Såhär kommenterar Olle Agebro den här bloggens intro-inlägg: “Borde inte en blogg som hyllar pressetik och god journalistik använda korrekt presspråk som eliminerar smygreklam i form av löjligt formgivna företagsnamn. Reset stavas som det låter, utan stora bokstäver.”

Det är en viktig poäng värt ett eget inlägg. Driv3r och RESET och liknande ordkonstruktioner förekommer i spelartiklar såväl som i foruminlägg. Man gör som man vill men det är inte bara för att det är kul som Driver 3 stavas som det gör. Stavningen är en del av produkten, varumärket och marknadsföringen, och därför bör den undvikas i redaktionell text. Det gäller egentligen alla företags- och produktnamn, SAAB och SAS såväl som PlayStation och Super PLAY.

Jag har tidigare skrivit att jag tycker det är bra att dagspressen överhuvudtaget skriver om spel, oavsett kvalitet. Som så många andra spelare är jag dock inte på långa vägar nöjd med det som skrivs.

Uppsala nya tidning skrev i fredags om internetcaféer, och om några killar som ägnade sitt sommarlov åt att spela diverse spel över internet. En helt okej artikel som tyvärr sotas ner då den i dessa sammanhang obligatoriska frågan ställs i slutet av texten: vad är det egentligen de försakar för spelandet?

Visst kan man diskutera det faktum att ett gäng ungdomar spenderar sin sommar inomhus. Men frågan är bara alltför signifikativ för dagspressens och den breda allmänhetens inställning till spel för att det ska kännas roligt.

Edge, ni vet den där tidningen som alltid var bäst men som alla börjat tycka illa om på sistone för att verka lite coola, har ett stående inslag som de kallar för ”Something about Japan”. Det är en krönikeliknande artikelserie som författas av spelproducenten Brick Barbo. Tanken är att han ska vara japan och belysa allt som har med spel att göra på ett lite annorlunda och extra japanskt sätt. Antar jag.

Saken är bara det att allt han säger och tycker är så otroligt banalt och intetsägande. I det senaste numret (på pressbyrån i alla fall, nummer 152) skriver han bland annat om E3.

Först säger han det som alla alltid sagt i evigheters evighet och det är att det i år var extra många spel som var baserade på filmer. Han fortsätter med att skriva lite om spelet ’Jaws’ som förstås bygger på filmen som i Sverige är mer känd som ’Hajen’. Han är riktigt exalterad över spelet och skriver ”…you are the shark and get to hunt people! Is it going to be a great game? I really hope so! A shark game!”

Och på den nivån låter Edge honom hållas. Det är tråkigt och det är dåligt och det är när jag läser ”Something about Japan” som jag funderar på om Edge-belackarna faktiskt har rätt.

Kort eller långt. Subjektivt eller objektivt. Vackert eller torrt. Man kan ha många olika strävanden i sina spelskriverier. Min åsikt är att viljan att visa upp sig själv som skribent, eller ordkonstnär som någon säkert skulle sagt, får aldrig gå ut över det informativa eller kännas onödigt.

Jag tänkte spinna vidare på diskussionen som följt Jimmys inlägg “Osynlig teckenkvot”.

Min uppfattning är att många skribenter söker efter effekter, utan att det egentligen behövs. Det blir för mycket, för förutsägbart och allt för mallat för att det ska vara intressant. Kortkorta meningar, meningar som börjar med “och” samt stycken bestående av endast ett eller en handfull ord är alla populära grepp. Statusfyllda ord är också användbart om man vill glänsa, “implementera” är väl populärast just nu. Jag är själv förtjust i dessa grepp – de är både snygga och många gånger användbara – men jag har insett att om de används för ofta och för statiskt förlorar de sin poäng.

Varje text är i behov av tempoväxlingar och rytm, men det betyder inte att varje text är i behov av ensamt stående ord och klurigt placerade “och”. Att Super Play-skribenten Kristofer Ahlström gillar korta stycken och högt tempo är tydligt med tanke på det han hittills producerat för tidningen. Bra för honom. Men när hans två reportage (”Bitbeats på dansgolvet” och “Jakten på drömåket”) i senaste numret båda inleds med ett gäng korta stycken staplade på varandra blir resultatet lite komiskt. Jag fattar, det är så han helst vill inleda en text, men det betyder inte att han behöver göra det jämt.

En annan sak dyker upp i samband med bedömningen av dåliga spel. En sågning blir alltid roligast om den är rejäl och innehåller massa lustigheter. Tyvärr blir ibland resultatet att de delar av ett dåligt spel som egentligen inte är så dåliga pekas ut som det ändå.

Till exempel får ofta spel med kass spelbarhet ofta en rejäl känga för grafiken utan att riktigt förtjäna det (enligt min helt ovetenskapliga undersökning). Sågningen blir helt enkelt så mycket mer trovärdig om allt med spelet verkligen suger. Och (!) det blir så mycket lättare att skriva effektfullt.

I Gameplayers recension av Batman Begins (etta i betyg) beskrivs Batmans gångstil som “skitnödig”. Vi skrattar en stund åt denna lustiga formulering och letar sedan upp samma skribents recension av senaste Splinter Cell (fyra i betyg) och konstarerar att dylik anmärkning på Sam Fishers gångstil inte står att finna, trots att den är lika skitnödig som Batmans.

Småsint av mig att påpeka och vad det beror på att huvudpersonens gångstil var viktig i det ena men inte i det andra fallet kan man bara spekulera i. En fin formulering blev det i alla fall och det var väl det som var viktigast.