Att Skriva Om Spel

I papperstidningar så måste man tänka mycket på form och funktion. Samspelet mellan bild och bokstav är viktigt men viktigast är att texten håller en viss längd. Det värsta som kan hända är att de blir för långa eller för korta och bildar en ”horunge”, en ensam mening eller ensamt ord som får ett eget spaltutrymme.

Det som är härligt med webbtidningar är bland annat att vi har all möjlighet i världen att skriva hur långa pläderingar om vad som helst. Men det betyder inte att vi, eller åtminstone jag, vill läsa 6130 tecken om hur dåligt licensspelet Fantastic Four är. Bara för att mediet tillåter oss att skriva maratonrecensioner från helvetet så behöver vi inte nödvändigtvis göra det.
Problemet med teckenkvotering är att man som skribent ibland tvingas kompromissa. Har man skrivit en perfekt recension på 3000 tecken men redaktören kräver 4000 så blir det ofta onödiga passager om vapenantal och tutorial-uppdrag som ingen bryr sig om. Webbpublikationer har nästan aldrig teckenkvot, i bästa fall teckenrekommendationer, trots det så ser vi alla dessa världsmästarlånga recensioner med dönickepassager som ingen orkar sig igenom.
Våga skriva kortfattade, koncentrerade recensioner. Våga kill your darlings!

Sajter som envisas med långa recensioner:
GameReactor: kanske är det på grund av deras stränga teckenkvoteringar till papperspublikationen som de tangentpepprar sina recensioner på webben.
GameCore: inte alltid onödigt långa texter men varför försöka fånga den dåliga illusionen att man läser en papperstidning med ”interaktivt” bläddrande? Det verkar nästan som om de vill att vi ska sluta läsa efter sida 1.
Level7: era sågningar är längre än mina hyllningar.

Sajter som vågar skriva kortfattat:
Kong
GamePlayer

Nya tidningar på nätet som faktiskt verkar ha något att säga. Finns det? Jadu, kanske här.

The Escapist skriver såhär om sig själva: “The Escapist covers gaming and gamer culture with a progressive editorial style, with articles and columns by the top writers in and outside of the industry.”

Med ett spännande format, som mer liknar en tryckt tidning än en nättidning, och med artiklar innehållandes meningar som “Let me tell you what I saw on MTV. I won’t admit to watching that channel on purpose. Let me instead suggest that while switching between two other channels - each one dedicated to the higher pursuits of the mind - I happened to stumble upon your Music Television and see something that struck me as odd…” verkar det ju i alla fall bli rolig läsning.

Gamereactor publicerar idag en nyhet om att Playstation 3 enligt det brittiska teknikmagasinet T3 kommer säljas för “svindlande £450 när den lanseras i England”. T3:s artikel är ren spekulation och har sannolikt väldigt lite med lanseringen av PS3 nästa vår att göra. Dags att se över nyhetsvärderingen kanske och börja bry sig om vad det är man publicerar.

Gamereactors nyhet
T3:s artikel

Vi är trötta på att det bara släpps strömlinjeformade FPS-spel. Om TV-spel ska bli kultur någon gång så behöver vi milstolpar till mediet som Brott och straff är för litteraturen, Sjunde inseglet är för filmen och White album är för musiken. Så när det väl kommer ett spel som bryter ner de barriärer mediet byggt upp runt sig själv så är det viktigt att vi inte behandlar det som ett vanligt… strömlinjeformat FPS-spel. Jag talar om Killer 7 som åtminstone försöker och på flera punkter lyckas tänka utanför sandlådan.

För att citera min redaktionskamrat Erik Sjölander “Många spelskribenter har sin chans att stå upp mot slätstrukenhet och allt sånt med det här spelet”, synd bara att ingen vågar ta den chansen att slå ett slag mot rutin och slätstrukenhet. Recensionerna fortsätter att spalta upp bandesign, spelmekanik, grafik och ljud enligt ordinarie textmall som om spelet enbart handlade om att skjuta folk i huvudet, som om att det inte fanns några andra konstnärliga pretentioner överhuvudtaget. Allt som utvecklaren Grasshopper mödosamt lyckas med blir snabbt avfärdat i en mening som ”konstigt”, därefter betas recensionsmallen av som om inget hade hänt.

Det är vårt uppdrag som spelskribenter att lyfta fram alla dessa eventuella TV-spelsmilstolpar istället för att tysta ned dem, annars kommer vi aldrig ut ur den FPS-soppa vi för tillfället sitter i.

Exempel:
http://gameplayer.se/text.php?id=2272
http://www.nordicgamers.se/sektion/nordicgamers/recen/552.html

Det har snackats en del om dagspressens spelbevakning här de senaste dagarna. Bra eller dålig? På framåtmarsch eller inte?

Dagspressens recensioner är ofta korta och svepande. Analyser, djupare resonemang samt referenser till annan popkultur saknas ofta. Det är rak konsumentjournalistik som mest handlar om att med några få meningar förklara om spelet är bra eller inte.

