Att Skriva Om Spel

Speljournalistik är ju inte bara något som skrivs. Och idag är det ett program på P1, Genus, som verkar kunna bli intressant. Det går såklart att lyssna direkt, men även efteråt ifall man missar det. Jag klipper in presentationen:

“Gender 31 augusti
Supermarit och rosa volanger - om kvinnor som tar klivet in i dataspelsbranchen & föräldrar som kämpar mot könsfällorna.

Matilda Persson, Visby Gotland - som vill se kvinnliga förebilder i spelen. Fotograf Agneta KellgrenDataspel är en framtidsbransch. Supermarit heter projektet på Gotland som lär kvinnorna att själva göra spel och ta sig in i branschen. Men på sina egna villkor. Idag är det grabbarna som står för det mesta inom spelutveckling.

Målet med Supermarit är att förändra hela spelbranschen. Projektledaren Annika Olofsdotter Bergström säger att Sverige skulle kunna bli ledande som ett land där kvinnor är dataspelsutvecklare. Supermarit är dels ute i gymnasieskolorna där man peppar tjejer att intressera sig för att göra spel, dels vänder man sig till studenter och forskare och så har man särskilda spelklubbar för kvinnor som är nyfikna på något som kanske deras barn eller elever håller på med. Initiativet till Supermarit kommer från Gotlands kommun som ville satsa mer på kvinnligt företagande.

Matilda Persson som varit med på Supermarits workshops gillar att spela, men ogillar de värsta våldsspelen så här förklarar hon varför killarna dominerar så inom dataspel;

- Killarna har fått spelmaskiner och tjejerna ett dockhus, om killarna växer upp med att spela så blir de intresserade av att göra ett spel och tjejerna får inte så stor chans att ta sig in på marknaden.

Rosa volanger
När Linda Dahlberg och Jimmy Sahlin gjort klart att de inte vill klä sin fem månader gamla dotter Ada i rosa volanger kontrade släkt och vänner med att överösa familjen med rosa klänningar. Gender träffar en ung familj i Umeå som försöker uppfostra sin dotter till att först och främst bli människa, inte flicka.

Förutom att välja kläder och leksaker med omsorg tänker Linda och Jimmy på hur de pratar med Ada. Om man använder en tuffare röst får Ada i sig redan som bebis att hon klarar av en massa saker, resonerar de. De försöker också vara så jämställda som möjligt så att Ada ska se att mammor kan borra och pappor diska.”

Ungefär samtidigt som jag började blogga tillsammans med Joakim, Stefan och Ola så började jag plita på en ledare. Texten kunde ha publicerats här lika väl som på den publikation som jag pennar för. Hursomhelst så bestämde jag mig för att publicera den på GON. Men för att göra en liten fuling och både äta kakan och ha den kvar så tänkte jag länka till den. Fult av mig, va.

Den andra juni i år var nordisk spelpress inbjuden till en liten konferenslokal på Norrmalm. Jag var där, precis som alla andra sajter och tidningar i Sverige, Norge och Finland. Vi skulle spela Fahrenheit, äta Atarifinansierad lunch och få en öppenhjärtig och unik intervju med spelets producent, David Cage.

– Spel är som porrfilm, säger David Cage inför den samlade journalistskaran som ansträngt präntar ner hans ord på anteckningsblock. Han visar hur man spelar inledningssekvensen i spelet.
– Ah, clever game design! Utbrister herr Cage medan han moppar bort blodet på toaletten. Spelskribenterna fnissar och skriver något om kaxighet och självförtroende på anteckningsblocket.

När visningen är slut utbyter skribenterna några ord med varandra medan de väntar på en intervju.
– Ptja, det ser okej ut. Actionsekvenserna verkar tråkiga.
En norsk speljournalist frågar om hans frågor ser bra ut, jag nickar och berömmer ett par av dem särskilt, antyder att han nog får ett bra svar på dem.

Några veckor senare när man bläddrar i månadens speltidningar och läser nätintervjuerna med David Cage får vi reda på två saker: Spel är som porrfilm och Fahrenheit beskrivs bäst med en gummisnoddsmetafor. Jag behöver bara överdriva lite när jag påstår att alla skribenter som genomförde en intervju den andra juni kom hem med samma tio citat, oavsett vilka frågor de kommit dit med.

Det handlar inte om skribenter som har dålig fantasi när de ställer frågor. Det handlar om en medietränad spelproducent som avverkar speljournalister på rullband, lyssnar lite förstrött på deras frågor för att sedan förklara att det viktiga i sammanhanget är att han har gjort ett spel som är ett gummiband och att det går att jämföra med en Hitchcockfilm, typ.

Och när vi bläddrar tillbaka märker vi att Tommy Rydling redan i mars 2004 har gjort samma intervju som vi publicerar ett och ett halvt år senare. De intervjuerna vi skrev var gamla redan innan de publicerades, och vi glömde skriva om det nya – den första provspelningen – bara för att vi trodde på att spel var som porrfilm.

