Många musiker/skådespelare osv erbjuder mer intervjutid för de journalister som undviker “jobbiga” frågor. Varför skulle spelbranschen vara sämre?

Det är ingen hemlighet att de journalister som skriver det som PR-avdelningen vill se och kan tänka sig att offra “medieutrymme” och förstasidor får en viss förtur.

Det är speldjungelns hårda lag - vill du få bra exponering - muta dig fram

Vid lite eftertanke så börjar spel som FAhrenheit och Killer 7 upp vilket kan i vissa fall stå som spelbranschens Kusturica, Kubrick, Tjajkovskij etc. Förr var spel mer eller mindre bra eller dåliga, iom de nyare äventyrsspelen som Killer 7 och Fahrenheit så börjar tycke, smak, och referensramar spela större roll än någonsin tidigare.

“Ett av journalistens största problem är att inte idolisera och vara fan-aktig. Kanske branschens största akilleshäl, även om artiklarna blir pompösa så är det grymt tradigt att läsa om saker som konstaterats flera ggr tidigare och oftast av samma skribent.”

Precis. precis. precis.

En sak som jag tycker kan vara diskussionsvärt stoff är, om jag får citera mig själv: “exklusiva intervjuer köps genom att skicka ut “journalister” som behandlar sina intervjuobjekt med light-frågor”
Vad tror ni om det? Helt absurt, eller finns det en möjlighet att det kan se ut så i vissa fall?

Min tes med” Emir Vs Sin City” är mer att bevisa fram att det finns en synlig ålderskillnad i tyckandet.

Samma sak gäller inte riktigt i spelbranschen eftersom det fortfarande är ung. Visst finns det skribenter som var med från början och de som inte var det. Men eftersom all retro klassas som fräckt, vilket ironiskt vi som var med när det begav sig inte kanske håller med om i samma utsträckning.

Att allt skrivs i fanzine-format vet jag inte. Till en viss utsträckning - ja. Att kärleksförklaringarna till Hideo, Yu Suzuki, Myamato & Ancel aldrig slutar hagla är väl iof ett exempel på att du har mer rätt än vad jag vill tro.

Ett av journalistens största problem är att inte idolisera och vara fan-aktig. Kanske branschens största akilleshäl, även om artiklarna blir pompösa så är det grymt tradigt att läsa om saker som konstaterats flera ggr tidigare och oftast av samma skribent.

Visst skall experten inom varje genre recensera spelet för att ge en bild av hur det fungerar, men samtidigt är samma expert smått blind för hur en vanlig spelare kanske uppfattar hela spelupplevelsen. Flera åsikter är en bra grej, men vad hjälper det om samma personer är lika blinda?

Alla kritiska tyckare avfärdas bara som anti-mainstream. (Samtidigt är det lustigt när spelskribenter medvetet skall hacka ner på stortitlar utan belägg för det. Försvara sin åsikt och stå för den är det minsta man kan begära.)

Det som är förbjudet att kritisera inom spel är inte längre under samma tabu som i filmjournalistiken. Filmjournalistiken har tagit flera steg framåt, medan speljournalistiken mestadels står still under parollen “livsstil”. Kanske för att åldern inom filmskrivandet är mer blandad. “Kidsen” får hylla Sin City och racka ner på Kusturica och de vuxna göra tvärtom.

Visst är vi på väg framåt, men ibland känns det som ett stort steg framåt ofta resulterar i två mindre steg bakåt. Lite Moment 22, som kommer försvinna i takt med att branschen växer och skribenterna med den.

Har inte speljournalistikdebatten gått lite väl långt? Visst, det är bra att det diskuteras, det ska diskuteras. Det är bara det att det känns som om debatten hamnar i lite fel forum ibland. En artikel eller två i en tidning är väl okej, men just nu känns det som om nästan alla krönikor (stor överdrift) handlar om hur vi ska skriva om spel på ett eller annat sätt. Jag tror, helt ogrundat, att läsarna hellre läser tankar om spel istället för om skrivande om spel. Liksom, läsarna är spelare, inte skribenter. Fast som sagt, jättebra att det skrivs om! Den här bloggen är ju perfekt för folk som är lite mer intresserade av speljournalistik och så länge debatten håller sig där den hör hemma är det hur bra som helst, så tolka mig inte fel

Film- och musikjournalistiken har kvar en hel del av det här, men samtidigt så är det just det här “speljournalismen” bygger på. Idoliseringar.