Å andra sidan får man ta hänsyn till tidningarnas situation, och jag tycker man förhastar sig när man beskyller dagstidningarna för att skriva okunnigt och tafatt om spel. De jobbar mot den bredaste av målgrupper och utrymmet på sidorna är snävt begränsat, oavsett om man skriver om spel, musik eller politik.

Så väldigt bra är den kanske inte trots allt, men frågan är om det egentligen spelar någon roll. Jag är oerhört glad bara att den finns, och att den får mer och mer plats i tidningarna. Även om den i de flesta fall ännu inte har lika stort utrymme som annan popkultur.

Spel har ännu inte samma höga status hos allmänheten som till exempel musik och film. Spel ses fortfarande av vissa som lite farligt, eller bara som en leksak. Men det håller på att förändras, och jag tror dagstidningarna spelar en stor roll för den utvecklingen. Speltidningarna kan nämligen skriva hur bra som helst om spel, men de läses bara av redan insatta och påverkar därför inte den breda allmänhetens syn på spel. Därför finns det stunder då jag anser det viktigare att dagspressen överhuvudtaget skriver om spel än att den gör det bra.

…för drygt ett år sedan skrev du en intressant artikel. Och nu, i rollen som Super Play-medarbetare, är du en av dom du då skrev om. Det skulle vara intressant med en uppföljare.

Ledsen för att jag pekar på DN igen men det råkar vara så att det är den tidningen jag prenumererar på och det kan jag just nu inte göra så mycket åt.

Nåja, igår (13/7) hade i alla fall Jonas Thente (litteraturkritiker på DN) satt ihop en artikel om den heta romansen mellan Hollywood och serietidningar. I artikeln skriver han bland annat om skillnaden mellan ”…de [konstarter] som har med det rumsliga ögonblicket att göra och de som skildrar ett förlopp…”

Han driver tesen att serietidningar och filmer egentligen har väldigt lite gemensamt. Thente skriver ”Filmen löper som den gör, utan att ge åskådaren möjlighet att ingripa. Serien utnyttjar däremot till det yttersta det faktum att läsaren när som helst kan bryta flödet och gå sin egen väg. Konkret innebär detta att en film som bygger på en avancerad serie av modernt snitt alltid måste dumma ner den.”

Det Thente menar är alltså att en film aldrig kan bli lika smart som en riktigt smart serietidning.

Det är när jag läser artiklar som den här som jag önskar att våra speltidningar skulle våga blir mer intellektuella. Vad skulle en sån som Jonas Thente skriva om spel? Förstår han hur otroligt intressant det är att spelen inte passar in i någon av de två konstformskategorier han nämner utan att spelen faktiskt befinner sig i båda? Eller i ingen. Eller i en helt egen.

Och en annan fråga dyker upp. Finns det, på samma sätt som det finns serietidningar som är det, spel som är för smarta för Hollywood? Eller är det Hollywood som är för smarta för spelen? Är det spelindustrin som fördummar filmer eller filmindustrin som fördummar spel?

Min utgångspunkt (och det här inlägget ska läsas som en presentation av just den) är att man kan skriva om spel på många olika sätt, och det hoppas jag kunna visa bra exempel på framöver. Strävan efter objektivitet, journalistiskt hantverk, oberoende rapportering och pressetiska regler är utmärkt. Men passar ett yrkesjournalistiskt arbetssätt verkligen in för alla typer av texter som en spelskribent kan tänkas skriva?

Missförstå mig inte. Journaliskt kunnande är en enorm tillgång och en bristvara bland dagens spelskribenter. Och det är inget snack om att spelskribenter – inte minst recensenter – har ett stort ansvar. Många läser recensioner som vägledande konsumentupplysning och med tanke på att många lägger ner tusentals kronor om året på spel tycker jag att man som recensent bör ta sin uppgift på allvar. Att föra sina läsare bakom ljuset genom att till exempel känna mer lojalitet med sina favoritspelföretagen än med konsumenterna som dessa vill tjäna pengar kan aldrig vara acceptabelt. Och det är det väl egentligen ingen som ifrågasätter. Men jag kan ändå inte släppa tanken på att ett distanserat förhållningssätt också kan riskera att begränsa ens horisont. I min värld kan det personliga, de lekfulla och det kreativt experimentella rätt använt vara i princip lika värdefullt.