Lär dig känna igen PR-snack, avbryt och ställ om frågan när du inte får ett svar, och helst av allt ska du låta bli intervjuer så länge de utförs på intervjuobjektets initiativ och villkor.

De har sköldar men vi har inga svärd.

Jag fortsätter att sno idéer från Olle Agebro. Fråga/svar-intervjuer är förhållandevis vanliga inom nöjesjournalistiken och så även när det gäller spel. Det är alltså intervjuer (förmodligen inspelade) som i princip bara rapas upp med skribentens frågor och intervjuobjektets svar. Ja, ni fattar Jag gillar inte formen alls.

Så här kommenterade jag den här texten på nyligen återuppståndna Gon:

“Håller med om att fråga/svar-formen är dålig och tråkig. Jag skulle också vilja säga att en ganska stor del av intervjuerna som publiceras i diverse spelpublikationer är just av denna typen, eller bygger på den till stor del (t ex http://www.gon.se/view.phtml?id=4817 och http://www.gon.se/view.phtml?id=4909) . Vilket är synd, eftersom det är ett ganska slöt och alldeles för pratigt sätt att göra journalistik på. Materialet slarvas bort lite.

Och öppna frågor (i Sawatskys eller rent av ett barns anda ) är att föredra.”

Just den här Gon-artikeln lider av en hel del dåligt ställda frågor, till exempel överlastade och stängda frågor, i princip ja/nej-frågor. Öppna frågor är alltid att föredra, då de får intervjuobjektet att tänka efter. I princip bör varje fråga byggas runt någon av dessa barnsliga frågor: När? var? vad? hur?

Sawatsky är kanadensaren som för ett antal år sedan fick stort genomslag då han sågade skjutjärnsjournalistiken och istället förespråkade en mer återhållen intervjuteknik, som därefter bevisligen har resulterat i bättre svar från världens intervjuobjekt. Alla som vill lära sig att ställa bra frågor borde kolla in honom. Bland annat finns det en lista med de tio bästa intervjuknepen. Mycket nyttigt.

Ett typexempel var i samband med att Gudrun Schyman körde rattfull (eller om hon bara söp till). Vänsterpartiet hade presskonferens och de samlade journalisterna sköt skarpt, utan att få några vettiga svar tillbaka. Då klev Erik Fichtelius (då på SR) fram. Han hade nyligen varit på en föreläsning av Sawatsky, inspirerats och bestämt sig för att testa. Lugnt frågade han vänsterpartisterna, kort och gott: “vad är problemet egentligen?”. Svaret ska ha varit, “Problemet är att vi har en partiledare som är alkoholist”.

Ett rykte florerar att vi håller på att mista en av våra speltidningar, nämligen Player 1. Det är bloggen speljournalistik med. mera. som skriver om det. Tycka vad man vill om Player 1 (själv tyckte jag att den var rätt kul, speciellt i början) med sina lite halvslarvigt korrade texter emellanåt. Jag kommer i så fall att sakna den ifall ryktet är sant.

Ni vet, jag skrev om den där sjukt ointressanta killen som får sprida ut sig över ett helt uppslag i Edge. Har nu kommit fram till att Reset gör precis samma sak med John Ricciardi. I senaste Reset ägnar killen en hel sida åt att beskriva hur spel i Japan lanseras liiite bättre, eller i alla fall liiite annorlunda, än i USA. Ja! Superkul läsning. Verkligen.

Men sen kom jag på en sak. Det kanske inte är Johns fel. Kan det kanske vara så att det beror på att Reset använder sig av alldeles för dåliga översättare som misslyckas katastrofalt med att få till Johns eventuella lustigheter. För när jag läser Brandon Boyers kolumn i samma tidning inser jag att den också är stentrist även om ämnet han skriver om faktiskt är riktigt bra kolumnmaterial.

Här kommer ett tips: Vill ni läsa den riktiga John Ricciardi så gå hit: http://www.nokonoko.net/, till hans blogg.

“Går av stapeln” går att hitta i varenda E3-text som någonsin skrivits. Spelskribenter tycks alla gå i samma skola. Samma putslustiga ordribblingar används och används och används och överanvänds. Hur många gånger vrider du på dig när du läser “Men visst börjar de en gång purfärska miljöerna kännas som slitna sockiplast på den blivande ettåringen. Den digitala räddaren i nöden blir då denna expansion där nio nya kartor får agera konstgjord andning” (yxat från Expressens Halo 2 Multiplayer Map Pack-recension) De skulle lika gärna ersatt stycket med “gå av stapeln” tre-fyra gånger på raken utan att på något sätt sänka kvaliteten. Vi borde förbjuda adjektivet “digital” när det efterföljs av substantiv som “brevduva” och “räddare i nö[r]den” med mera. “Agera konstgjord andning” är även det en sönderknarkad ordföljd i spelskriverisammanhang.

Annat skräckexempel är Gamecores Mega Man X-retro och då främst ingressen: “Linjärt. Smaka på ordet. Spottar du ut det i vämjelse? Eller smakar det mumma? Oavsett vilket så är linjärt i Mega Mans värld alltid mumma. Tugga på ordet lite till så upptäcker du att underbart linjärt alltid är bäst, med en illusion av frihet”. en enad spelkritikerkår anser att ord skall ätas. Hur många gånger har vi inte läst en speltext som inleds “[Ordet]… Smaka på ordet”. Jag har säkert själv skrivit något liknande för en massa år sedan. Så min fråga är: varför måste alla spelskribenter skriva likadant, särskilt när de försöker så hårt att skriva unikt?

Jag satt och slösurfade här om dagen och upptäckte då att Naseer Alkhouri, skön lirare och duktig skribent (Yep, jag är lite småpartisk:-) på “nya” Super Play, har en blogg. Bland annat kommenterar han den här sidan, och det var i det inlägget som jag läste några stycken som fick mig att fundera. Det handlar alltså om recensioner, deras form och deras funktion. Så här skriver han:

“Undertecknad erkänner sig skyldig till standardiserade texter. Frågan är dock om det inte är vad läsarna vill ha? Under min tid hos Kong gavs vi skribenter fria händer att skriva vad vi kände för. Jag kunde ha varit hemmablind, men jag ansåg alltid att mina kollegor var toppen på att hitta på nya sätt att recensera spel på. Det var riktigt roligt att läsa en recension för första gången då man aldrig visste vad som skulle dyka upp. Läsarna var dock, oftast, inte lika glada. De efterfrågade alltid hur grafiken såg ut, hur kontrollen betedde sig och var faktiskt allmänt statiska i sina förväntningar.

Den mest balanserade kritiska kommentaren jag läste var “skriv en recension och inte en jävla novell.” När jag väl gav mig på en recension där jag beskrev kontroll, grafik, musik och speldesign fick jag överlag positiv feedback från läsarna. Någonting som jag blev ganska besviken över då det nästan kändes som fusk att skriva standardtexter - jag behövde ju aldrig anstränga mig.

Tillbaka till tv-spelsskribenternas blogg. Jag vill gärna ställa frågan om det inte finns en risk för att vi skall bli för elitiska och tro att vi vet bäst när läsarna faktiskt inte vill se någonting annat än högst objektiva recensioner? Jag ogillar personligen konsumentinriktade texter. Men är dessa inte vad som förväntas av oss egentligen?

I vår passion glömmer vi kanske att våra läsare endast vill veta en sak - ska jag lägga mina pengar på det här spelet eller inte?”

Här på sidan brukar ju innovation, inte minst ifråga om recensioner, hyllas. Men jag kan själv känna att Naseer har en viktig poäng här. För bara något år sedan missade jag aldrig en chans att propagera för innovation och experimenterande med recensionsformen. Och jag ser gärna mer av den varan. Men det är en svår konst att bemästra (jag har inte ens “vågat” försöka…). Den enda jag kan komma på som har lyckats riktigt bra med att både leka med språk/form i recensioner på ett lyckat sätt och samtidigt få med sig läsarna är Oskar Skog.

För visst är det väl ändå så att de flesta läsare förväntar sig och vill ha konsumentupplysande recensioner, hur tråkigt begreppet än kan låta? Är det verkligen så “fult” med traditionella, “konsumentupplysande”, recensioner som inte har litterära ambitioner? Och i så fall varför? Själv lutar jag väl lite fegt mot ett ställningstagande att recensioner kan se ut på väldigt olika sätt och ändå vara bra. Det beror på så många olika faktorer som skribentens förmåga, läsarnas förväntningar, spelet i fråga som recenseras, typ av publikationer osv. För visst, “speljournalistik” kan gärna få vara både underhållningsjournalistik och undehållande journalistik, men är det senare nödvändigtvis alltid bättre? Själv kan jag till exempel gilla en sådan här recension som till och med går igenom spelets poängsystem. Det är måhända inte så “kul”, men kan vara nog så givande som läsare.

I vår blogg är det populärt att prata om dagspressen och hur seriöst de ser på TV-spel; kultur eller leksak. Jag vill inte vara sämre och vill därför dela med mig med mina erfarenheter.
I dagens Metro finner vi en undersökning som behandlar just TV-spel. Rubriken lyder “TV-spel en vuxenhobby” (utan kommatering, såklart). Undersökningen kartlägger hur gamla genomsnittliga TV-spelare egentligen är.

Åldersstatistik på tv-tittare, bokläsare och musiklyssnare följer, eller?!

Jag har en tendens att alltid glömma bort våra svenska tidningar som bara gillar att skriva om PC-spel (typ PC Gamer).

Och nu, när jag slöbläddrar lite i ett nummer av just PC Gamer (en engelsk i och för sig, men visst är väl den svenska precis likadan?), kommer jag ihåg exakt varför. Det beror på deras humor. Eller snarare deras brist på humor. Eller, jag rättar mig igen, deras helt sjukt dåliga humor.

Finns det egentligen någon över noll år som tycker att deras bildtexter är roliga?