Men visst finns det risker. Om hela skrivandet bara skulle bli en plattform för att navelskåda sitt ego eller övningar i att leka med språket utan att ta någon större hänsyn till vare sig det man skriver om (till exempel ett spel) eller till dem man skriver för så har subjektiviteten i princip tappat sitt värde (i det här sammanhanget i alla fall). Hur som helst så gillar jag en hel del av tankarna som formuleras i manifestet för den så kallade nya speljournalistiken. Men jag kan också nicka åt den kritik som har riktats mot den. Ett exempel på webbtidsskrift (hittils två nummer) som säger sig skriva inom den här “traditionen” är Games Quarter. Tanka och läs, och passa även på att kolla den här parodin hos Insert Credit:-). Som jag ser det är det ingen lätt uppgift att skriva bra, personliga texter med allmänintresse. Att ta sin subjektivitet som utgångspunkt och hjälpmedel ställer också det höga krav om det hela inte bara ska förvandlas till något ointressant för i princip alla utom skribenten själv.

Jag tycker egentligen inte att dagens spelpress är någon katastrof och det rör på sig. Jag älskar speltidningar och köper drösvis av dem. Men det jag själv hoppas kunna se mer av i framtiden är i alla fall en ökad mångfald, både i spelpressen och på nätet. Framför allt i fråga om ämnen som det skrivs om och olika typer av skrivsätt. Och i grunden bottnar väl det hela i vilka som skriver om spel, spelande, spelkultur och spelbransch. Journalisterna (som ju i och för sig också kan vara hängivna spelare) får mer än gärna bli fler. Men jag ser jag ogärna att 100 procent av alla spelskribenter går in i sitt skrivande med den skolade journalistens distanserade perspektiv. Det finns makthavare i spelbranschen, det finns olika typer av ”mutverksamhet” och det finns viktiga ekonomiska aspekter att granska för journalisten. Men med risk för att låta pretto och allmänt nördig så finns i spelandet också aspekter som passion och ”kärlek”, och där är jag övertygad om att även ”fans” med kritisk blick, skrivförmåga och analytisk ådra har minst lika mycket att erbjuda när det gäller att vägleda och ge perspektiv åt andra spelare. Oavsett hur många akademiska poäng de har i ryggsäcken.

För min del handlar det alltså mindre om att peka finger på vad som finns, än att försöka reflektera över vad som skulle kunna finnas och gräva fram spännande exempel. Det innebär inte att jag är ute på något ideologiskt uppdrag, och vi får väl se vad bloggen hamnar när den får utvecklas lite. Förhoppningsvis blir vi i alla fall lite klokare av att låta våra åsikter mötas. Det jag hoppas kunna bidra med här är att lyfta fram exempel på texter som jag gillar, och såklart då även diskutera dem och förklara varför jag tycker det. Det jag hoppas få ut av bloggen är diskussioner med folk som inte tycker exakt likadant som mig i alla frågor och som därför kan förmedla sina perspektiv på skrivande om spel. Och nej, jag tror mig inte veta bättre än någon annan. Det här handlar mycket om åsikter, och det är sådana jag vill stöta och blöta. Inte komma fram till några definitiva sanningar om vad som är bra och dåligt.

Hur stor andel av tv-spelspubliken som läser Dagens Nyheters kulturdel till vardags vet jag förstås inte. Men jag chansar på att det är en marginell företeelse.

Synd det. För bra spelrecensioner finns inte bara i den renodlade speltidningsvärlden. Se till exempel här hur lätt och ledigt Hanna Malmodin slänger ihop en recension av Oddworld: Strangers Wrath.

Det är ofta väldigt skönt att läsa recensioner skriva av personer som befinner sig lite vid sidan av allt det som spelbranchen är. Recensenterna i icke spelrelaterade tidningar framstår ofta som lite mindre fanatiska, mer nyanserade och klart mer avslappnade jämfört med de “riktiga” speltidningarna.

Under Beatles-hysterin märkte musikpressen att uppmärksammade grupper säljer lösnummer. För att kunna fortsätta sälja samma mängder började de helt enkelt att ge vissa band mer uppmärksamhet än vad de egentligen förtjänade i syfte att hålla uppe säljsiffrorna. De offrade sin objektivitet för att trissa upp läsaren och få igång tidningsförsäljningen, och även skivförsäljningen. Detta har levt vidare sedan dess, i vissa publikationer mer flitigt än i andra (NME, jag tittar åt ert håll).

Supergrupper som U2 och Depeche Mode exempelvis har mycket av sin framgång att tacka pressen för.

Det roliga med hype sett ur TV-spelsskrivandets perspektiv är att förhållningssättet inte riktigt är densamma. Hype har en annan funktion bortsett från att sälja lösnummer och det är att hålla scenen vid liv (konstgjord andning), vilket indirekt medför att fler lösnummer säljs. I “TV-spelsjournalistiken” handlar det till en väldigt marginell mån om att sälja lösnummer, eller knappt ens hålla scenen vid liv. I större utsträckning handlar det om okunskap från skribentens sida som agerar ofrivillig PR-konsult snarare än grävande journalist.

Så när en TV-spelsjournalist skriver “äntligen kan vi européer ta del av denna fantastiska saga” i en Final Fantasy VII-förtitt baserad på pressreleaser är det inget annat än ett vanligt reklamutskick, vilken publikation den än är tryckt i.